Annons

”Lagstifta om att barn måste röra på sig”

Idrottslektionerna täcker bara 3 procent av barns totala rörelsebehov fastställt av WHO, skriver artikelförfattaren.
Idrottslektionerna täcker bara 3 procent av barns totala rörelsebehov fastställt av WHO, skriver artikelförfattaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Föräldrar som inte skickar sina barn till fysisk träning bör få en påhälsning av sociala myndigheter. Det finns inga rationella argument för att barns intellektuella och fysiska utvecklingsbehov ska behandlas olika, skriver professor Michail Tonkonogi.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | BARNS FYSIK

Vetenskapliga studier och en ny FN-rapport ger en samstämmig bild att barn och unga i Sverige rör sig för lite idag. Med tanke på den avgörande betydelsen som fysisk aktivitet i unga år har för hälsa kan såväl mänskliga som samhällsekonomiska effekterna när de ”stillasittande” generationerna växer upp bli ohållbara. Rörelse i unga är exempelvis avgörande för att bygga upp ett starkt skelett. Redan idag ligger Sverige sämst i världen vad gäller förekomsten av benskörhet. Hur läget kan bli när dagens stillasittande barn når mogen ålder är skrämmande att tänka på.

Medierna har varit flitiga med att sprida ut budskapet om att barn inte rör sig tillräckligt. Detta har gett upphov till att ett antal projekt som syftar till att motivera unga till fysisk aktivitet har startats upp. Dessa insatser från civilsamhällets sida är mycket lovvärda men frågan är om de verkligen har potential att lösa problemet. Centrum för Idrottsforskning som på uppdrag av regeringen genomfört en undersökning kring de barn och unga som inte rör sig tillräckligt i skolan och på fritiden visade att en betydande andel barn och unga inte är tillräckligt involverade i fysiska aktiviteter. Föga förvånande är det barn som kommer från marginaliserade grupper som drabbas hårdast. De barn som smiter från idrottslektionerna i skolan är samma barn som inte uppskattar mattelektionerna heller. Dessa socioekonomiskt svaga grupper är erkänt svåra att nå med motiverande och stimulerande insatser.

Annons
Annons

Samhällets syn på barns intellektuella utveckling skiljer sig radikalt från synen på den fysiska utvecklingen. I Sverige gäller skolplikt för alla. Om föräldrar inte skickar sina barn till skolan kliver sociala myndigheter in. Det är uppenbart att om man skulle förklara för sju, åtta- eller nioåringar att det vore önskvärt att de skulle gå i skolan istället för att leka fritt men att de inte är tvungna att gå dit så skulle många skolbänkar gapa tomma. Här anser man att det är befogat att gå emot barns uttryckliga vilja eftersom vuxna förstår att skolgången är central för barns intellektuella och sociala utveckling och därmed för deras möjligheter att bli välfungerande medborgare.

Vad gäller barns och ungas fysiska utveckling så är synen snarare rakt motsatta. Exempelvis Riksidrottsförbundets policydokument är väldigt tydliga med att barns idrottande helt och hållet ska bygga på frivillighet. Alla tecken på motsatsen betraktas som oacceptabla och fördöms från såväl idrottsrörelsens som journalistkårens sida. Man kan fråga sig vad det är som motiverar så radikalt olika förhållningssätt till barns intellektuella respektive fysiska utvecklingsbehov. Båda sidor är ju lika viktiga för en individs utveckling.

Man skulle kunna argumentera att skolundervisning innefattar ämnet idrott och hälsa och därmed tillgodoser barns behov av fysisk aktivitet. Dessvärre har de vetenskapliga studierna som har kartlagt hur mycket fysisk aktivitet idrottslektionerna i svensk skola innebär visat att idrottslektionerna bara täcker 3 procent av barns totala rörelsebehov fastställt av WHO. Även om antalet idrottstimmar i skolan skulle fördubblas (vilket i ett slag skulle omvandla Sverige från ett av de sämsta länderna i Europa på detta område till ett av de främsta) så skulle skolidrotten bara kunna tillgodose 6 procent av barns och ungas behov av fysisk aktivitet. Det förefaller helt enkelt inte vara möjligt att lösa problemet med inaktiva barn inom ramen för ordinarie skoltid.

Annons
Annons

Ett system där den intellektuella fostran är reglerad i lag och bygger på plikt medan den fysiska fostran bygger på frivillig basis fungerade väl fram till för cirka trettio år sedan. Förr i tiden fanns det spontanidrottande. Barn lekte i skogen eller spelade fotboll på skolgården utan att vuxna styrde aktiviteterna. Dessvärre har spontanidrottande försvunnit som fenomen i Sverige. Några tecken på att spontanidrottande skulle återuppstå går inte att skönja. Det kan vara så att det är dags att tänka kring frivillighet när det gäller barns och ungas fysiska utveckling.

Det finns i grunden inga rationella argument för att barns intellektuella och fysiska utvecklingsbehov ska behandlas olika. Ett system där föräldrar som inte skickar sina barn till fysisk träning precis som föräldrar vars barn inte går till skolan får en påhälsning av sociala myndigheter kan vara en lösning på problemet.

Förslaget må låta radikalt i ett land där fysisk aktivitet och träning alltid varit frivilliga medan obligatorisk skolgång infördes redan år 1842. Men med tanke på de konsekvenser som bristande fysisk aktivitet i unga år kan medföra för en individs hälsa och utveckling och på de ekonomiska konsekvenserna som detta innebär för våra gemensamma skattemedel så är det hög tid att ifrågasätta den existerande ordningen. Genomförandet av fysisk aktivitet för barn kan med fördel utföras av idrottsrörelsen som redan idag erhåller ekonomiskt stöd från offentliga medel för barns idrottande. Även kommersiella aktörer som kan uppvisa att de har erforderlig kompetens (till exempel genom en licensiering av friskvårdsföretagens organisation Frisk) skulle kunna få en del av offentliga resurser för att utföra aktiviteter för barn och unga. Att det offentliga Sverige ska ta sitt vuxna ansvar och lagstadga ett system som förpliktigar föräldrar att skapa förutsättningar för sina barns fysiska utveckling förefaller vara både aktuellt och rimligt. Sociala myndigheter bör få såväl juridiska redskap som de nödvändiga resurserna för att följa upp detta.

De extra resurserna som sociala myndigheterna skulle behöva tillföras för detta ändamål är försumbara i jämförelse med de framtida kostnader som den nuvarande utvecklingen innebär om ingenting görs för att aktivera barn. Den föreslagna lösningen skulle säkerställa att alla barn oavsett föräldrarnas socioekonomiska förhållanden skulle få den dagliga dos av fysisk aktivitet som de behöver för sin fysiska och sociala utveckling.

Det är hög tid att lagstiftarna, myndigheterna, alla vuxna tar sitt ansvar och behandlar barns fysiska utveckling på samma sätt som den intellektuella. Alla barn ska gå i skolan och alla barn ska kunna vara fysiskt aktiva på samma villkor om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle för alla. Det offentliga Sverige ska stå som en garant för detta.

Michail Tonkonogi
professor i medicinsk vetenskap, inriktning idrottsfysiologi

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons