Annons

Maria Ludvigsson:Läppstiftet skapar en tyst gemenskap

Herta Muller.
Herta Muller. Foto: Arno Burgi / TT

Författare som Muller har lärt oss hur människor i ofrihet agerar för att behålla förståndet.

Under strecket
Publicerad

Det var slutet av 80-talet och man hade cerise-rosa läppstift. I alla fall i Malmköping. Framför spegeln i mitt rum glömde jag Isadora nr 29, den morgonen. Ur högtalarna, som var kopplade till stereon diskret placerad i garderoben, hörde jag hur det låter när människor river en mur. Och hur jubel och seger många hundra mil bort hörs över radio.

Det var ett av de där ögonblicken som binder samman helheten och gör den begriplig. De enastående stunderna som blir alla tankars handtag. En pressfotograf berikade världen med en bild av det första hålet som slogs i muren, där en hand från öst sträcks ut mot väst.

På 80-talet skrevs nyhetstexter om hur barn i Europa förmåddes ange sina föräldrar för hemliga polisen, hur européer hölls i fattigdom av planhushållning. Människor var fångna i sina egna länder och den som ville ta sig över från Östberlin till Västberlin sköts ihjäl av sitt eget lands säkerhetsvakter.

Man kunde också läsa författare som visste hur det var. Herta Müller, som fick Nobelpriset i litteratur först 2009, skriver i sin novell ”Hunger och siden – Män och kvinnor i vardagen” om vad kött var i Rumänien. I novellen köar människor för att få en bit av en stor sten som försäljaren hugger bitar ur. ”Stenen bestod av hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.”

Annons
Annons

Fattigdom beskriver hon så att till och med vi som aldrig saknat något förstår: ”Fattigdomen var inte bara hungern i magen. Den var också hunger som livskänsla. Hunger efter ord och gester. Efter tal med höga röster. Hunger efter skratt. Hunger efter det oväsen som livet för.”

Varje gång vår tid kostar på sig att relativisera rätt och fel, kanske ifrågasätta det sena 2010-talets självklara frihet från planekonomiskt förtryck, kryper ursinnet nära. Det är den rike som koketterar med att ha råd, med att kunna unna sig tvivel om pengars egentliga värde. 

Det vore klädsamt om vi som åtnjuter frihet och välstånd i dag visade respekt för det som en gång var bakom muren, både genom att minnas och genom att värna det vi har.

Författare som Müller hjälper oss att komma ihåg. Många andra har som Müller beskrivit hur det mänskliga vrids ur den som hungrar. För att behålla förståndet kunde människor gör vad som helst för att få tag i något som inte var absolut nödvändigt. Något som bevisade att människan inte bara är kropp, utan själ, fantasi och drömmar. 

Flera av dem har skrivit om läppstiftets symbolik. Att utgå från läppstiftet är kanske exkluderande för alla dem som inte brukar sådant. Men för oss som gör det är det en tyst gemenskap med dem som inte kunde ta det för givet. 1989 fanns Isadoras läppstift nr 29 lätt att få tag i om man bodde i Malmköping, Och det kostade inte mer än en veckopeng.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons