Annons

Bo Gustavsson:Läs Walt Whitman och bli en bättre människa

Walt Whitman (1819–1892) med fjäril.  
Walt Whitman (1819–1892) med fjäril.  

Kan en 1800-talspoet erbjuda en lösning på klimatkrisen ett motgift mot främlingsfientligheten? Den amerikanske diktaren Walt Whitman, som föddes för exakt 200 år sedan, kommer i alla fall nära.

Under strecket
Publicerad

Första upplagan av ”Leaves of grass”.

Foto: Bob Child/TTBild 1 av 1

Idag är det 200 år sedan Walt Whitman föddes. Han anses numera vara en klassisk amerikansk poet men under sin livstid var han kontroversiell på grund av sina öppet homosexuella dikter. Han var den förste som medvetet såg sig som en amerikansk poet, en röst för hela nationen. Egentligen skapade han amerikansk poesi och uppfann dessutom fri vers. 

Tidigare hade poeterna i Amerika ängsligt sneglat mot europeiska förebilder men Whitman gjorde sig själv, sina erfarenheter och den amerikanska kontinenten till sin inspiration. Han beskrev själv incitamentet till sitt skrivande så här: ”I was simmering, simmering, simmering. Emerson brought me to a boil” (”Jag sjöd, sjöd, sjöd. Emerson fick mig att börja koka”). I mitten av 1800-talet propagerade Ralph Waldo Emerson för skapandet av en autentisk amerikansk kultur och litteratur genom att tänka självständigt och lita på sina egna sinnen. Den amerikanska individualismen skulle utgöra drivkraften. Det var idéer som Whitman anammade med liv och lust.  

Whitman föddes i Huntington på Long Island i New York. Familjen bestod av sju syskon. När han var fyra år flyttade familjen till Brooklyn som skulle spela en viktig roll i hans poesi. Han slutade sin skolgång vid elva års ålder men kom att bli mycket beläst som autodidakt. Eftersom den alkoholiserade fadern hade svårt att få jobb fick Whitman tidigt bidra till försörjningen. På 1830-talet arbetade han som typsättare för ett antal tidningar och var periodvis lärare. Samtidigt publicerade han sina första journalistiska texter. 1846 blev han redaktör för Brooklyn Eagle men fick sluta efter två år på grund av en kontrovers med tidningens ägare. 

Annons
Annons

Första upplagan av ”Leaves of grass”.

Foto: Bob Child/TTBild 1 av 1

Under ett antal år hade Whitman skrivit poesi och 1855 gav han ut sin debutbok ”Leaves of grass” på egen bekostnad. Upplagan var på 795 exemplar. I stället för författarens namn på framsidan fanns en gravyr av Samuel Hollyer på en skäggig Whitman i slokhatt och uppknäppt skjorta med ena handen i byxfickan och andra i sidan. Budskapet var klart. Här var en ny kaxig poesi skriven av den nye amerikanske barden som var en man av folket. Han inkarnerade den amerikanska pionjär- och nybyggarandan. 

Första upplagan av ”Leaves of grass”.
Första upplagan av ”Leaves of grass”. Foto: Bob Child/TT

Dikterna i ”Leaves of grass” representerade en poesi som inte bad om ursäkt för sitt naturliga talspråk eller de erfarenheter som kom till utryckt. Egentligen var det just det som Emerson hade efterfrågat i sina essäer, framför allt i ”The American scholar” och ”The poet”. Whitman skickade ett exemplar av boken till honom. Emerson svarade med ett tackbrev som avslutades med orden: ”I greet you at the beginning of a great career.” (”Jag hälsar er i början av en storartad karriär”). Whitman skrev själv under pseudonym flera positiva recensioner av sin bok där han citerade ur Emersons brev.   

Där presenterade han sig som ”Walt Whitman, en amerikan, en av hårdingarna, ett kosmos, stökig, köttslig, och sensuell”.

”Leaves of grass” väckte anstöt eftersom Whitman där besjöng kroppen på ett sinnligt och erotiskt sätt. Att dikterna var skrivna på fri vers föll inte heller kritikerna i smaken. Dessutom saknade de titel. Den inledande långa texten fick sedan heta ”Song of myself” (”Sången om mig själv”), en av Whitmans mest kända dikter. Där presenterade han sig som ”Walt Whitman, en amerikan, en av hårdingarna, ett kosmos, stökig, köttslig, och sensuell”. Det var marknadsföring som hette duga! Under resten av sin karriär skulle Whitman lägga nya sektioner till den tunna debutboken som svällde till episka proportioner. Vid hans död 1892 hade nio upplagor av ”Leaves of grass” kommit ut. 

Annons
Annons

En särskilt viktig fas i Whitmans liv och verk blev utbrottet av inbördeskriget 1861. Han lät då publicera den patriotiska dikten ”Beat! Beat! Drums!” där han pläderade för nordstaternas sak. I december 1862 flyttade han till Washington och blev sjuksköterska vid ett av stadens fältsjukhus. Här kom han i kontakt med sårade och döende soldater från båda sidor i kriget. Om han tidigare varit livets och livsbejakelsens store poet, blev han nu dödens och lidandets store poet. Dikterna publicerades i maj 1865 med titeln ”Drum-taps”. Whitman hade då fått anställning på ett regeringskansli och hans ekonomi förbättrades. Tio år senare publicerade han minnesbilder från krigsåren i boken ”Memoranda during the war”.

Demokratin befann sig i fara och kulturen och i synnerhet litteraturen hade då en viktig roll att fylla som förmedlare av demokratiska ideal.

”Drum-taps” innebar en höjdpunkt i Whitmans poetiska karriär. Krigserfarenheten fördjupade känsloregistret i hans poesi, till exempel ”A sight in camp in the day-break grey and dim”. Boken innehöll även elegin om den mördade Lincoln, ”When lilacs last in the dooryard bloom’d”. Dikten ingår i Gunnar Hardings nyutgivna urvalsvolym ”Jag hör Amerika sjunga”, där den svenska titeln är ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom”.

I februari 1868 utkom ”Poems of Walt Whitman” i England. Boken gjorde succé och det blev starten på Whitmans internationella berömmelse. 1873 drabbades han av en stroke och flyttade till sin brors hus i Camden i New Jersey. Tio år senare köpte Whitman sitt eget hus i staden där han levde fram till sin död. Han var nu ”the good, grey poet”, respekterad och beundrad.

Annons
Annons

Vid sidan av sin poesi skrev Whitman även prosa. Hans viktigaste verk var ”Democratic vistas” och ”Specimen days”. ”Democratic vistas” utkom 1871 (en svensk översättning av Erik Carlquist, ”Demokratiska perspektiv”, utkom 2006). I boken menade Whitman att sådana demokratiska värden som frihet och jämlikhet var det enda som skulle kunna ena det splittrade amerikanska samhället efter inbördeskriget. Demokratin befann sig i fara och kulturen och i synnerhet litteraturen hade då en viktig roll att fylla som förmedlare av demokratiska ideal.

”Specimen days” från 1882 skrevs i Whitmans sommarhus i Laurel Springs. Boken bestod av naturiakttagelser och minnen från barndomen och inbördeskriget. En svensk översättning av Gunnar Harding med titeln ”Utvalda dagar” kom 2016. 

Hans dikter spelar en viktig roll i sådana filmer som ”Döda poeters sällskap” och ”Sophies val”.

Ett udda inslag i Whitmans författarskap var pamfletten ”Manly health and training” utgiven 1858. Det var en sorts guide för manlig hälsa där nakenbad rekommenderades, liksom skägg, kallbad varje dag, en kost av enbart kött, utomhusvistelse och att stiga upp tidigt på morgonen. Det handlade om ett homosexuellt ideal som blev verklighet i nudistbaden runtom i Europa kring sekelskiftet 1900. Den friska atletiska kroppen var viktig för Whitman och han skrev hela sitt liv en frisk atletisk poesi. Ironiskt nog drabbades han tidigt av sjukdom, vilket gjorde att han tillbringande de sista åren av sitt liv till sängs.

Under det dryga seklet sedan Whitmans död har hans rykte gått upp och ner. Modernisterna betraktade honom som osofistikerad och pladdrig, även om Ezra Pound och Hart Crane beundrade honom. T S Eliot hade däremot inga höga tankar om Whitman och hans negativa omdöme blev dominerande fram till 1950-talet. I mitten av decenniet återupptäcktes Whitman av beatpoeterna och Allen Ginsberg. I en dikt fick Ginsberg syn på Whitman i en supermarket i San Francisco och de båda vandrade ut i natten. Ginsberg hade en nästan erotisk attityd till Whitman som person och poet. 

Annons
Annons

Sedan 50-talet har Whitman varit en ständig närvaro i amerikansk poesi och kultur. Många poeter har låtit sig inspireras och gått i dialog med honom. Hans dikter spelar en viktig roll i sådana filmer som ”Döda poeters sällskap” och ”Sophies val”. Det har även uppstått en kritisk industri kring hans författarskap med en aldrig sinande ström av studier, inte bara i USA utan även utomlans.

Whitmans dikter har ofta blivit tonsatta, av bland andra John Adams, Benjamin Britten och Frederick Delius. 1903–04 komponerade Delius ”Sea drift” baserad på Whitmans dikt “Out of the cradle endlessly rocking”. 1948 skrev Han Werner Henze kantaten ”Whispers of heavenly death” som utgick från en dikt med samma titel av Whitman. Operan ”Crossing” av Matthew Aucoin inspirerad av Whitmans dagböcker från inbördeskriget hade premiär 2015.

Den som börjar läsa ”Leaves of grass” möter en levande människa som man genast blir Walt med.

Numera är Whitman en världskändis och han är översatt till en mängd språk. Poeten som började koka har fått hela världen att koka. På svenska publicerades de första översättningarna i tidskriften Ultra redan i början av 1920-talet, signerade av Elmer Diktonius; Karin Boye hade en dikt i sin samling ”Härdarna” från 1927 och Artur Lundkvist publicerade en tolkning av Whitmans ”De badande” i ”Fönstret” 1930. Ett fylligt urval ”Strån av gräs” utgavs 1935 av K A Svensson. Ett par år senare ingick några tolkningar av Whitman i Erik Blombergs ”Modern amerikansk lyrik”. På 40-talet tog Johannes Edfelt med flera dikter av Whitman i sina tolkningsvolymer. Det dröjde ända till 1983 innan ”Sången om mig själv” tolkades i sin helhet, av Rolf Aggestam. Även om mycket av Whitmans poesi finns tillgänglig på svenska, så återstår många viktiga texter, framför allt ur hans sena diktning.

Annons
Annons

I ”Leaves of grass” deklarerar Whitman: ”Camerado, this is no book, / Who touches this touches a man” (”Camerado, detta är ingen bok, / Den som rör vid detta rör vid en människa”). Så är det. Den som börjar läsa ”Leaves of grass” möter en levande människa som man genast blir Walt med. Det beror på att Whitman lyckas etablera en intim relation till läsaren genom att bjuda in läsaren i texten som camerado i det stora äventyr som är den mänskliga existensen. En annan orsak är att han är absolut ärlig i sina känslor och tankar. 

Den bästa karakteristiken av Whitmans poesi som jag känner till står Göran Greider för. Någonstans skriver han att efter att ha läst Whitman får man lust att gå ut och prata med folk eller vandra i skogen. Man får lust att bli Walt och praktisera broderskap med hela kosmos – människor, djur, natur. Det är lösningen på såväl klimatkrisen som främlingsfientligheten och högernationalismen runtom i världen.    

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons