Annons

”En yngre läkare säger något alla tänker på”

Christian Unge är överläkare på akutkliniken vid Karolinska Huddinge samt forskare och författare.
Christian Unge är överläkare på akutkliniken vid Karolinska Huddinge samt forskare och författare. Foto: Marc Femenia/TT

Första veckan. Oron sprider sig – kommer jag själv bli sjuk av viruset? Överläkaren Christian Unge skriver för SvD om arbetet i den redan hårt pressade vården.

Under strecket
Publicerad

Jag vaknar klockan sex, smyger ner till köket för att ta en kaffe innan jag åker till sjukhuset. Barnen har inte vaknat. Jag kan hinna läsa på om patienterna innan morgonmötet vid åtta. 

Jag hostar till. Emilia kommer ner och sätter sig vid köksbordet, hon är hemma från jobbet sen igår eftersom hon är sjuk. 

”Men är inte du förkyld?”

”Inte så farligt”, säger jag och tar upp väskan och bilnycklarna. 

”Men du är ju mer förkyld än jag. Ska inte du vara hemma?”

Jag stannar upp. Tänker till. Känner att jag faktiskt har ont i halsen. 

”Men det är ju inte corona”, försöker jag.

”Hur vet du det? Läste du om personalen på IVA i Halland? De var inte särskilt sjuka men testades positivt utan att veta om att de vårdat någon med corona. Vi träffar ju sjuka människor hela dagarna”

Herregud vad jag inte tänker rationellt.

Hon har rätt, vilken lyx att ha en infektionsläkare där hemma. Herregud vad jag inte tänker rationellt. Igår fick vi riktlinjer att stanna hemma om vi var sjuka. Det sista jag bör göra är att smitta de svårt sjuka, ofta äldre patienterna, som ligger på vår intermediärvårdsavdelning (en vårdnivå under intensivvården). 

Annons
Annons

Jag sjukskriver mig motvilligt. Inser att någon av mina kollegor då måste kliva in och ta bakjouren idag, troligen även imorgon. Det stör mig, jag vill inte belasta någon av vännerna som även i vanliga fall är hårt pressade. Sjukvården var redan slimmad innan coronautbrottet. Det fanns inga marginaler; vi har en åldrande befolkning, många multisjuka som får avancerad sjukvård, få vårdplatser generellt och i synnerhet få intensivvårdsplatser. Och så kommer en epidemi på det.

Under veckan som gått har trycket på sjukhuset ökat. Alla pratar corona. Infektionskliniken jobbar hårt. Intensivvårdsavdelningarna förbereder sig och har tagit emot sina första coronapatienter. Whatsapp-grupperna bland läkarna delar artiklar och vittnesmål från vårdpersonal i Italien som beskriver en allvarlig situation för många patienter, de flesta äldre. Brist på intensivvårdsplatser, brist på personal.

Vi sprider kunskap mellan varandra, erfarenheter vi får från infektions- och intensivvårdskollegor i korridorerna.

Ingen på min arbetsplats verkar få panik. Alla jobbar på, håller sig professionella, men vill veta mer. Man vill få information om hur vi ska agera när vi upptäcker vårt första fall, men känner frustration över de något knapphändiga instruktionerna ner till oss på ”golvet”. Vi sprider kunskap om corona mellan varandra, erfarenheter vi får från infektions- och intensivvårdskollegor i korridorerna. Vi hjälps åt att läsa på olika nätsidor, publicerade artiklar, sammanställningar från WHO och CDC (amerikanska smittskydsenheten). Men vi behöver fortfarande förbereda oss i praktiken: hur klär man på sig skyddskläderna? Hur gör vi om en patient kommer in med hjärtstopp till akuten och är misstänkt smittsam?

Annons
Annons

Vem har rätt och vem har fel? Källorna jag brukar lita på motsäger varandra.

På morgonmötet uttrycker en av de yngre läkarna något som vi alla går och tänker på: ”Är det bara äldre som har avlidit i Italien? Har de yngre som hamnat i respirator haft några andra sjukdomar?” 

Jag är nog inte ensam i rummet om att fundera på om det är vårdpersonal som avlidit. Är det farligt för mig själv om jag blir sjuk? Är jag i riskzonen?

Jag tittar på några av de siffror som har publicerats, åttio procent av alla infekterade har milda symptom. Endast fem procent är allvarligt sjuka. De allra flesta som hamnar i respirator är äldre. De procentuellt få som har avlidit har varit äldre och hjärt- eller lungsjuka. Svaret blir nej, jag tillhör inte någon riskgrupp. Jag behöver heller inte oroa mig särskilt mycket för att min familj ska bli sjuk. Jag kan jobba, koncentrera mig på att ta hand om patienterna, så länge jag följer hygienreglerna. 

Men så tänker jag på de äldre i släkten, tänk om de blir sjuka och hamnar i respirator. Våra egna barn kan klara sig själva hemma om skolorna stänger, vi ska inte fråga mamma eller svärmor om hjälp.  

Det kliar i kroppen, jag tänker på patienterna på avdelningen som skulle följas upp idag, jag hade ju en plan för deras utredning och behandling. Jag betar av mejlen och får en förfrågan om att skriva en artikel i SvD. Hade jag jobbat som vanligt skulle svaret varit nej, men nu har ju plötsligen fått tid över. Jag tvekar, hur skriver man en artikel om corona idag, när den antagligen är inaktuell redan imorgon? Sätter mig vid datorn. Bläddrar igenom flödena på nätet, förundras över hur många självutnämnda experter det finns. Vem har rätt och vem har fel? Källorna jag brukar lita på motsäger varandra.  

Annons
Annons

Min nyfunna vän Kattis ringer. För fem dagar sen poddade vi om corona. Informationen känns oerhört passé. Hur ska vi följa upp det vi sa? Kan vi stå för vårt samtal? Vi kommer fram till att avsnittet får ligga kvar. Det var då. Idag är läget ett annat. Så fungerar epidemin, läget förändras snabbt. Därför är det så oerhört svårt att sia om hur situationen ser ut om fem dagar. Därför förstår lyssnarna att det vi sa för en knapp vecka sen var då. ”Får vi hoppas”, säger jag till Kattis. 

”Ska barnen gå till skolan imorgon?” frågar jag Emilia. 

”Jo men det ska de väl? De är ju inte sjuka.”

Vi läser att man stängt skolor i Danmark och Norge idag. 

”De får gå”, säger hon. ”På måndag kanske skolorna är stängda.” 

Jag blir rastlös. Sms:ar kollegorna och hör hur det går på sjukhuset. Ska vi behandla de patienter som inte behöver intensivvård med syrgas på högflödesgrimma? frågar någon på Whatsapp. Corona kan sprida viruset i rummet, en ökad risk för personalen väl? Vad har man gjort i Italien? Finns det evidens, tillförlitlig kunskap om vad som gäller? 

Vi frågar cheferna om vi ska lägga in coronapatienter hos oss på akutkliniken. Inte i nuläget blir svaret. Alla patienter ska vårdas på infektion, de som behöver högre vårdnivå ska till intensivvårdsavdelningarna. Vi vill förbereda oss, ha en plan färdig om det behövs. Italienska läkarna varnar oss. Be aware, be prepared. Är vi dåligt förberedda? 

Jag vill inte sitta hemma och uggla. Jag vill sticka till jobbet och testa mig för corona. Om testet är negativt och jag känner mig frisk så kan jag ju jobba.

”Vi följer riktlinjer”, säger min chef på sms. ”Du ska inte testa dig. Men läget kan förändras tills imorgon.”

Jag stannar hemma och väntar på att bli frisk. Eller på att vi får nya direktiv. Går upp och ner för trappan.

”Ska vi bunkra lite mat?” frågar jag Emilia. 

Hon tittar på mig och suckar. 

”Just det ja, jag är ju sjuk”, lägger jag till men känner mig frisk. Lite förkyld, men inte kan det väl vara corona. Eller? 

Jag får helt enkelt vänta in direktiv från min chef. Skriva artikel till SvD och hjälpa mina kollegor med artiklar om högflödesgrimma via mejlen. Jag behövs på sjukhuset som läkare, men det allra viktigaste jag kan göra idag, är att inte smitta äldre och multisjuka. Om jag nu skulle ha corona.

Ska just skicka till SvD när jag får meddelande på Whatsapp: vårt första coronafall på avdelningen. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons