Annons

Maria Küchen:Lågorna rår inte på Notre-Dames helighet

Notre-Dame – ett av de första och finaste exemplen på gotisk arkitektur, en mer än 800 år gammal katedral prydd med medeltida skatter i centrum av en berömd metropol – tycks laddad med oändligt mycket mer helighet än en svensk förortskyrka i betong från 1960-talet. Men är det nödvändigtvis så?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Norra rosettfönstret i Notre-Dame.

Foto: Pascal Deloche/TT

Norra rosettfönstret i Notre-Dame.

Foto: Pascal Deloche/TT
Norra rosettfönstret i Notre-Dame.
Norra rosettfönstret i Notre-Dame. Foto: Pascal Deloche/TT

Palmsöndagen, Stilla veckan och påskhelgen – den viktigaste fasen i kristendomens årscykel – är en passionsberättelse om färd genom död till liv. På palmsöndagen rider Jesus in i triumf i Jerusalem på en åsna och hyllas av massorna. Under Stilla veckan mörknar det och glesnar kring honom. På skärtorsdagens kväll äter han en sista måltid med sina lärjungar och vakar sig sedan igenom natten i Getsemane. Efter att ha svikits av en vän, piskats av maktens hejdukar och hånats av samma folkhop som bara några dagar tidigare sjöng hans lov, dör han på långfredagen en död i förnedring. Korsfästelse var på Jesu tid i det romerska imperiet det kanske mest plågsamma och skamfyllda dödsstraffet av alla.  

Ungefär 2 000 år efter Jesus lidande och död, måndagen i stilla veckan 2019 kvart i sex på eftermiddagen, hölls så precis som varje måndag vesper i katedralen Notre-Dame de Paris. 

Annons
Annons

Den väldiga kyrkan började byggas på 1100-talet och är ett av Europas mest välkända turistmål med 13 miljoner besök årligen, men också en helgedom som andra. Nu samlades gudstjänstfirare till bön inför kvällen med sång, orgelmusik och rökelse. Stående i stolsraderna hörde de orden som genom tiderna uttalats så många gånger på hundratals språk i och utanför gudstjänster: Gud, kom till vår hjälp. 

En timme senare började nyheten spridas: Notre-Dame stod i brand. 

Gång på gång den kvällen, som hypnotiserad, tårögd, såg jag klippen på nätet där Notre-Dames spira föll i ett inferno av flammor och rök.  Liksom många andra fick jag ont i hjärtat när jag tänkte på katedralens glasmålningar, rosettfönstren. 

Vid egna besök i Paris mest berömda katedral har jag blivit stående i bävan inför den äldsta av de tre glasmålningarna: det norra rosettfönstret, Jungfru Marias fönster från 1200-talets mitt. De två andra målningarna har skadats och restaurerats flera gånger, senast på 1960-talet, men Jungfru Marias praktfulla blå fönster är – eller var tills i måndags – i princip intakt sedan 1250. 

Till formen påminner glasmålningen om en blomma med runt fröämne och 16 kronblad. Den cirkulära formen inbjuder till kontemplation. Mina tankar gick till den tibetanska buddhismens färgsprakande sandmandalor. Att skapa en sandmandala tar flera dagar och sker genom att färgad sand strös ut i konstfärdiga mönster. När den är färdig utplånas mandalan. Sanden sopas ihop. 

En glasmålning som Jungfru Marias fönster i Notre-Dame skapas inte genom att konstnären målar på glas. Hon målar med glas. Olikfärgade glasbitar sätts samman till mönster med hjälp av blyspröjsar. De färgade glasbitarna som för nästa 800 år sedan med möda sattes samman till ett rosettfönster för att gestalta Notre-Dame – vår fru, Jesu moder Maria – framstod plötsligt för mig som sandkorn i en komposition lika flyktig som den tibetanska buddhismens mandalor. 

Annons
Annons

Liksom allt annat vackert här i jordelivet är sandmandalans och rosettfönstrets skönhet förgänglig, temporär. En minut här är tusen år hos Gud, tänkte jag, och kanske är en minut hos Gud tusen år hos oss?

Ryktena blev allt intensivare att Notre-Dames rosettfönster hade smält och rasat samman i hettan. För min inre syn såg jag glasmålningarnas olika färgade bitar som hopsmälta pärlor i rykande aska. Glas tillverkas av sand, tänkte jag. Allt detta vackra är i grund och botten sand.

Tanken övertygade mig nästan, men inte helt. Ett rosettfönster från 1250 med kristet motiv är mer än sand. Glasmålningen är ett uttryck för något. Genom seklerna har den samlat hundratusentals människors blickar, tankar, känslor och böner. Den härbärgerar människans längtan och bävan inför ett metafysiskt mysterium. När uttrycket för denna längtan krossas går något sönder inuti, och det gör ont även i den mest sekulära konst- och kulturälskare när ett magnifikt gammalt konstverk förstörs. 

Notre-Dame de Paris – ett av de första och finaste exemplen på gotisk arkitektur, en mer än 800 år gammal katedral prydd med medeltida skatter i centrum av en ­berömd metropol – tycks laddad med oändligt mycket mer helighet än en svensk förortskyrka i betong från 1960-talet. Men är det nödvändigtvis så? 

Svaret kan tyckas självklart. Notre-Dame rymmer århundraden av berättelser, konst och tillbedjan. Hon är ett nav för många generationers minnen och ett arkitektoniskt mästerverk. Jag blir djupare berörd när människor dör än när byggnader brinner, men det utesluter inte smärta när historia och helighet inkarnerad i en uråldrig byggnad går till spillo.

Annons
Annons

Och ändå. Det heliga sitter inte i väggarna. Jag insåg det med viss kraft när jag år 2013 besökte Ise i Japan – ett komplex av mer än hundra helgedomar som har en flera tusen år lång historia och innefattar shintoismens främsta tempel.  

Jag tilläts inte gå in i den rätt så enkla träbyggnaden. Det fick bara prästerna göra. Som alla andra besökare, utestängd från det heliga av ett stängsel och en grusplan, hänvisades jag till hoppet om att vinden skulle lyfta det vita draperiet framför dörröppningen till helgedomen så att jag fick en skymt av dess inre. 

Längst inne i detta tempel, helgat till solgudinnan Amatseratu, fanns en spegel. Snart skulle helgedomen rivas och den heliga spegeln flyttas till en ny byggnad, en exakt kopia av den nuvarande, som höll på att uppföras strax intill. 

Under årtusenden har Ise-helgedomen fungerat på det viset: vart tjugonde år rivs den gamla byggnaden och en ny uppförs. Det byggdes inte ett nytt tempel i Ise 2013 för att något egentligen var fel med det gamla. Men nya byggnaden är till att börja med ren, jungfrulig. Med tiden kontamineras den. I en kultur där rent bokstavlig renhet hålls högt, både i vardagen och i andligt liv, blir en byggnad inte heligare med tiden utan tvärtom allt mindre helig, alltmer anfrätt av sådant i världen och livet som är dåligt. 

Den som har skaffat sig en talisman för välgång eller hälsa vid komplexet av helgedomar i Ise förväntas resa tillbaka dit efter något år och byta ut den, ungefär som när man byter filter i köksfläkten. Shintoismens syn på det nyas renhet står i skarp kontrast till västvärldens vördnadsfulla kärlek till det antika. Så var händer i hjärtat på en shinto-troende om hennes tempel brinner?

Annons
Annons

Det återstår för mig att ta reda på. Detta är morgonen efter branden, början på en dag full av frågor. Finns Marias blå rosettfönster kvar i Notre-Dame? Mirakulöst nog verkar det enligt de första rapporterna vara intakt. Om inte, kan jag söka upp det i mitt hjärta – och det heliga med en kyrka sitter inte i utsmyckningarna, i arkitekturen, i historien, även om Notre-Dame var kyrkan där Jeanne d’Arc helgonförklarades och Napoleon krönte sig själv till kejsare. Djupast sett är varje kyrka lika mycket helgedom som Notre-Dame.

Jag glömmer inte när sekulära vänner från Beirut besökte en av Stockholms förortskyrkor från 60-talet och greps på djupet av den välkomnande atmosfären, av kyrkan som ett hus som andra mitt i byn. För dem representerade hemlandets katedraler och religioner förtryck, inte helighet.

”Écrasez l’infame!”, krossa den skändliga, ljöd stridsropet i Paris på 1700-talet, när upplysningens uppror mot religionens makt ledde till att flera av Notre-Dames konstskatter skadades eller förstördes. 

Notre-Dame har kort sagt inte stått där oföränderlig på sin ö i Seine sedan hon byggdes, en process som tog 200 år. Hon har förändrats både med våld och genom renoveringar, och branden i början av stilla veckan 2019 utplånade henne inte.

Tillsammans med andra förödande händelser kommer den att infogas i hennes historia, som när brustna kärl med japansk kintsukuroi-teknik sammanfogas med guld för att visa på själva brustenheten som något vackert – och, med kristendomens människosyn, som en del av det heliga. Jesus dog för våra synders skull, brukar det sägas, men Gud blev också människa i Jesus för att förstå oss bättre, vårt lidande och vår plåga, vår brist.

Annons
Annons

Det kommer att finnas guld nog att foga samman det som gått sönder i Notre-Dame. Insamlingar har redan startat. En fransk miljardär har sagt att han tänker skänka belopp motsvarande många hundra miljoner kronor. 

När Notre-Dames spira föll i lågorna såg det fasansfullt ödesdigert ut, som ett omen om domedagen, men spiran var inte medeltida. Den var från 1800-talet. Liksom templet i Ise kan den byggas upp igen. Filmbilderna av dess fall kommer att inlemmas i berättelsen om katedralen, bli en del av den. Och om glasbitar från 1200-talets Mariafönster nu ligger hopsmälta som blå pärlor i rykande aska kan de användas framöver i ett nytt konstverk, kanhända lika vackert. 

Inom sig kommer de att bära berättelsen om vad som gick förlorat, om förfluten tid, om flyktigheten som villkor för allt på jorden. Man kan bli religiös för mindre. Det tål att tänkas på att Stilla veckan inte bara leder fram till långfredagens katastrof. På påsknatten uppstår Jesus. Kvinnorna som kommer till graven på påskdagens morgon finner att den är tom. Påskdagen innebär att förtvivlan vänds i hopp – och kyrkan bärs inte främst av byggnader utan av människor.  

Kyrkan uppstod inte genom att hus byggdes. Den uppstod genom att människor kom samman, och prästen och koristen som sjöng vesper i Notre-Dame de Paris i måndags kväll kommer att sjunga igen – som så många andra gjort och ska göra före och efter dem, i städernas praktfulla katedraler och i anspråkslösa bykyrkor på landet förr eller i förorterna nu.

Jag hoppas på en påsknattsmässa redan om några dagar, en uppståndelsens gudstjänst, i vad som trots allt finns kvar av den eldhärjade Notre-Dame de Paris. 

Efter reklamen visas:
Ovärderliga saker hann räddas: ”Ett mirakel”
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons