Annons
Recension

Pandemi. Myterna, fakta, hotenLarm i pandemifabriken

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Pandemi. Myterna, fakta, hoten

Författare
Björn Olsen
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

222 s.

Att kortfattat beskriva ornitologen och infektionsläkaren Björn Olsens ”Pandemi. Myterna, fakta, hoten” som en viktig bok låter onekligen en smula torftigt. För på samma sätt som antibiotikaresistensen i rasande fart gör allt fler av sjukvårdens kraftfullaste mediciner verkningslösa, är det knappt att ordet viktig längre biter på den luttrade läsaren.

Men ingenting kunde vara felaktigare. Björn Olsens bok om pandemier är i sanning en viktig bok som dessutom är välskriven, uppslagsrik och inte så lite skrämmande. Och att den inte ens nominerades till årets Augustpris i fackboksklassen är faktiskt en gåta.

Ett av de besynnerligaste möten jag varit med om i Arktis skedde för flera år sedan på Spetsbergen. Oväntat stod jag plötsligt framför tre astronauter, helt klädda i vitt och med nedfällda visir. Snart nog förstod jag att det inte var frågan om några rymdfarare, utan infektionsläkare som höll på att gräva upp gamla lik på kolgruvearbetarnas kyrkogård.

Arbetet skulle senare visa sig vara resultatlöst eftersom man inte fann de bakterie- och virusstammar man letade efter. Men att skyddsutrustningen var motiverad råder det inget tvivel om. För vad man sökte var spår efter spanska sjukan som även skördade flera offer på Spetsbergen.

Annons
Annons

Björn Olsen inleder med att analysera den stora pandemi som drog fram över världen 1918–1920 och går under namnet spanska sjukan. Om första världskriget har det skrivits hyllkilometer och den fasansfulla historien om hur sju miljoner människor gick under tillhör mänsklighetens mörkaste kapitel.

Spanska sjukan å andra sidan har skildrats i en handfull böcker, trots att den dödade 50 miljoner människor, minst.

Med välvalda medicinhistoriska nedslag och diskussioner kring infektionssjukdomarnas biologi och evolution är Olsens bok viktig i allmänbildande mening. Men dess största förtjänster är ändå författarens argumentation och personliga ställningstaganden när det gäller övergripande åtgärder för att höja beredskapen inför nya pandemier samt, inte minst, hans välartikulerade kritik mot en livsstil – vår livsstil – vilken ständigt producerar nya pandemier.

Med återkommande nedslag vid de svenska fågelstationerna på Capri och Ottenby påpekar Björn Olsen att de senaste årens världsvida influensor genererats av fjäderfäindustrin. Att tala om fågelinfluensa är därför, enligt Olsen, felaktigt. Han är även starkt kritisk mot svenska politikers ovilja att satsa på framställning av influensavaccin i vårt land.

Här bränner det till. Och det är inte svårt att hålla med om hur obegriplig historielösheten är bland våra politiker som nu slår ifrån sig alla tankar på svenska vaccinfabriker bara för att den senaste influensan visade sig vara av ett milt slag. Men vad händer om nästa influensa visar sig vara lika potent som den för 90 år sedan? Uppenbart är att vår beredskap inte är god.

Olsens bärande tes är att ständigt expanderade och tätt sammanpressade monokulturer av människor och av de djur vi med växande glupskhet sätter i oss är en av de starkaste drivkrafterna för uppkomst av epidemiska infektionssjukdomar. Därmed ändar han i ett etiskt dilemma som vi känner igen bara alltför väl: vår enastående förmåga att handla fel, trots att vi vet vad som är rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons