Foto: Staffan Löwstedt

”Först när jag ringde mina andra två döttrar brast det”

Han var författaren som visste allt om världen och människan. Tills han förlorade sin egen dotter. Men efter år av tystnad fann han en lycka i att skriva om förlusten.

Uppdaterad
Publicerad

Det är torsdagen den 21 januari 2016 och han säger till sin hustru Ingrid att han nog aldrig varit så lycklig. De är i Sydafrika, har just påbörjat en två månaders lång expedition och arbetsresa, och hemma finns hans tre döttrar som alla mår bra. Nu har de stannat för att se några noshörningar och till en passerande terrängbil ropar han, själv förvånad över känsloutbrottet: ”Är det inte underbart att vara lycklig!”

I samma stund, på golvet i deras lägenhet i Uppsala, förblöder hans och Ingrids dotter Linda. Dör förmodligen mycket hastigt eftersom inga spår visar att hon försökt förflytta sig. Hon kommer att ligga där i över ett dygn innan hon blir hittad av en nära manlig vän. Vid hennes sida finns en blodig och skräckslagen hund, hennes älskade Yoda.

Sent på fredagskvällen kommer samtalet som klyver Lasse Bergs liv i ett före och ett efter. Före och efter Lindas död. Han och hans hustru har nått Johannesburg och ett sms uppmanar dem att ringa en vän i Uppsala. Omedelbart. När de äntligen får kontakt med Sverige är rösten i andra änden så upprörd att Lasse inte hör orden. Till slut ryter han det värsta han kan föreställa sig, viss om att bli motsagd: Men säg då, är hon död!

Ja, Linda är död. 34 år gammal.

Ett telefonsamtal – och två föräldrars framtid är borta, försvunnen.

Vad hade hänt? Polisens första teori är mord. Sanningen kommer att visa på den mest osannolika olycka: Linda har snavat över en liten kruka som stod på golvet, en kruka hon förmodligen skulle ge bort som present. I fallet stöter hon sitt ena knä i krukan som spricker, två vassa kanter tränger in som spjutspetsar i hennes knä och skär av två stora blodådror.

Annons

– Några millimeter åt ena eller andra hållet hade ingenting hänt mer än att hon fått ont i knäet. Men vår Linda hade överlevt, vet Lasse Berg i dag.

Han har lämnat huset i Frankrike för att tala om sin purfärska bok ”Ändå inte försvunnen – om sorg, tröst och att vara människa”. Det var till byn ovanför Medelhavet som han och hans Ingrid flydde för tre år sedan och det är där de fortfarande söker lugnet, ljuset, Lindatrösten. Jag har varit där en gång, mött grannarna som månar om svenskarna, suttit under olivträdet som de planterade till Lindas minne och sett de vita fjärilarna. Fjärilarna som Lindas mamma ser som en hälsning, en närvaro av den som inte längre går att sluta i sin famn.

Då trodde Lasse Berg inte att han skulle skriva fler böcker. Inte så att Lindas död gav honom skrivkramp – nej, det var enklare än så. Han tappade lusten.

Efter alla år som författare; han var själv häpen.

– Om jag föreställt mig vad jag skulle göra i en stor kris så var det att gå in i en bubbla och bara skriva, skriva. Efter Lindas död blev det helt ointressant.

Annons
Många sörjande upprörs över omgivningens reaktioner. Lasse Berg förstår inte hur man kan lägga den lilla energi man har kvar på att någon till exempel går över gatan för att undvika ett möte: ”Det är väl helt naturligt att människor skräms av döden och inte vet hur de ska bete sig.”
Många sörjande upprörs över omgivningens reaktioner. Lasse Berg förstår inte hur man kan lägga den lilla energi man har kvar på att någon till exempel går över gatan för att undvika ett möte: ”Det är väl helt naturligt att människor skräms av döden och inte vet hur de ska bete sig.” Foto: Staffan Löwstedt

Vändpunkten framstår som en tillfällighet. Hans hustru åkte bort tre veckor, första ensamma morgonen satte han sig vid datorn för att kolla mejl. Så började han skriva. Orden flöt på. Dag efter dag. Som om de legat samlade där inom honom, nu var det dags att släppa dem fria.

– Det jag kände, det är svårt att välja rätt ord eftersom jag skrev om min döda dotter, var ren skrivlycka. Först på kvällarna, när jag läste igenom vad jag skrivit, började jag gråta.

När hans hustru kom hem var boken i princip klar. Fast då såg han den inte som en bok. Mer något han skrivit för sig själv där han blandat Lindaminnen med vetenskapliga resonemang, sprungna ur hans evolutionsbiologiska intresse. Detta som finns i undertiteln ”– sorg, tröst och att vara människa”.

Annons

– Det kändes inte som en bok för normala människor men mitt förlag sa ja direkt.

Är det en tröstebok han skrivit?

Ja, absolut.

Foto: Staffan Löwstedt

För om vi ska tro författaren som lärt oss hur jordens första varelser levt och överlevt – innan dagens succéförfattare Yuval Noah Harari ens lämnat skolan – så delar vi våra djupaste behov. Oavsett hur lika eller olika vi är som personer. När Lasse Berg beskriver den första natten efter dödsbeskedet kommer skräcken först. För sitt inre såg han hur han och hans hustru skulle glida ner i två brunnar, isolerade från varandra, utan att ens skymta ljuset – och där nere skulle de tyna bort. Som de vita brunnsålar han hörde talas om i sin barndoms Båstad.

Räddningen blev hustruns hand. Hennes ord. Ännu hade de inte gråtit en tår, de var i chock...

Annons

– ...men hon rörde vid mig, såg mig i ögonen och sa ”Detta ska vi klara tillsammans”.

Samma räddning fanns för den första urmänniskan. Ensam har aldrig varit stark. Ensam har varit död, som Lasse Berg skriver i sin bok. Det är tillsammans med andra som vi klarat oss, både till vardags och i nöd.

– Jag tror sorg har sett likadan ut genom hela mänskligheten. Vilket har med vår biologi att göra. Utan dem som stod oss nära överlevde vi inte savanntillvaron. Vi kunde inte springa ifrån rovdjuren, fram till för några miljoner år sedan hade vi inga vapen och när vi så småningom ställde oss upp på två ben blev vi ännu långsammare. Därför krävdes ett tätt samarbete.

Och om någon dog...

– Varje förlust blev ett hot mot den egna överlevnaden. Därav känslosvallet. Den djupa sorg vi känner när någon närstående dör är en del av detta att vara människa.

Först när jag ringde hem till mina andra två döttrar för att berätta brast allt. Då bara skrek jag.

Banden behöver inte vara biologiska. Själv sörjer han fortfarande dokumentärfilmaren Anders Ribbsjö som han arbetade med i många år och som dog 1998, bara 54 år gammal.

Annons

– Minst ett par gånger varje månad dyker Anders upp i mina drömmar. Linda har bara skymtat förbi någon gång, liksom i utkanten av olika händelser.

Så mycket är ”konstigt” när Lasse Berg ser tillbaka på sorgens första reaktioner. Som att varken han eller hans hustru grät.

– Först när jag ringde hem till mina andra två döttrar för att berätta brast allt. Då bara skrek jag.

Att de, så fort polisen tillät, skulle flytta tillbaka till lägenheten i Uppsala där Linda dött såg båda som självklart.

– Vi ville inte bli av med mer som var hon, vi ville finnas bland alla våra minnen av henne.

Foto: Staffan Löwstedt

Stor hjälp blev mötet med Lindas vänner, som de bjöd hem redan efter några dagar. Lasse Berg berättar med varma ögon och stora gester om vilken tröst det var att dela sina minnen med dotterns alla vänner. Skratten och tårarna den där kvällen. Hur de tillsammans la pussel av det som var Lindas liv och person, gjorde bilden så mycket större. Jag har suttit i ett annat rum, hört sörjande föräldrar berätta en liknande historia med nästan samma ord. Vänta, vem var det? Plötsligt minns jag, det var Ingrid och Joachim Wall som berättade om trösten i att möta Kims vänner. Även om dödsorsakerna var väsensskilda så kvarstår det som sörjande föräldrar delar: förlustens bottenlösa djup och sorgens rent fysiska smärta.

Annons

Annat stämmer inte alls. Lasse Berg betonar själv att ingen sorg är den andra lik, människor sörjer olika. Även han och hans hustru. Efter Lindas begravning reste de till en god vän i Kalifornien där han blev sittande framför en enorm tv och följde Donald Trumps kamp för att bli presidentkandidat medan Ingrid låg på en gräsmatta och tittade på alla vita fjärilar som hon såg som ett tecken från Linda.

– För mig kändes det som om smärtan i mitt inre avtecknades på tv-skärmen framför mig. Med Trump fanns ingen framtid längre, allt skulle gå åt helvete.

Så lite av det han läst i sorgelitteratur har han känt igen. Som att man går igenom olika stadier från chock och förnekelse till nyorientering. Lasse Berg visste från första stund att han aldrig mer skulle få en kram av Linda, hon skulle aldrig mer komma instörtande genom dörren med öppna armar, och en skällande Yoda bakom sig.

– Det har aldrig funnits ett uns av förnekelse av att hon är borta för alltid. Men det jag heller inte läst om någonstans är de vallningar av djup lycka som jag kan känna, en lycka som djupnat efter Lindas död.

Annons
Foto: Privat

Vad är du lycklig över?

– Främst är det väl en tacksamhetskänsla och vore jag religiös skulle jag tacka gud för att jag har kvar livet med Ingrid och att vi tillsammans har de här 34 åren av minnen av vår underbara dotter. Andra i svår sorg som jag pratat med känner inte alls igen sig. Kanske är jag knäpp. Och det finns ingenting som säger att jag skulle ha känt på samma sätt om Ingrid dött. Eller om vi gått skilda vägar vilket inte är ovanligt efter att barn dör.

Hur har sorgen förändrat honom?

En påtaglig förändring är att han tappat intresset för skönlitteratur, inte orkar läsa ens de författare han vet att han tycker om. Dessutom har han förlorat reslusten. Det är ännu märkligare för den som redan som liten bestämde sig för att bli upptäcktsresande. Och som sedan blev det. Mycket tack vare Sten Bergman som i radion berättade om Nya Guinea och om paradisfåglar – och den begagnade folkabuss som 15 år senare tog Lasse Berg till Indien och Nepal.

Annons

– I säkert hundra intervjuer har jag talat om min inneboende reslust. Det var bilden jag hade av mig själv, att jag ville resa runt till världens häftigaste ställen. Möta kannibaler på Nya Guinea och bushmänniskor i Kalahariöknen, vittna om krig, som det i Liberia, men också skildra världsfattigdomen och hotet mot de tropiska regnskogarna. Nu har jag insett att resandet mest var ett medel för att kunna berätta.

Vi har utgått från att människan av naturen är skapad att för hitta på nya saker, bli mer och mer framgångsrik.

Du är inte resenär utan berättare.

– Precis. Min drivkraft som författare har varit att berätta om det som ingen annan skrivit om, och att göra det på mitt sätt. Därtill har jag, vilket få författare tillstår, velat tjäna pengar. Och bli uppskattad, framgångsrik. Efter Lindas död har det sista behovet, att få bekräftelse ute i den stora, officiella världen, helt försvunnit.

Han säger att det är logiskt och inte konstigt alls.

Förklaringen ligger långt tillbaka och när Lasse Berg talar om en lång tidsrymd handlar det om miljoner, möjligtvis miljarder år. Vi är tillbaka på savannen.

Annons

– Vi har utgått från att människan av naturen är skapad att för hitta på nya saker, bli mer och mer framgångsrik. Att vi både i våra personliga liv och rent makroekonomiskt strävar efter tillväxt och utveckling. Det är inte sant. I stället är det helt onaturligt i den mänskliga evolutionen.

Lasse Bergs utläggning är lång, och intressant. Under årmiljoner levde vi ett komplett stillastående liv. Satt och knackade på samma stenyxa. Först när vi tvingades in i en jordbrukscivilisation föddes tanken på tillväxt.

– Men ända fram tills jag började åka ut i världen på 1960-talet levde huvuddelen av människor totalt orörliga liv. Hade samma standard som sina föräldrar, en standard som deras barn också skulle få. När jag intervjuade fattiga runt om i Asien var deras samfälliga svar: Vi har alltid varit fattiga och vi kommer alltid att vara fattiga.

Annons

Tanken om ett bättre liv för varje enskild människa daterar han till franska revolutionens kamp för ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Det var 1789.

– Men för huvuddelen av mänskligheten blev detta inte verklighet förrän med avkoloniseringen på 1950- och 60-talet. Vi är alltså inte gjorda för denna ständiga strävan efter ökad materiell standard. Så sent som på 1700-talet hade människorna i Europa det inte bättre ställt än vad man hade som samlare. Man åt till exempel inte fler kilokalorier per dag.

Men vi ska väl inte glömma utvecklingens alla positiva, för att inte säga livsnödvändiga, resultat. Lasse Berg håller med, talar om alla rön inom teknik, vetenskap och medicin.

– Jag säger inte att det är dåligt. Den stora upptäckten för mig var att strävan inte är naturlig. Därmed inte sagt att det naturliga är det bästa.

Och hur hör detta ihop med ditt sorgearbete?

– Jag insåg att det som försvann med Lindas död var min strävan efter något annat och bättre. Kvar fanns det vi lite föraktfullt brukar kalla ”det lilla livet”. Det lugn och den trygghet som vi människor är födda till.

Annons

I mer än 50 år har han sökt sig genom såväl världsdelar som den samlade forskningen i jakten på vårt ursprung. Inte minst åren bland bushfolket i Kalahari, där man fram till nyligen levde på samma sätt som de tidigaste människorna, gav viktiga insikter. Som behovet av att kunna lita på sina närmaste. Annars gick man under när de sabeltandade katterna kom.

– Även då fanns våld, krig och orättvisor men man föddes in i storfamiljens trygghet. I dag måste vi klara oss på egen hand.

Han själv hade bråttom, från början.

Först skådade han fåglar och drömde om frihet, det var i Båstad dit hans mamma flyttade med sina två barn, Lasse och hans storasyster. Kvar i Sundsvall fanns mannen som Lasse länge trodde var hans pappa. Nu vet han inte om det verkligen är sant. Det märkliga, tycker han själv, är att han aldrig brytt sig. Aldrig längtat efter en pappa. Ensam med en hårt arbetande mamma och en polioskadad syster fick han så mycket större frihet. Och ovärderliga kunskaper genom mammans olika uppvaktande kavaljerer.

Annons

– En gav mig ett gevär när jag var sex år. Och lärde mig hur man tar sig in i en låst sommarstuga.

Snart insåg jag att det inte handlade om hur mycket mat som finns utan om vem som får den.

Så småningom väntade flygvapnet och en utbildning till meteorolog. Men han nådde bara nästan fram. För det var på F11 i Nyköping som Lasse Berg hörde radioprogrammet där Gunnar Myrdal, han tror det var Myrdal, sa att den som inte har gjort något spännande av sitt liv före 25-årsdan kan glömma resten. Sen är ens kreativitet slut.

– Jag var 22 och insåg att jag bara hade tre år kvar! Dagen efter sa jag upp mig och drog till Nepal.

Med på resan fanns Lisa, kvinnan som blev hans första hustru. Men de kom aldrig till Nepal, inte vid första försöket. Året var 1965 och kriget mellan Indien och Pakistan hade brutit ut. Därför tvingades de lifta hem igen. Året efter bar det iväg, i folkabussen de köpt och målat om.

– Så här efteråt förstår jag inte hur vi vågade.

Det har inte varit adrenalinkickarna som Lasse Berg har eftersträvat. Inte suget efter spänning eller fara. Den äventyrslust han eventuellt hade försvann tämligen raskt efter månader i hyddor med ständig magsjuka.

Annons

Nej, hans drivkraft ut i världen har varit längtan efter att förändra den, göra den bättre. Första chocken blev världsfattigdomen.

– Snart insåg jag att det inte handlade om hur mycket mat som finns utan om vem som får den.

Att människan av naturen skulle vara misstänksam mot den som har ett annat utseende eller en annan hudfärg stämmer inte enligt Lasse Berg: ” Enklaste svaret är att vi i de första samlargrupperna aldrig mötte några som såg annorlunda ut. När det väl hände finns det många bevis på älskog – men inga bevis på att man slog ihjäl varandra.”
Att människan av naturen skulle vara misstänksam mot den som har ett annat utseende eller en annan hudfärg stämmer inte enligt Lasse Berg: ” Enklaste svaret är att vi i de första samlargrupperna aldrig mötte några som såg annorlunda ut. När det väl hände finns det många bevis på älskog – men inga bevis på att man slog ihjäl varandra.” Foto: Staffan Löwstedt

”Mat och makt” hette boken som blev resultatet. Den han skrev tillsammans med sin dåvarande hustru Lisa Berg. Att regnskogar skövlades fick han också tidigt veta och resultatet var uppenbart: snart skulle världen stå inför ett klimathot.

– Jag gjorde en film om vad en ökad koldioxidhalt skulle få för konsekvenser, på den tiden fanns inte ordet växthuseffekt så jag tog till det vi sa i min barndom: drivhuseffekt. När jag reste runt och höll föredrag var alla intresserade, jo då. Men jag insåg att ingen skulle göra något förrän effekterna blev kännbara i deras egna liv. Där är vi nu.

Annons

Länge trodde Lasse Berg att vi skulle lösa problemen tack vare vår förmåga att koppla samman inte bara vokaler och konsonanter utan också våra hjärnor med andras – detta som gav urmänniskan en oslagbar överlevnadsförmåga i jämförelse med andra, grymtande, arter.

– I dag undrar jag om jag inte var för optimistisk. För fem år sedan krävdes det mycket för att påstå att det kommer att gå åt helvete. Nu krävs det ganska mycket för att påstå att det inte kommer att gå åt helvete.

Han är allvarlig nu, annars ligger skrattet nära. Nästan stolt talar Lasse Berg om den konstiga humor han har. Den som han delade med Linda. Nu måste han ensam föra den vidare och i de där lyckovågorna han kan känna, mitt i sorgen, finns tacksamheten över att han fortfarande kan skratta. Skämta.

­– Jag har nog alltid haft lätt för att vara lycklig. Trots allt.

Därmed inte sagt att han är optimist. Han värjer sig mot epitetet, säger att i hans värld betyder det att man ser ljust på framtiden. Det gör han inte.

Men det positivas apostel måste man väl kunna kalla honom? Med tanke på det han hävdar, på tvärs mot alla svarta rubriker, att världen aldrig varit så bra som den är nu.

Annons

– Men jag har rätt. När det gäller de materiella livsbetingelserna har människor aldrig haft det så bra som i dag, oavsett var i världen man bor. Vi har aldrig ätit så bra, aldrig haft så lite sjukdomar, blivit så gamla – eller slagit ihjäl varandra så sällan. Det är till exempel mycket svårare att vara diktator i dag än för 50 – eller 500 år – sedan. Därmed inte sagt att mänskligheten har blivit lyckligare. För första gången i historien föds vi ensamma; utan släktens, det vill säga samlargruppens, trygghet. Det är en global utveckling och vart den leder vet jag inte. Det vet nog ingen.

Men det kan vara en av förklaringarna till den psykiska ohälsa som verkar breda ut sig.

När hon dog... hon hade väl aldrig varit så lycklig...

Lasse Berg drar efter andan, säger att han har svårt att tro att vi kan förändra människors livsbetingelser utan att det skapar psykiska problem.

– Vi har fortfarande samma hormonsystem och samma signalsubstanser som de första människorna. Under årmiljoner var det en dödsdom att bli utmobbad, för många gäller det fortfarande.

Annons

Även hans dotter Linda hade perioder när hon mådde dåligt. I boken skriver han om panikångestattacken hon en gång fick på ett tåg och hur han via mobilen pratade henne lugn. Försäkrade att allt skulle bli bra.

– Det blev bra när hon kom till en läkare i Kalifornien, som konstaterade att hon hade fel på sköldkörteln och kunde ge henne rätt medicin. Där vände allt. När hon dog... hon hade väl aldrig varit så lycklig... hon hade börjat på en konstskola och allt såg så ljust ut.

På Stockholms central, på väg till Uppsala och mötet med Lasse Berg, såg jag att bokhandlarna skyltade med Yuval Hararis bästsäljare ”21 tankar om det 21:a århundradet”. Lasse Bergs tankar, oändligt många fler än 21, har samlats inte bara i böcker utan också i tv-filmer och radioprogram. Han vet vad han vet – och säger att Harari är bra på det som hände efter att människan kom till Europa.

Punkt.

– Men eftersom jag bara har läst 90 sidor av honom ska jag inte uttala mig.

Foto: Staffan Löwstedt

Så mycket annat vill han ha sagt. Som att människan i grunden är snäll. Att det är hyggligheten som fått oss att överleva, allt sedan hoten från de sabeltandade katterna.

– Vi har också behövt vara olika. För att samlargruppen inte skulle gå under krävdes olika personlighetstyper. Är vi olika hittar vi smartare sätt att lösa problem. Det gäller fortfarande, se på vilken arbetsgrupp som helst. En verktygslåda som består av 30 identiska skiftnycklar är oanvändbar.

Hans bok är klar, och han säger att den inte har förändrat hans sorg. Det som hänt är att han inte gråter lika ofta i dag som för tre år sedan. Nästan bara när han hör ”Linda-låtar”.

– Annars har otroligt lite förändrats om vi talar om tomrummet – eller sorgen som längtan. Men jag är inte längre rädd. Lindas död blev inte slutet också på mitt liv. Eller slutet på Ingrids och mitt gemensamma liv.

”Detta ska vi klara tillsammans” gäller fortfarande.

Många sörjande upprörs över omgivningens reaktioner. Lasse Berg förstår inte hur man kan lägga den lilla energi man har kvar på att någon till exempel går över gatan för att undvika ett möte: ”Det är väl helt naturligt att människor skräms av döden och inte vet hur de ska bete sig.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 7
Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 7
Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 7
Foto: PrivatBild 4 av 7
Bild 5 av 7

Att människan av naturen skulle vara misstänksam mot den som har ett annat utseende eller en annan hudfärg stämmer inte enligt Lasse Berg: ” Enklaste svaret är att vi i de första samlargrupperna aldrig mötte några som såg annorlunda ut. När det väl hände finns det många bevis på älskog – men inga bevis på att man slog ihjäl varandra.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 7
Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 7