Annons

Jesper Olsson:Lars Jakobson skildrade 10-talet redan på 90-talet

Ikea, Unabombarens manifest, science fiction och Kennedymordet – det är brett mellan ämnena i de essäer som romanförfattaren Lars Jakobson publicerade som understreckare i SvD på 1990-talet. De är även rika på iakttagelser som leder rätt in i dagens debatt om kunskap och fake news.

Under strecket
Publicerad

Lars Jakobson.

Foto: Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1

Lars Jakobson.

Foto: Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1
Lars Jakobson.
Lars Jakobson. Foto: Pontus Lundahl/TT

Många är de prosaister och poeter som stannat till under strecket de senaste 100 åren. Stilar såväl som ämnen och perspektiv har skiftat: mellan högt och lågt, mellan kulturhistoriska allmänningar och skuggiga stickspår. Det gångna årets Under strecket-jubileum har inte minst påmint om detta: om bredden i det kunskapsarbete som här ägt rum.

När jag uppsökte det digitala arkivet – en effekt av ett par trevare i det egna minnets ruinlandskap – för att läsa några av de texter som dröjt kvar, som affektivt laddade fragment, från den tid då jag började följa streckaren ­regelbundet, fastnade jag snart i en text från 1994 som handlade om Ikea, skriven av en av vår tids kanske viktigaste svenska romanförfattare.

Annons
Annons

Lars Jakobson hade debuterat nästan tio år tidigare, 1985, med romanen ”Vinterkvarteret” och sedan dess har han vecklat ut ett sammansatt nätverk av romaner, noveller och essäer som inte bara grävt i den leriga mylla som bildar grunden för svensk berättarkonst. Förvisso har han som få andra, och inte sällan i flykten, tecknat bilder som levandegör tillvaron i småstäder, förorter och på landsbygd – i ”svenska hus ensligt belägna” (Tranströmer). Men han har dessutom skapat fantastiska fiktioner som till fullo utforskar, för att använda Jakobsons ord, ”romanens plasticitet”, i syfte att vidga universum. Det är denna spekulativt modulerade rörelse som främst fascinerat mig; en rörelse som hämtar energi från fantastik och science fiction, som i författarens senaste roman ”De odödliga” (2016).

Debutromanen skulle snart följas upp med ”Vetten” (1988), novellsamlingen ”Menageri” (1989) och romanen ”Pumpan” (1991). Och 1994, samma år som novellsamlingen ”Hemsökelser” utkom, publicerade Jakobson alltså sin första understreckare av hittills sammanlagt ett tjugotal. De flesta på 1990-talet, men så sent som i våras skrev han sin senaste, om Ursula Le Guin som nyligen avlidit, och innan dess (2009) skrev han en understreckare om den svenska översättningen av Samuel Delaneys milt sagt skabrösa roman ”Hogg”. Det är en läsning av ett enskilt verk, som Jakobson är en aning ambivalent till. Men likt alla hans streckare ställer den mer omfattande frågor om estetik, etik och politik; frågor som delvis kan fungera som dyrkar till författarens egna berättelser, men som framför allt präglas av sådan täthet att de ett kvartssekel senare har potentialen att vidga kunskapen om oss själva och om historien.

Annons
Annons

För att börja i den senare änden, så är det särskilt den närliggande historien – det kalla kriget och de senaste decenniernas globaliserade värld – som dragit till sig Jakobsons uppmärksamhet. Ofta har amerikansk kultur utgjort en laddad gravitationspunkt. Under det år han publicerar allra flest streckare, 1995, skriver han bland annat om Norman Mailers bok om Lee Harvey Oswald och om den så kallade Unabombarens aktiviteter och manifest. Året därpå följer ännu ett närmande till omständigheterna kring Kennedymordet via James Ellroys nya roman ”American tabloid” och 1997 levereras en uppslukande dubbelstreckare om den politiskt och moraliskt komplicerade historien kring Alger Hiss, anklagad för spioneri under McCarthy-rättegångarna.

När jag läser dessa texter på nytt är det givetvis en resa i tiden, till en period där murar nyss fallit, där nymornade intellektuella målar upp skimrande drömmar om en värld bortom ideologier, men där andra krig och konflikter samtidigt tar vid (Bosnien, Tjetjenien, som Jakobson påminner om i en streckare). Det är också en period där fantomsmärtorna av kalla kriget är stark, men vars akuta frågor och problem ändå har en förbluffande och oroande resonans med debattagendan idag. Så till exempel när Jakobson läser Unabombarens manifest, vars rötter sträcker sig till en ludditisk tradition såväl som till amerikansk frihetsfilosofi och frontierfantasmer om en tillvaro bortom lagar, regler och sociala och kollektiva ordningar. Att sådana tankegångar slår en bro till Trumpland, men också till många andra politiska kontingenter och yttringar idag, är givet – och man kan inte låta bli att begrunda hur dessa stämningar och hållningar har tagit form under det kvartssekel som gått.

Annons
Annons

Jakobson aktualiserar den rika konspirationsteoretiska kultur som växte fram under kalla kriget och som Unabombarens terrordåd hämtade näring ur.

Och kopplingarna blir fler och tätare under läsningen. Jakobson aktualiserar den rika konspirationsteoretiska kultur som växte fram under kalla kriget och som Unabombarens terrordåd hämtade näring ur – och som han delade, och delar, med olika former av högerextremism idag. Här återfanns allt från myter om hur FN-helikoptrar övervakade amerikanska medborgare till spekulationer om inopererade biochips. Jakobson liknar dessa idéer med vandringssägner av det slag Bengt af Klintberg samlat in (”råttan i pizzan”), men jämför dem också med vissa forskares teorier och funderar över var exakt skillnaderna går. Inte bara leder sådana tankegångar in i sam­tidens debatt kring kunskap, information och fake news. Dessutom visar de hur förbindelserna med det kalla kriget fortsatt vara verksamma – trots raserade murar och drömmar om historiens slut – och för att förstå sprickbildningarna i offentlighet och samhälle idag, måste denna period analyseras och aktualiseras.

Frågor om kunskap och fiktion, verklighet och representation bildar ett tema i flera av Jakobsons streckare från 90-talets andra hälft. Inte minst aktualiseras de i de texter som direkt ägnas åt litteratur – åt enskilda författare som ­Vladimir Nabokov och Jorge Luis Borges eller åt genrer som science fiction och den mindre uppmärksammade ”om-berättelsen” (alternativa, kontrafaktiska historier). Jakobson är oavlåtligt nyfiken på verk som ­använder sig av dokument och fakta, precis som han är fascinerad av en gestaltningskonst som, till synes tvärtom, rör sig bort från det som erkänns som realism. Detta beror på att skönlitteraturens värde och relevans, för honom, inte står att finna i dess mimetiska halt. Dess kontaktpunkter med verkligheten kanske ligger bortom det igenkännbara, framhåller han i en diskussion kring sf, och i en kritisk iakttagelse kring en ny roman av John Le Carré frågar han sig: ”Kan skönlitteraturen kritiseras i kraft av vad den saknar?” Och svarar direkt: ”Ja, men inte som korrelat till verkligheten.”

Annons
Annons

Litteraturens estetiska energi och kunskapsalstring ligger snarare i kapaciteten att skapa tankeväckande världar, som verkar på sina egna villkor. På ett talande sätt liknar han Nabokovs romaner vid 1700-talskonstnären Piranesis ”inbillade fängelser”. Att detta världsbyggande äger rum med hjälp av element hämtade från andra verkligheter – också annan litteratur – är en självklarhet. Det är således inte förvånande när Jakobson, apropå den amerikanske författaren William T Vollmann, konstaterar att en stor del av dennes kraft består i skapandet av en ”drömtid på den amerikanska kontinenten där myten och verkligheten ingendera äger företräde framför den andra, om de inte är en och densamma”. Eller när han hyllar Ellroys övertygande gestaltning av mordet på Kennedy: ”Obönhörligheten i det övergripande och slumpen i det enskilda gör också att Ellroy kan släppa taget om sin berättelse innan attentatet genomförs. Han har pekat ut det som fanns under ytan, alla hans bitar ligger på plats, resten är våra minnesbilder. Och dem känner vi ju. Deras auktoritet vill han inte bestrida. När jag lägger ifrån mig ’American Tabloid’ är min tanke att så här kan det ha gått till.”

Det viktiga är, kort sagt, hur något berättas. Och i en tid där törsten efter verklighet (inte minst i litteraturen, intressant nog) tycks osläcklig, och där de tekniska möjligheterna till – och anklagelserna om – fejkade representationer är legio, borde fiktionens konst och den sköna lögnens byggande av världar vara en plats att återvända till, både för att leka och för att lära, vilket ibland går på ett ut. Hur går det egentligen till när kunskap om något skapas?

Annons
Annons

Det är en skildring som pekar både på och långt bortom dagsstriderna om identitetspolitik.

Sådana frågor kommer i Jakobsons understreckare ofta att flätas samman med etiska och politiska funderingar kring individ och struktur, ansvar och agens. Det aktualiseras i flera av de artiklar som nämnts och de träder i förgrunden i den dubbelstreckare han 1998 skriver om den äldre kollegan P-O Sundmans realistiska och dokumentbaserade konst. Jakobson diskuterar fördelningen av ­ansvar och tolkningar mellan den till synes auktoritäre författaren och läsaren; och inte minst närmar han sig frågor om ensamhet och delaktighet, och mellan autonomi och heteronomi. ”Vad som finns i Sundmans texter”, skriver Jakobson, ”är en klyvnad som skär mellan individ och individ, mellan individ och kollektiv, mellan frihet och tvång, en klyvnad som ur olika vinklar betraktas och problematiseras, med tiden med allt mörkare resultat”.

Intressant nog strålar sådana iakttagelser tillbaka på den första streckaren – den om Ikea. Även här står frågan om människa och struktur i fokus: ”Alla ingår vi i ordningar. Stater må vittra och gränser ändras, kunskap kan gå förlorad, språk kan dö ut och nationalsånger glömmas bort. Vi befinner oss ständigt i någon form av ordning, vi befinner oss i många. Vissa upplever vi som fängelser, i andra lever vi så tryggt och fullt att vi inte ens uppfattar dem.” Denna komplexa relation mellan individ och yttre ordning levandegörs på ett fascinerande sätt också i Jakobsons romaner. Det är en skildring som pekar både på och långt bortom dagsstriderna om identitetspolitik. Som han konstaterar i streckaren om ”Hogg”: ”Delaneys roman trasar effektiv sönder denna socialliberala lögn. Det som är botten i dig är inte nödvändigtvis botten i andra och samhällelig gemenskap skall (kan, borde) inte vila på något som begränsat som eventuell identifikation.”

På så sätt ställer Lars Jakobsons understreckare i SvD:s arkiv inte bara väsentliga frågor om kunskap och representation. De rymmer även en tankeväckande etisk och politisk reflektion som leder in i samtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons