Annons

”Lägg inte skattemedel på bekvämlighetsvård”

När landstingens budgetar står på gränsen till undergång är det hög tid att diskutera vilken vård vi vill finansiera med skattemedel, skriver läkaren Oskar Hagströmer.

Under strecket
Publicerad
Foto: Emil Langvad/TTBild 1 av 2
Bild 2 av 2
Foto: Emil Langvad/TTBild 1 av 1
Foto: Emil Langvad/TT

DEBATT | SJUKVÅRDEN

Sköterskan på vårdcentralen svarar i telefonen. I luren finns en orolig och bekymrad mamma som konstaterat att familjen drabbats av springmask. Sköterskan försöker lugna mamman och rekommenderar egenvård, i det här fallet ett receptfritt läkemedel. Mamman förklarar att läkemedlet är slut på apoteken och att de i stället behöver ett receptbelagt alternativ. Sköterskan konstaterar att samtliga läkare på kliniken är fullbokade men meddelar modern att hon trots det lägger ärendet till läkare, hon borde ha sitt recept inom två timmar. Modern blir besviken och framför att hon i så fall kommer vända sig till en digital vårdgivare så att hon kan få sina recept direkt.

Fallet skildrar ett tydligt systemfel. Springmask är ett otrevligt men harmlöst tillstånd. Sköterskan på vårdcentralen hjälper modern föredömligt men genom utpressning kan modern tvinga vårdcentralen att prioritera hennes besvär trots att det inte är det minsta akut. Skulle sköterskan ha avbrutit ett patientmöte för att få en läkare för att skriva receptet?

Annons
Annons

Om modern väntar på receptet skulle det varit gratis¹ och ingen extra inkomst till vårdcentralen som betalar för lön, lokal, telefon med mera. Hade modern fullföljt hotet och kontaktat en digital vårdgivare hade det också varit gratis² för henne men vårdcentralen hade utöver sina egna kostnader dessutom fått betala 650 kronor till det digitala vårdbolaget (en kontakt hos en digital vårdgivare kostar i dag vårdcentralen 650 kronor³ för en patient listad hos dem).

Kostnaderna för vårdcentralen leder på sikt till att man ej har råd att anställa ytterligare en sköterska eller läkare, eller för landstingen stora budgetunderskott av redan pressade budgetar.

I en utvärdering från SKL kan man se att 90 procent av dem som söker digitala vårdgivare inte kontaktat den offentliga vårdrådgivningen 1177 innan de ringt till digitalläkaren. Därigenom faller en viktig filterfunktion, vem som ska prioriteras i vårdkön. Man kan då fråga sig om svenskarna verkligen blivit friskare sedan patienten själv bestämmer om och när den behöver träffa en läkare.

Jag anser inte i grunden att några vårdbesök är onödiga, det ligger i sakens natur att när kroppen på något sätt krånglar kan vi bli oroliga. Men, det betyder inte att all oro måste omhändertas med samma prioritet. En faktor som ofta glöms är att tiden faktiskt läker många sår och en hel del oro går över utan att ha kostat vårdbudgeten ett öre. Sköterskan i luren är tränad för att kunna avgöra just det.

Vilken vård ska vi finansiera med våra skattemedel? Frågan är inte om vi ska tillåta digital vård, den är nog här för att stanna, i någon form. Den är bekväm även för läkare. Det kommer dock alltid gå att köpa snabb tillgång till vård eller vård efter önskemål när man vänder sig till privata marknaden. Men hur mycket ska den offentliga vården sträva efter att konkurrera med det? Nu när landstingens budgetar står på gränsen till undergång är det hög tid att diskutera vilken vård vi vill finansiera med skattemedel. I dag lever vi allt längre och omkostnader för en äldre och vårdtyngre befolkning kommer bara fortsätta öka. Var går gränsen för när det är nödvändigt att söka vård och inte bara är bekvämt? För att ställa det på sin spets, är det försvarbart med bekvämlighetsvård på bekostnad av exempelvis cancervård?

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Vi står nu inför sparkrav inom landsting till den grad att vi varslar vårdpersonal, inför anställningsstopp, drar in på fortbildning, forskningstid och dränerar arbetsmiljöer genom indragna kaffebudgetar, fruktkorgar och sänkta löner. I ekvationen finns ett grundläggande fel. Vi behöver en spelplan med tydlig gräns. Det är inte personalen som kostar för mycket eller vården som ges som är för dyr. Det som saknas är en gräns med prioritering om vilken vård som ska vara skattefinansierad. Jag anser att ”bekvämlighetsvård” eller vård utöver den grundläggande samhällsfinansierade, är upp till var och en att betala för. Det blir då upp till mamman att välja, att betala 650 kronor för att få sitt recept direkt eller vänta två timmar på vårdcentralens hjälp.

Låt oss lägga resurserna på de svaga, sjuka och utsatta, och få till en grundläggande jämlik god vård. Där ligger vårt samhällsansvar. Låt sjukvården själv få tillbaka mandatet att bestämma vem som behöver vårdresurserna mest. Det är våra (svenska folkets) pengar, låt oss använda dem omsorgsfullt framöver!

Oskar Hagströmer
läkare, under utbildning till allmänläkarspecialist

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons