Annons

Johan Ingerö:Landstingssoppan har kokat länge nog

Demonstration i Härnösand till stöd för Sollefteå Sjukhus.
Demonstration i Härnösand till stöd för Sollefteå Sjukhus. Foto: Mats Andersson/TT
Under strecket
Publicerad

Den svenska sjukvårdspolitiken rymmer en märklig paradox. Å ena sidan rankar väljarna den vanemässigt som en av de viktigaste frågorna. Å andra sidan har inget av riksdagens större partier gjort någon ansats att på allvar ta itu med dess problem. Kanske tycker de att det är för svårt. Ingen annan del av den offentliga sektorn är lika rörig. Men röran är tillblandad enligt politikernas eget recept.

Staten sköter lagstiftningen och tillsynen. Tjugo landsting och regioner utför den praktiska sjukvården. De samordnar sig i intresseorganisationen SKL, som förhandlar med staten. Eftersom alla landsting och regioner är mer eller mindre beroende av statens pengar, kan staten ständigt ställa nya detaljkrav som villkor för mer pengar.

Efter avslutad förhandling ska beslutet verkställas av tjugo fullmäktigeorganisationer, sippra ner via diverse förvaltningar och utskott till sjukhusledningarna för att, eventuellt, till slut bli verklighet på vårdgolvet. Därefter ska landstingen redovisa för staten hur pengarna har använts, varpå staten får roa sig med att utvärdera redovisningarna innan karusellen börjar om på nytt.

Annons
Annons

Det är därför inte särskilt konstigt att svensk sjukvård dras med stora köproblem, att de många skattemiljarder som lagts på att lösa köproblemen inte har hjälpt, eller att omvärlden inte direkt springer benen av sig för att kopiera den svenska sjukvården.

Alla länder har sina egna sjukvårdssystem. Men gemensamt för dem som lyckats (exempelvis Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Schweiz) är att de inte gör som vi. De har inte byggt dussintals parallella byråkratier som alla förväntas göra samma sak. De har inte exkluderat sjukvårdens nyckelspelare (sjukhuschefer, avdelningschefer, läkare) från reellt inflytande över arbetet genom att bakbinda dem i förhandlingar som förs någonstans uppe i den politiska jonosfären.

Vad de däremot har gjort är att låta läkare i primärvården, sjukvårdens första försvarslinje, arbeta självständigt och tjäna gott om pengar. Deras primärvård dras därmed inte med samma läkarflykt som våra vårdcentraler. Deras akutsjukhus slipper överhopas av skärsår och förkylda barn.

Men den svenska sjukvården kretsar fortfarande runt de stora sjukhusen, som redan är Nordens minst produktiva. Flera av dem styrs till råga på allt av politiker, inte av proffs. Nordens största sjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, har en styrelse enbart bestående av politiker. Ledamöterna redovisas rent av med partibeteckning.

Den mest komplicerade kunskapsorganisationen i svensk offentlig sektor styrs som vilken sketen kulturnämnd som helst. Följaktligen ägnas, enligt samstämmiga uppgifter, mötena åt rent partikäbbel. Sahlgrenska är även, som av en händelse, ökänt i vårdkretsar för sina abnorma akutväntetider.

Det är inte lika illa överallt. S:t Görans sjukhus i Stockholm, det enda akutsjukhuset i Sverige som drivs av ett företag, har en styrelse bestående av sjukhusproffs och fungerar utmärkt väl. Men alltför många sjukhus befinner sig i permanent lågintensiv kris.

Såväl vårdanställda som patienter förtjänar mer. Och de har, med tanke på vad vården kostar, rätt att kräva mer. Ingenting talar för att landstingssjukvården har någon framtid. Annars hade miljardregnet redan gett rika skördar.

Väljarna är oroade över vården. Partierna måste, som det heter på politiska, ta den oron på allvar. Ingen seriös sjukvårdsreform kan sluta med ett avskaffande av landstingen. Men varje seriös sjukvårdsreform måste börja där.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons