Annons

Olof Ehrenkrona:Lärdomen från 1989 är att upprepa framgång

Foto: Peter Diedrich /AP

Framsteg uppkommer inte därför att vi passivt lär oss av våra misstag.

Under strecket
Publicerad

Inte heller jag kunde hålla tillbaka tårarna när jag såg tv-bilderna. Människor som stod på muren och jublade. Främlingar som kramade om varandra. Jag mindes radiosändningarna från 1961 då den byggdes, den så förhatliga muren, symbolen för Europas delning i ett vi och ett dom. Jag var då ännu inte fyllda tio men jag kunde ännu höra radiorösten och mindes.

En del grät som bekant av sorg. Jag kände bara glädje. Det fanns de som sörjde därför att det nu också för dem blev uppenbart att socialismen hade gjort bankrutt. Vi var några stycken som hade kommit fram till detta redan tidigare. Det var ju murens uppförande som manifesterade marxismens haveri, inte dess fall.

Jag hade rest mycket innanför järnridån på 1970-talet som generalsekreterare i den ungdomsinternational som många år senare skulle bli en del av EPP-familjen och hade sett stagnationen och förfallet på nära håll. Det som sedan skedde var i mina ögon helt logiskt, även om händelserna på slutet kom lika överraskande för mig som för alla andra.

Vi förstod att sammanbrottet skulle komma, bara inte hur det skulle ske.

Annons
Annons

Men nu hade taggtråden klippts av och berlinarna rev själva ner den ”antifascistiska skyddsvallen”. De östtyska ledarna var förvirrade, vakterna gjorde patron ur och fångarna promenerade ut ur ett av världshistoriens största fängelser. Det fredliga upproret var i full gång och denna gång skulle det lyckas. Det blev inget nytt 1953 då arbetarupproret i Berlin hade slagits ner, inget Ungern 1956 eller Tjeckoslovakien 1968.

Befrielsen av Öst- och Centraleuropa blev med några tragiska undantag en oblodig affär. Det utslitna kommunistiska ledarskapet var så slut att de bara gav upp. Terrorn skulle snart hamna på museum.

Det var ett stort politiskt projekt som slutfördes. Åtminstone var det så vi kände det. All den tid som hade lagts ner på att ta konfrontationen med efterkrigstidens vänster fick sin belöning. Vi kände oss verkligen delaktiga, inte bara som åskådare till utan som aktörer i ett stort historiskt förlopp.

Järnridåns sammanbrott hade så många dimensioner, men den som jag minns bäst var insikten om att det också var en seger över maktpositivismen. Så många hade accepterat den totalitära övermaktens realiteter, att freden bara kunde bevaras om vi accepterade ofriheten, och vi hade varit så få som försökte säga att utan frihet finns ingen riktig fred.

Att idéer kunde besegra divisioner ingick lustigt nog inte i fredsrörelsens tankevärld, en rörelse vars egna idéer alltför ofta istället handlade om att ge efter för och i värsta fall till och med legitimera divisionens primat. Nu 30 år efteråt, då maktpositivismen har slagit följe med ett nytt slags auktoritärt ledarskap, är det kanske dags att minnas varför segern faktiskt blev möjlig. Framsteg uppkommer nämligen inte därför att vi passivt lär oss av våra misstag utan därför att vi förstår att upprepa framgångarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons