Annons

Norman fucking RockwellBästa hittills – borde vara kommersiellt självmord

Lana Del Rey.
Lana Del Rey. Foto: Pamela Cochrane

Lana Del Rey har kastat ängsligheten över bord. På nya skivan bryr hon sig inte om att vara samtida utan litar helt på sin egen instinkt.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Norman fucking Rockwell

Artist
Lana Del Rey
Musikbolag
Lana Del Rey/Interscope/Universal
År
2019

Betyg: 6 av 6

På sitt förra album ”Lust for life” från 2017 sträckte sig Lana Del Rey efter åtråvärda placeringar på Billboard-listorna. I en samtidens ängslighet samarbetade hon med namn som ASAP Rocky, The Weeknd och Max Martin, som satte hennes vintage-musik i en modern kontext. På uppföljaren, hennes sjätte album ”Norman fucking Rockwell”, sjunger Lana Del Rey att ”we were so obsessed to write the next best American record”. Och ”Lust for life” lyckades ta sig rakt in på Billboard, men själva låtarna blev aldrig så framgångsrika som man kanske hade hoppats på. Grammy-priset för årets album gick till Ed Sheeran.

Det skulle visa sig vara en utmärkt grund till ett nytt album. För i bakvattnet av Den Stora Satsningen verkar hon helt och fullt lita på sin egen instinkt, sitt eget språk och sina egna melodier.

Hon är Lana Del Fucking Rey.

Hennes sjätte album har till skillnad från ”Lust for life” inga ambitioner att peta ner någon Cardi B eller Ed Sheeran från topplistorna. Skivan innehåller inga hits, även om det är en enda fläta av gnistrande melodier och produktionsmässiga finesser. Låten ”Venice bitch”, som släpptes redan förra sommaren, är nästan tio minuter lång.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

De musikaliska referenserna från Beatles och andra 60-talsballader gömmer sig inte, utan snarare accentureras äktheten som kommer med valthorn och stråkorkestreringar med stolthet. Det är fullt av nostalgiska blinkningar – det är Dennis Wilson, ”Life on Mars”, The Strokes, Crosby, Stills & Nash och allt annat som hör Manhattan eller bergen i Laurel Canyon till. Allra mest hörs John Lennons ande sväva över melodierna.

Men ”Norman fucking Rockwell” är inget protestalbum, det är musik skriven i apokalypsens annalkande. I den pendlar Lana Del Rey mellan New York och Kalifornien med reflektioner över livet som vilsen 30-plussare, solnedgångsskimrande romantik ”Be my once in a life time…” (i ”Love song”), det amerikanska samhällets tillstånd, skogsbränder, undergång och ödslig eskapism. Allt medan hon fortsätter utforska brännpunkterna mellan femininet och maskulinitet.

Hon sjunger dynamiskt, använder sitt register till att berätta historier. Och rösten… Ingen kan sjunga som Lana Del Rey. På ”Norman fucking Rockwell” låter hon dessutom bättre än någonsin, rösten innehåller inte längre några spår av att vara tillgjord eller dramatiskt manierad. Och det destruktiva mörker som hon tidigare använde för att locka in lyssnare i sitt svarta paradis har lättat och blivit till kloka eftertänksamheter. Och ljus! De flickiga körerna i ”Happiness is a butterfly” får det att fladdra i magen.

Texterna bär Lanas signum i varenda ord och förtjänar litterära priser för sin förmåga att förflytta lyssnaren till Stilla havets eviga vågor eller Manhattans ensamma barer.

Annons
Annons

En av albumets många finesser att uppehålla sig vid är hur fraseringen bryter ned ordet bartender till poesi, hur hon plockar bort den första stavelsen och varsamt stammar fram tender. Briljant. I samma låt påminner hon moget och subtilt om att hon är nykter alkoholist: ”Baby remember, I’m not drinkin’ wine. But that Cherry coke you serve is fine.”

Den största delen av skivan har hon skrivit och producerat tillsammans med indierockmusikern Jack Antonoff, som har gjort sig ett namn bland unga kvinnliga popstjärnor, inte minst efter sitt nära arbete med Taylor Swift.

På skivans kronjuvel ”The greatest” sjunger hon att ”me and my friends we miss rock’n’roll”, samtidigt som hon i låten verkar förklara varför hon har gjort ett album utan hits, som istället för låtar är byggt på stämningar, känslor, ord och nya världar. Det som 2019 borde vara ett kommersiellt självmord. Men som blir till hennes bästa, mest relevanta och hållbara album sedan debuten ”Born to die” 2012.

En skiva för omvärlden att känna tacksamhet inför.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons