Annons
Krönika

Per Wästberg:Läser om och påminns: ett lyckligt liv är möjligt

Håller favoritromanen för en omläsning?
Håller favoritromanen för en omläsning? Foto: Christine Olsson/TT

Sommaren är en utmärkt tid för att läsa om de böcker som gjort starkt intryck. Bekräftas glädjen som den första läsningen gav, eller blir omläsningen en besvikelse?

Under strecket
Publicerad

Ett urval böcker som gjort intryck för länge sedan läser jag om, några varje år. Jag vill återuppleva min njutning, skräck och undran och se vad som fängslade, skrämde och hänförde. Än en gång vill jag överrumplas och ifrågasättas.

Jag läser mycket nyutkommet – av yrkestvång, oftare av en aldrig stillad nyfikenhet. Men böcker jag tidigt tog ner från föräldrabokhyllan – håller de? Nej, inte mina en gång älskade tiotalister: ”Kvartetten som sprängdes”, ”Selambs”, ”Åsa-Hanna”.

”Gösta Berlings saga” läste jag i tonåren: vilken romantisk sörja! Senare, då jag var 27: kanske den märkligaste romanen på svenska! I år för tredje gången: ja, den förblir sällsynt engagerande, sagolika figurer träder ut i verkligheten som så ofta hos Selma Lagerlöf.

Nadine Gordimer läste vart år en bok av Ivan Turgenjev och Joseph Roth. Den vanan saknar jag – utom då det gäller de stora lyrikerna. Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” blev min öppning till vuxenlitteraturen då jag var 13 år: en helt främmande värld, ett alldeles nytt språk, i dag lika daggfriskt och originellt.

Annons
Annons

Hos Marcel Proust – eller W G Sebald – dyker jag ner var som helst; där saknas egentlig handling. ”Döden i Venedig” underkastar jag mig med en rysning av vällust ungefär vart femtonde år. Joyces ”Ulysses”? Joyce sa att hans gåtor och pussel ska sysselsätta professorer i sekler. Vill jag ge honom så mycket tid på bekostnad av…? Agatha Christies bästa läser jag om då jag glömt intrigen. ”En ficka full med råg” är en favorit.

Jag går tillbaka i min läsning för att finna bekräftelse eller riskera besvikelse. Mest blir det glädje – som i Orhan Pamuks ”Oskuldens museum”, Bo Carpelans ”Axel”, Machado de Assis ”Brás Cubas postuma memoarer”, Marian Engels ”Björnen”, Jean Rhys ”Good morning, midnight”, Blaise Cendrars ”Guld”, José Saramagos ”Året då Ricardo Reis dog” – för att nämna några ur skattkammaren som jag på nytt öppnat på senare tid och där funnit äkta metall.

Min smak är naturligtvis tids- och generationsbunden i en utsträckning som måste förbli oklar. För övrigt hör det till den goda litteraturens väsen, motsatt feelgood-produkterna, att dess personer ofta är misslyckade grubblare bortom gängse moral – som lord Jim hos Joseph Conrad eller David Lurie i J M Coetzees ”Onåd”, liksom i alla hans skapelser.

Men när jag läser dem på nytt, och lär av dem, varslas jag om att ett lyckligt liv är möjligt åtminstone när jag glömsk av min omgivning försjunker i deras verk och möter en oväntad närvaro. Jag känner verkligen igen dem, jag ser dem framför mig (och därför önskar jag inte träffa madame Bovary och Anna Karenina på film).

Det hindrar inte att jag kan förnimma lyckliga impulser då jag vandrar genom Stockholm eller Paris och låter mig invaderas enbart av det jag för ögonblicket ser och hör av tillvarons mysteriösa komplexitet.

Ödet är grymt, mänskligheten ömkansvärd, var och en betalar straffet att existera på sitt speciella vis. Enligt Schopenhauer. Men med den utgångspunkten kan man skrapa ihop en lyckokänsla på klarsynens grund.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons