Annons
Recension

CosmopolisLångsam färd i limousin

Under strecket
Publicerad

Cosmopolis

Regi
David Cronenberg
Genre
Thriller
Medverkande
Robert Pattinson, Samantha Morton, Paul Giamatti
Längd
1 tim 48 min

Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

William Burroughs (”Den nakna lunchen”), JG Ballard (”Crash”), Don DeLillo (”Cosmopolis”): David Cronenbergs litteratursmak är oklanderligt sofistikerad. Och lika djärv som han är i valet av vanskligt material för filmatisering, är han sedan även när det gäller hanteringen. Han har en känslig blick för det fruktbart udda och bisarra, och han lyfter med glädje fram det istället för att såsa i en normaliserad mittfåra, balanserar med dödsförakt på gränslinjen mellan det sublima och det löjliga. Det är alltid intressant.

När jag nu läser om DeLillos ”Cosmopolis” från 2003, är det slående hur paradoxalt förtätad och samtidigt gles och genomsläpplig den är: suggestiv och kryptisk, och ändå transparent som en nypolerad glaspanel. Man vrider och vänder på den, ser hur den drar åt olika riktningar beroende på perspektivet. Hårdbearbetad, motsägelsefull, söt som cyankalium.

Och vad gör då Cronenberg? Jo, han behåller all den utstuderat litterära dialogen och koncentrerar skeendet än hårdare till den förlängda, ”proustade” (ljudisolerad med korkplattor) och invändigt extrautrustade limousin med vilken den unge finansfantomen Eric Packer (Robert Pattinson) glacialt långsamt färdas tvärsöver ett Manhattan närmast totalförlamat av trafikinfarkt, från öst till väst, för att få sig en hårklippning. Det, mina damer och herrar, är ett artistiskt mod som tidvis tangerar det dumdristiga.

Annons
Annons

Världen utanför de tonade bilrutorna är sinister och höggradigt instabil. USA:s president är på besök, gator är avspärrade, rasande människomassor protesterar. Samtidigt drar ett begravningståg genom stan, en av populärkulturens stora ikoner går till sin sista vila. Säkerhetschefen vill avstyra hela företaget. Det har formulerats direkta och trovärdiga hot. Varför inte betala en frisör för att komma till kontoret?

Men Eric Packer framhärdar. Hårklippningen ska genomföras ordentligt och stilenligt. Vad bryr han sig om pöbelns bröl där utanför? Inne i limousinen är han lika intensivt uppkopplad som effektivt bortkopplad. Det är tyst som i yttre rymden. Tryckande, overkligt tyst. På de olika skärmarna flimrar data från den globala finansmarknadens oräkneliga transaktioner och konvulsioner i realtid. Siffror, kurvor, uttalanden, tolkningar av uttalanden, tolkningar av tolkningar … Chefen för Internationella valutafonden blir knivdödad i Nordkorea i direktsänd tv. Vad betyder det för de senast tagna positionerna?

Packer avverkar det ena mötet efter det andra i sin oändligt långsamt rullande limousin: en läkare, medarbetare, älskarinnor. Diskuterar: pengar och konst, pengar och makt, pengar och sex, pengar och våld, pengar och tid, pengar och mer pengar. Han har en unik begåvning för att betrakta informationsbruset och urskilja mönster innan de ens har formerats och utforma briljanta strategier. Men komplexiteten i det finansiella systemet är absurd, hävstångseffekterna är hisnande. Packer spekulerar hela tiden på avgrundens rand.

Och nu är det något som har gått fruktansvärt fel. Den kinesiska yuanen borde inte kunna fortsätta stiga. Det är omöjligt. Det är bara det att den ändå gör exakt det. Stiger ännu mer. I takt med Packers förluster. Osannolika summor försvinner i tunn luft. Och där ute, i den namnlösa, ansiktslösa massan, är det någon som håller ett finger mot en avtryckare.

Är det världens undergång vi bevittnar? Eller bara litet vanlig kreativ förstörelse? Borde vi kanske lära oss att lyssna bättre till vår prostata, vi som har en sådan? Särskilt en scen i filmen är magisk. Packer för ett samtal med sin kvinnliga ”chefsteoretiker”, som är svettig efter en joggingrunda i parken, samtidigt som han får prostatan palperad av sin läkare, som alltså gör bilbesök, och den sexuella spänningen stiger till bristningsgränsen. Och prostatan är, visar det sig, asymmetrisk.

Hur man än väljer att förstå detta, är det enastående. Så mycket mer som det tål att skrattas åt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons