Annons

Jag glömmer ingen. Valda dikter i tolkning av Eva Runefelt och Staffan SöderblomLämnade inte hemmet på 18 år men skrev bländande

Gunvor Hofmo (1921-1995) räknas som en av Norges mest betydelsefulla moderna poeter. Hon förkommer också i den postumt utgivna Ruth Maiers dagbok, som skildrar Ruths och Gunvors förälskelse  i andra världskrigets och Förintelsens skugga, skriver för­laget.
Gunvor Hofmo (1921-1995) räknas som en av Norges mest betydelsefulla moderna poeter. Hon förkommer också i den postumt utgivna Ruth Maiers dagbok, som skildrar Ruths och Gunvors förälskelse i andra världskrigets och Förintelsens skugga, skriver för­laget. Foto: Gyldendal 

Norska efterkrigspoeten Gunvor Hofmo tillbringade två decennier på mentalsjukhus, och under ytterligare 18 år lämnade hon inte sin lägenhet. Men hennes diktarjag tillhörde likväl den litterära offentligheten. Therese Eriksson läser en utmärkt introduktion till ett fascinerande författarskap.

Under strecket
Publicerad

Jag glömmer ingen. Valda dikter i tolkning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom

Författare
Gunvor Hofmo
Genre
Poesi
Förlag
Norstedts

Översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. 153 s.

Här har en buffé av aptitretare dukats upp. ”Jag glömmer ingen” är resultatet av Eva Runefelts och Staffan Söderbloms omsorgsfulla arbete med att välja ut och översätta dikter ur Gunvor Hofmos författarskap om tjugo diktsamlingar. Det är en förhållandevis tunn volym – cirka 150 sidor – och jag går från bordet hungrig. Jag vill ha mer Gunvor Hofmo.
Den norska efterkrigspoeten Hofmo (1921-1995) debuterade 1946 med samlingen ”Jeg vil hjem till menneskene” och gav därefter ut ytterligare nitton stycken; den sista, ”Epilog”, kom 1994. Gunvor Hofmo kom att tillbringa kring tjugo år av sitt liv på mentalsjukhus, och mellan åren 1955 och 1971 råder tystnad. När samlingen ”Gjest på jorden” kommer ut 1971 återvänder så en ansedd poet till den litterära offentligheten, men endast i bokform; Hofmo levde eremitiskt och det sägs att hon inte lämnade sin lägenhet under de sista arton åren av sitt liv. 

Gunvor Hofmos liv och dikt, intimt sammansvetsade som de är, är en fascinerande historia. Hofmo bar på en livslång sorg efter den stora kärleken Ruth Maier, judisk-österrikisk flykting som dog i koncentrationslägren. Hofmos identitet som generationsdiktare fick nytt djup och innebörd när det i början av 1970-talet för första gången talades offentligt om Maiers betydelse, i privatlivet och i poesin. Sorgen finns där, oförsonlig och svart, redan i debutsamlingen:
Gud, om du ännu ser:

Annons
Annons

det finns ingen vardag mer.
Det finns bara stumma skrik,

det finns bara svarta lik
som hänger i röda träd!

Hör hur tyst det är.

(…)
I samma bok finns också ett citat ur ett brev från Maier inflikat, en sorgsen fråga om att inte kunna undgå lidande när det finns så mycket av den varan: ”Warum sollen wir nicht leiden / wenn so viel Leid ist?” Som författaren Elise Ingvarsson konstaterar i sitt efterord lästes Hofmo länge som den generationsdiktare hon förvisso också var, men med facit i hand är det omöjligt, orätt rentav, att inte läsa hennes författarskap i ljuset av hennes liv.

Den allmänna världssorgen efter kriget och den privata förlusten av Ruth, sammanföll i allra högsta grad för Gunvor Hofmo. Poeten arbetar mycket med motsatspar; ljus-mörker, dag-natt, jord-luft. Dikterna går i dialog med såväl kristendom som antik mytologi, många av dem – genom årtiondena – är skarpa uppgörelser med gud. Några motiv är återkommande författarskapet igenom, kanske i synnerhet husen som står längs gatorna, som levande döda, på krigsskådeplatser och i prunkande trädgårdar.
Bostadshus, skjul, sjukhus. Här finns ”hus som likt hundvalpar / sover vid sommarens ben …”, skjulet som ”står murket / och dricker av luftens / fukt” och ett hus som ”(…) är ett litet barn / som håller ljuset och mörkret / i handen”. Med sina fönstergluggar till ögon är husen hos Hofmo levandegjorda, förmänskligade, samtidigt som de ofta är stumma, passiva. Det är en effektfull sorts besjälning hon arbetar med, en som gestaltar ljusets och trygghetens bedräglighet.
Urvalet i ”Jag glömmer ingen” avslöjar både konstanter och utveckling i författarskapet. Den unga Hofmo är mer expressiv – och uppfordrande! Ofta bankar hon in sitt budskap genom upprepningar om två: ”Bitter, bitter frågar man / människan med sin bok: / Tror du all din läsning / gör dig mera klok?” och  ”Jag vill se stjärnorna / över nattblank sjö / som sjunger, sjunger”. Och, inte minst, i comebacken ”Gjest på jorden” (1971) där ett sömnlöst diktjag klagar, ”I sömnen gråter du, döda döda vän”.
I Gunvor Hofmos diktning finns Södergranskt patos och Ekelöfsk besjälning. Med Nelly Sachs delar hon vittnesmålet inifrån mentalsjukhuset och med Majken Johansson den livslånga sorgen efter en förlorad älskad och kampen med gud, allt detta medan hon likt en Djuna Barnes levde sina sista år isolerad i sitt hem. Ett så bländande intressant och liksom 1900-talsklassiskt diktarliv, klart en svulten vill ha mer än ”the greatest hits”. ”Jag glömmer ingen”, denna utmärkta introduktion till ett fascinerande författarskap, väcker den hungern.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons