Annons

Läsarnas minnen: ”Såg plötsligt tyska soldater”

SvD den 10 april 1940 – dagen efter tyska anfallet mot Norge. En dag flera SvD-läsare minns med fasa.
SvD den 10 april 1940 – dagen efter tyska anfallet mot Norge. En dag flera SvD-läsare minns med fasa.

En svensk familj döpte kaninen till Hitler, en SvD-läsare fick skaka hand med den tyska diktatorn och en annan minns de tyska planen över Sverige. 80 år efter krigsutbrottet finns det många svenskar som minns hur annorlunda det var under andra världskriget.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bröderna Ben och Ralph Wikman tidigt på 1940-talet tillsammans med okänd kamrat.

Foto: Privat Bild 1 av 8

Ralph Wikman i hemmet i Bromma.

Foto: Johan Lindberg Bild 2 av 8

Ragnar Edström.

Foto: Privat Bild 3 av 8

Pappa Erik Hansson har tillfällig permission en vinterdag 1942. Här med hustrun Karin och barnen Irene 11 år, Märtha 8, Göran 6 och Sven-Erik 2 år.

Foto: Privat Bild 4 av 8

Casten Lychou.

Foto: Privat Bild 5 av 8

Heidi och Orlik tillsammans med Ingrid Lundholm (till höger) samt hennes svägerska.

Foto: Privat Bild 6 av 8

SvD den 8 maj 1945.

Bild 7 av 8

Marianne Rydholm under andra världskriget.

Foto: Privat Bild 8 av 8

Bröderna Ben och Ralph Wikman tidigt på 1940-talet tillsammans med okänd kamrat.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Bor i Berlin och får hälsa på Hitler

Bröderna Ben och Ralph Wikman tidigt på 1940-talet tillsammans med okänd kamrat.
Bröderna Ben och Ralph Wikman tidigt på 1940-talet tillsammans med okänd kamrat. Foto: Privat

Sexårige Ralph Wikman är i Berlin 1942 eftersom hans pappa Leo Wikman är militärattaché för Finland. Familjen får därför uppleva kriget på mycket nära håll.

– När staden flygbombades fick vi ta skydd i källaren i flerfamiljshuset där vi bodde. För mig och min tre år äldre bror Ben var det mest spännande. Jag minns också att vi ibland gick på upptäcktsfärder själva och ofta inte hittade hem. Då gick vi fram till någon polis och sa att vi var från ett diplomathem. Polisen skjutsade då hem oss och fick cognac av pappa, minns Ralph Wikman.

I grannlägenheten bor en judisk familj som har en papegoja. Storebror Ben lär fågeln att prata, vilket han är mycket stolt över. Men en dag tar det en hemsk vändning när polisen kommer på besök.

Annons
Annons

Ralph Wikman i hemmet i Bromma.

Foto: Johan Lindberg Bild 1 av 2

Ragnar Edström.

Foto: Privat Bild 2 av 2

– De kom in och vred nacken av papegojan. Det var en händelse som satte djupa spår både för mig och min bror. Vi kunde inte förstå varför judar skulle behandlas annorlunda och varför de skulle ha en stjärna på kläderna. Det var hemskt tyckte vi.

Ralph Wikman i hemmet i Bromma.
Ralph Wikman i hemmet i Bromma. Foto: Johan Lindberg

Bröderna går inte i skola utan undervisas hemma av sin mor i lägenheten. Familjen får också vara med på några officiella bjudningar.

– En gång fick jag hälsa på Adolf Hitler. Hitler bjöd in alla diplomatfamiljer till sitt residens på en brunch och stod själv i entrén och skakade hand med alla inbjudna. Jag minns att jag tyckte det kändes spännande, som sexåring visste man ju inte att Hitler låg bakom så mycket hemskt utan förstod bara att det var en person med mycket makt man fick hälsa på. Hade man vetat mer hade man förstås känt det helt annorlunda, berättar 83-årige Ralph Wikman.

”Det var en kall porslinsbanan”

Ragnar Edström.
Ragnar Edström. Foto: Privat

Ragnar Edström, född 1937: ”Det hade börjat bli mörkt ute och en siren röt uppfordrande och fick mina föräldrar att plocka fram svarta papprullar som de fäste upp över fönstren, medan de förklarade för mig att nu var det mörkläggningsövning då alla ljus skull döljas för fiendens bombflygplan. När de var klara med det så gick vi alla sex trapporna ner till källaren där man inrett ett skyddsrum. Alla hyresgästerna var där och vi anvisades platser att sitta. Man småpratade med varandra och en flaska vandrade runt bland några män. Vi barn hade tråkigt men fick till slut röra på oss och vi hittade en lucka till ett annat rum där vi lekte. Plötsligt kom portvakten på oss och skällde som en bandhund, men samtidigt gick larmet över så vi fick gå upp till lägenheterna igen. Krig var urtråkigt om man inte kunde leka.

Annons
Annons

Pappa Erik Hansson har tillfällig permission en vinterdag 1942. Här med hustrun Karin och barnen Irene 11 år, Märtha 8, Göran 6 och Sven-Erik 2 år.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Men några kvällar senare var det jättespännande. Vi bodde högt upp i ett hus på Bohusgatan på Söder i Stockholm med utsikt över Hammarbyhamnen och Hammarbyhöjden. Därifrån såg vi ljusfingrar från luftvärnets strålkastare som letade efter inkräktande flygplan och ibland lyckades de hitta ett flygplan när de övade.

Mina föräldrar tittade på många villor i sitt sökande efter ny bostad och ibland måste jag följa med. En gång fick jag se en fruktskål på bordet där vi satt. Det var en apelsin och en banan i det. Mina ögon stod antagligen på skaft vilket värdinnan upptäckte och frågade om jag ville ha en frukt. Ja tack! Varsågod! Jag dök direkt på bananen, bara för att upptäcka att det var en kall porslinsbanan! Snopet, men vi hade inte sett bananer på flera år. Gott skratt för alla omkring.”

”Kan se de tyska korsen framför mig”

Pappa Erik Hansson har tillfällig permission en vinterdag 1942. Här med hustrun Karin och barnen Irene 11 år, Märtha 8, Göran 6 och Sven-Erik 2 år.
Pappa Erik Hansson har tillfällig permission en vinterdag 1942. Här med hustrun Karin och barnen Irene 11 år, Märtha 8, Göran 6 och Sven-Erik 2 år. Foto: Privat

Göran Hansson: ”Mitt första minne var i samband med den tyska invasionen av Norge i april 1940. Jag vara då fyra år och vi bodde på ett småbruk i västra Dalsland. Det var en tidig morgon. En granne hade kommit hem till oss och undrade om vi skulle lämna våra gårdar och ge oss ut i skogen med familjer och husdjur. Man trodde att tyskarna snart skulle invadera Sverige. Det är ca 20 km längs landsvägen till norska gränsen. Jag minns att vi stod ute i den ouppvärmda ”gången” (hallen) och på golvet stod en ”Amerikakista” som vi hade packat förnödenheter i. Det hela rann ut sanden, troligen ville man avvakta händelseutvecklingen. Grannen var mycket nervös medan våra föräldrar var lugna.

Annons
Annons

Nästa minne är från samma vår. Jag lekte tillsammans med min sexåriga syster uppe på en närbelägen bergknalle som var betesmark för vår häst. Då kom ett tyskt flygplan på låg höjd längs dalgången där vår gård låg. Jag kan fortfarande se de tyska korsen under vingarna framför mig. Jag är säker på att det var ett jaktplan, en Messerschmitt 109. Min syster sprang ned till mamma medan jag hoppade och skrek ”jag ska bli flygare”! Då bestämde jag mig för att bli flygare. 14 år senare började jag utbildningen till jaktflygare. Sedan tillhörde jag Flygvapnet i 45 år.”

Även Görans syster Märtha Hansson-Boström har skrivit några rader: ”Militärerna bevakade Gesäter där vi bodde från den kulle där både kyrkan och skolan låg. Det var gemensam förstuga för dem och för oss elever. Våren 1944 upptäcktes det att en av militärerna, som tjänstgjort en tid och hostat mycket, blev allvarligt sjuk i tuberkulos. Han dog snart därefter. Vi elever blev alla undersökta. Jag var en av dem som insjuknat och det hade redan märkts genom att jag haft feber i några veckor samt knölros – röda knutor på underbenen.

Jag fick tillsammans med ett par stycken till inläggas på Dalbobergens Barnsanatorium i början av juli, Behandlingen då var bara vila och mat eftersom det inte fanns några mediciner ännu för denna sjukdom. Vilken glädje när jag förbättrades och kunde komma hem igen efter 9 månader. Min far, som hämtade mig, fick besked av läkaren att jag aldrig kunde räkna med att ha något tungt arbete, då sjukdomen kunde återkomma. Mina föräldrar bestämde då att jag skulle få studera vidare, trots att de egentligen inte hade ekonomiska möjligheter med en liten gård och 4 barn. I fortsättningen blev det så att jag efter studentexamen började medicinska studier i Göteborg och utbildades till läkare. Jag har alltid trivts mycket bra i mitt yrke. Många gånger har tankarna kommit att jag säkert ej kunnat få studera vidare till läkare, om jag ej blivit sjuk.”

Annons
Annons

Casten Lychou.

Foto: Privat Bild 1 av 1

”Bananerna skulle till barnfamiljerna”

Casten Lychou.
Casten Lychou. Foto: Privat

Casten Lychous familj bor ett stort trähus vid torget i Tidaholm och är fem år när kriget bryter ut: ”Plötsligt blev det viktigt att ljus inte syntes från fönstren kvällar och nätter. Vi hade plötsligt svarta skärmar för fönstren och minns jag att en kontrollant kom och sa till mor att det lyste i springorna i ett av våra fönster. Från övervåningen såg vi vid ett tillfälle när svensk militär övade och sprang över torget och de la ut en rökridå. Jag minns också att det kunde komma en bananbåt, troligen till Göteborg och bananer skulle i första hand fördelas mellan barnfamiljer.

1941-1946 bodde vi i Laxå. Vi skolpojkar gick några gånger till järnvägen för att se tysktågen, tyska soldater såg vi i godsvagnar med skjutdörrar på mitten och en bom, där de kunde stå och hänga och även vinka åt oss. I Laxå fanns tidvis ett stort antal lastbilar på gatorna och vi skrev ibland upp registreringsnumren och fann att de kom tillbaka. Bakom vårt hus fanns en svacka med ett riktigt stort skjul och vi pratade med män som passade skjulet, en titt in och vi jag kunde se kamouflagemålade fordon och traktorer. Alla i Laxå visste säkert om förrådet.”

Svenska kex i blå metallåda dimper ner i Amsterdam

Joke och Aldert är med i motståndsrörelsen i Amsterdam. De skänker en tanke till Sverige i samband med att det släpps ner mat från flygplan till den ockuperade staden. SvD-läsaren Jan Barrish berättar följande om sina före detta svärföräldrar: ”Joke kommer ihåg kex som låg i en blå metallåda eller tub. De ska ha smakat ljuvligt. Aldert kommer ihåg att han var ute och lekte och såg trälådor med fallskärmar som dalade ner. En fallskärm utvecklades inte och den slog ner i gatan och det var mjöl överallt. Han springer dit och han ser hur en patrull med unga tyska soldater står vid låren och vaktar. Plötsligt kastar sig alla soldaterna ner och börjar äta mjölet direkt från gatan. Jo, de svalt de med. När man skulle gömma folk från nazisterna så var Joke och Aldert förmedlare mellan flyktingar och dem som gömde dem.”

Annons
Annons

Heidi och Orlik tillsammans med Ingrid Lundholm (till höger) samt hennes svägerska.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Pappa inkallad: ”Jag korsade förbjuden linje för en kram”

Måns Hagberg sätts som 4-åring ensam på tåget från Stockholm till mormor och morfar i Falköping. Hans pappa är inkallad och mamma sköter samtidigt det lilla familjeföretaget i huvudstaden: ”Hos mormor och morfar i Falköping luktade det lite speciellt i trappuppgången, det kom från en livsmedelsbutiks varor. Ute var det väldigt, väldigt kallt och snö överallt. Solen lyste utan att värma. Åter i Stockholm skulle mamma och jag hälsa på pappa. Han var "någonstans i Sverige", men just då stationerad på ett regemente inom räckhåll. Det stod gråklädda soldater och vaktade. Man fick inte passera en viss linje. Jag kände inte igen honom, men plötsligt började benen under mig springa. Dom hade känt igen pappa. Hela jag sprang förbi den där linjen till honom och han tog upp mig i sin famn. Mamma berättade sen att de som vaktade tyckte att det såg så fint ut då lille pojken sprang till pappa att de struntade i att linjen inte fick överträdas.”

”Pappa var inkallad under hela kriget”

Heidi och Orlik tillsammans med Ingrid Lundholm (till höger) samt hennes svägerska.
Heidi och Orlik tillsammans med Ingrid Lundholm (till höger) samt hennes svägerska. Foto: Privat

Bo Lundholm: ”Min far låg inkallad under hela kriget, men var placerad i Stockholm, på Svea Livgarde, på Linnégatan. Mellan 1941 och 1947 fanns utrymme för ytterligare familjemedlemmar, som dock dröjde ända till 1947, då jag föddes. Min syster kom två år senare 1949. 1943-44 blev det uppenbart att Tyskland inte skulle vinna kriget. När den sovjetiska krigsmakten stod för dörren i Estland, flydde tusentals landet och många hamnade i Sverige. Mina föräldrar tog då, tillsamman med min morbror och moster, hand om två estniska syskon, Orlik och Heidi Madison, fyra respektive sex år. Det hela fungerade över förväntan, min far kallades till exempel onkel av barnen.

Annons
Annons

SvD den 8 maj 1945.

Bild 1 av 1

Mina föräldrar var två av de tusentals som firade freden på Kungsgatan i Stockholm. När man kom hem och firade freden och exalterade berättade för de två estniska flyktingbarnen – att nu var kriget slut och det var fred. Då frågade Orlik med ett barns hoppfullhet: ”Är det fred även i Estland – och kan vi åka hem nu?” Det blev med tiden allt tydligare att fredens ansikte var väldigt olika i krigets Europa. Sanningen var att Orlik och Heidi blev kvar i Sverige. Hemlandet Estland kunde man besöka först efter 50 år, då Estland åter blev fritt 1991.”

Fiskbrist i Västervik – skeppslaster med flyktingar

Maria Moberger är 13 år och hennes familj känner i Västervik av matbristen på vintrarna.

– Det gällde särskilt protein. Jag växte hastigt och var väldigt sugen på mat ur djurriket. Normalt åt vi mycket fisk men fiskandet stoppade på vintrarna på grund av bränslebrist till båtarna och tjock is under den svåra köld som rådde. En höst skaffade mamma en tina saltad ål för vinterbruk, den blev rätt härsken framåt våren. Från Gotland kom skeppslaster med flyktingar från Baltikum. Vi hade en yngre kvinna boende några månader hemma hos oss. Hon grät mycket. Hon var välutbildad och det gick nog bra för henne i Sverige. Stans kvinnor ställde upp och hjälpte till att ta hand om nykomlingarna, berättar Maria.

Fredsdagen: ”Dörren slets upp och vi rusade ut”

SvD den 8 maj 1945.
SvD den 8 maj 1945.
Annons
Annons

16-åriga Margareta Grogarn går i Nya Elementarläroverket vid Hötorget när Fredsdagen kommer. Den dagen glömmer hon aldrig: ”Det var nästan overkligt. På den tiden var det kadaverdisciplin i klassrummet när doktor (han skulle tituleras så) F. docerade. Det var alltså knäpptyst! Men plötsligt hände det omöjligt otänkbara! Dörren slets upp och in stormade skolans vaktmästare skrikande: "Det är fred! Fred! Fred!" Och så rusade han vidare. Det var som om en bomb briserat! Att uppföra sig så! Då inträffade ännu en omöjlighet! Utan tillåtelse och med stor risk för hemanmärkning störtade vi, utan att be om lov, upp från våra bänkar, kastade oss på dörren och rusade ut på Kungsgatan, ut i folkvimlet där flaggorna vajade och papper och räknemaskinsremsor virvlade ner från kontorsfönstren. Trådbussarna stod stilla. Vi hoppade upp på lastbilsflak och vi tågade fram och tillbaka sjungande norska nationalsången arm i arm med helt okända människor. En obeskrivbar upplevelse! Det var som om en damm hade brustit och en lavin svepte oss fram och tillbaka i vågor längs den breda gatan. Underbart! Fred!! Ja, men jag undrar nu så här långt efteråt, om vi ungdomar verkligen förstod innebörden av freden. Vi hade ju aldrig upplevt krigets helvete inpå bara kroppen. För oss var det kanske mer, som om vår tillbakahållna ungdomskraft fick en chans till utlopp. Att det var tillåtet att så hämningslöst få visa sina känslor! Att få sjunga, för att inte säga vråla, på självaste Kungsgatan!

Om sanningen ska fram så minns jag en annan händelse som också gjorde stort intryck vid den här tiden! En flicka i vår skola hade fått ett par nylonstrumpor. Från Amerika! Bara det! (Vi sa najlon) Strumpor som det aldrig kunde bli hål på! Som varade i evighet! Och som var så tunna som så! Att bli ägare till något så underbart var dock bara en dröm för de flesta. Men nylonstrumporna var i alla fall ett litet tecken på att världen hade öppnats.

Annons
Annons

En gång var jag lycklig nog att bli uttagen att agera offer vid en stor civilförsvarsövning, som ägde rum i en kyrka i centrala Stockholm. Jag och de andra offren låg "svårt" sårade på olika ställen i lokalen. Det hade gått åt en ansenlig mängd lingonsylt, för att göra det hela så naturtroget som möjligt! Alla tänkbara skador var representerade. Vi skrek och jämrade oss så realistiskt som möjligt, medan vi simulerade sårskador, hjärnskakningar, benbrott och granatsplitter i buken mm. "Räddningsmanskapet" störtade in och förband oss efter konstens alla regler och sedan bars vi ut på bårar. Det var en mycket uppskattad och upplivande upplevelse för oss! Jag vill minnas att vi till och med fick ett glas saft och en liten slant efteråt. 

En annan upplevelse vid denna tid var, att jag blev utsedd att sitta i en sambandscentral, som var belägen djupt inne i berget under Kungsklippan i Stockholm. Jag skulle svara i telefon (väldigt hemligt!) och vi var också ute i skogen och rullade ut telefonledningar. Varför minns jag inte men roligt var det! Och som sagt HEMLIGT!”

Paret i Helsingborg döper kaninen till Hitler

Ingeborg och Herbert Schill har köttbrist i villan på Hudensjö i Helsingborg. Barnbarnet Stefan minns vad de berättade efteråt: ”Eftersom det var svårt att få tag i kött att äta födde de upp ett fyrtiotal kaniner varje år för husbehovet. Min pappa Boris, då i tonåren, hade till uppgift att utfodra dem. Några dagar innan slakt fick kaninen lite grannbarr från Jordbodalen för att få lite viltsmak. En enda kanin räddades dock från slakt, den hade två svarta prickar på var sida om nosen och döptes därför till Hitler. Der Führer var inte populär i familjen, men dock kaninen.”

Annons
Annons

Marianne Rydholm under andra världskriget.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Fartyg sänks i Smögen: ”Männen sögs ner i havet”

15-åriga Ella Thorén är ett av många barn som i Smögen ser hur ett lastfartyg torpederas. Sonen Björn minns med vilken inlevelse mamman berättade om händelsen: ”Fartyget slog runt och sjömännen försökte att rädda sig genom att klättra upp på kölen. Men skepp med man och allt sögs ner i havet. Det fanns inget man kunde göra för att hjälpa till. Det hela gick så fort och från djupet övervakades förloppet av den fientliga ubåten. Det var en uppskakande upplevelse.”

”Mamma fick kämpa för julskinkan”

Marianne Rydholm under andra världskriget.
Marianne Rydholm under andra världskriget. Foto: Privat

Marianne Rydholm: ”Min barndom präglades av detta krig. Min far låg på sjukhus med TBC och mor hade det svårt att få det gå ihop med två barn. Det var tunna soppor och vedervärdig fiskkorv. För fars lungors skull hade vi tidigare hyrt ett torp nära en bondgård på sommaren. Mor plockade svamp och bär och konserverade och syltade. På bondgården lovade de att vi skulle få köpa lite julskinka när man slaktade. Vi var åter i stan i december när man ringde till mor och sa: ’Nu slaktar vi. Du får komma ut och hjälpa till.’

Mor tog bussen som stannade sex kilometer före bondgården och lånade en spark. Iskallt och enormt mycket snö. Mor hade knappt sett en gris och nu fick hon ett kärl och en stor visp i handen: ” Vispa hela tiden blodet får inte koagulera.” Till slut var det klart. Mor fick en julskinka och några andra bitar efter dagens hårda slit. Så hon lastade det på sparken och började sparka 6 km till bussen i den mörka vinterkvällen. Hon lyckades dölja köttet i en ryggsäck som tur var. Annars hade hon väl blivit rånad så ont om mat som det var. Det var den mest fasansfulla dagen under kriget för henne. Hon var helt slut i flera dagar. Vi barn förstod inte riktigt förrän långt efteråt vilken uppoffring hon gjort. Vi bara njöt av att få en underbar jul med skinka, riktig korv, dopp i gryta, sylta och allt som hör till.

Annons
Annons

”Kände efter med händer och bajonetter”

Lars Fallgren: ”Min käre bortgångne farfar berättade för mig att han och hans familj hade släktingar i ett Norge som var fast i tysk ockupation. Min farfar skaffade då fram stora sockellådor och la ner bland annat färdigkokt kyckling som gömdes i innehållet som bestod av mjöl. Detta eftersom de tyska trupper, som var förlagda vid den norsk svenska gränsen, skulle öppna lådorna och känna efter vad som fanns med hjälp av händer och bajonetter. Som tur var grävde de inte tillräckligt djupt i lådorna och kom kycklingarna fram till mottagarna i Norge.”

”Ordentligt skrämd av kriget”

Femåriga Agneta Lautmann blir skrämd när familjen en dag får besök på den stora prästgården i Södermanland:

– Jag bodde där med pappa kyrkoherden, mamma, mormor och fyra syskon. En sommardag kom två allvarliga farbröder på besök. Vad de ville skulle vi barn inte få veta, men det kröp fram så småningom. Om det blev nödvändigt skulle prästgården göras till tillfälligt sjukhus. Jag var redan otroligt skrämd över kriget, men nu fick jag panik. Att vi skulle få en annan plats att bo på förstod jag inte, bara att vi skulle bli hemlösa! Och hur skulle det gå med mormor som var gammal och min lillasyster som var 3 år! Min fasa var obeskrivlig. Varför jag inte kunde fråga mamma om detta vet jag inte än i dag, säger Agneta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons