Annons

Mikael Parkvall:Landsgränser avgör när dialekt blir språk

Torneälven skyltas på både svenska och meänkieli på ett vägmärke utanför Pajala.
Torneälven skyltas på både svenska och meänkieli på ett vägmärke utanför Pajala. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Ett sätt att tala på vår sida om gränsen klassas som en dialekt, medan tungomålet på andra sidan definieras som ett helt annat språk. Men var gränser dras mellan nationer och språk är ofta rena slumpen.

Under strecket
Publicerad

En av språkvetenskapens mest citerade aforismer fyller 75 den här veckan. Åtminstone i skrift. Det var nämligen den första maj 1945 som den litauisk-amerikanske lingvisten Max Weinreich först satte אַ שפּראַך איז אַ דיאַלעקט מיט אַן אַרמיי און פֿלאָט på pränt. Den som inte är så styv på jiddisch har ändå en sportslig chans att dechiffrera påståendet om det återges i sin translittererade form A shprakh iz a dialekt mit an armey un flot, vilket på köpet får jiddisch att mer framstå som den dialekt av tyska som språket nästan är. Det betyder alltså, och brukar på svenska återges som, ”Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta”.

Den avsedda betydelsen är att det inte finns någon språklig gränsdragning mellan vad som ska betraktas som ett språk i sin egen rätt och vad som ska ses som en dialekt av något annat.

Det är i sanningens namn lite oklart exakt vem som sa det där först. Snarlika uttalanden har tillskrivits andra, och Weinreich själv sade sig ha hört den här formuleringen av någon annan, men det första skriftliga belägget är som sagt hans och från 1945.

Annons
Annons

Den avsedda betydelsen är att det inte finns någon språklig gränsdragning mellan vad som ska betraktas som ett språk i sin egen rätt och vad som ska ses som en dialekt av något annat. Skillnaden är i allra första hand politisk, och den dialekt vars talare har byggt upp en egen stat har chanser att få sitt språk erkänt som just språk.

Även internationellt brukar svenska och norska vara standardexempel – om Sverige och Norge inte varit två olika nationer är det högst tveksamt om vi skulle ha sett svenska och norska som olika språk. För de allra flesta svenskar är älvdalska enormt mycket mer svårbegripligt, men våra folkvalda har likväl beslutat att det inte är ett språk. Samtidigt räknar svensk förvaltning finska och meänkieli (före detta tornedalsfinska) som två väsensskilda språk, trots att det språkliga avståndet mellan Pajala och Helsingfors är betydligt mindre än det mellan Stockholm och Älvdalen. Det avgörande är uppenbart att riksgränser löper genom Torne älv och Morokulien men inte mellan Älvdalen och Mora.

Nationsgränsernas lägen är resultatet av historiska slumpar, främst avgöranden på diverse slagfält. Och därmed gäller samma sak för många språkgränser, trots att de ofta behandlas som vore de gudagivna.

Dessa fall illustrerar förstås också att Weinreich-citatet inte kan tas helt bokstavligt, eftersom svenska Tornedalen ju inte har någon egen militärmakt. ”Armé och flotta” ska snarare ses som en metafor för ”förvaltningsapparat”, och tumregeln är inte heller idiotsäker. Baskien har inte heller någon egen armé, men eftersom baskiskan inte har några kända släktingar kan den inte gärna vara en dialekt av något annat. USA, å sin sida, har så mycket armé och flotta man kan begära, men dess majoritetsspråk brukar ändå inte anses vara skilt från det i Storbritannien. Så där får man medge att faktisk språklikhet trots allt spelar en viss roll.

Det väl ofta en anledning till att saker blir slitna och uttjatade – de är bra och behövliga. Att skillnaden mellan språk och dialekter så ofta förutsätts stå på solid vetenskaplig grund tyder nog på att citatets underliggande sanning inte nått ut till alla, hur trött på det en fackperson än kan känna sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons