Annons

Johan Wennström:Låt inte massan krossa Svenska Akademien

Svenska Akademien som institution är hotad. Nu bör alla ta det varligt med revolutionsromantiken, Akademien behöver vänner.

Under strecket
Publicerad

Kriminologen Nina Rung och Mona Sahlin vid knytblusmanifestationen på Stortorget i Gamla stan den 19 april.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 3

Massorna samlades utanför Börhuset i Gamla stan.

Foto: Fredrik Persson / TTBild 2 av 3

Horace Engdahl och Elfriede Jelinek 2004, samma år som hon tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Foto: Robert Jaeger/TTBild 3 av 3

Kriminologen Nina Rung och Mona Sahlin vid knytblusmanifestationen på Stortorget i Gamla stan den 19 april.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 2

Massorna samlades utanför Börhuset i Gamla stan.

Foto: Fredrik Persson / TTBild 2 av 2
1/2

Kriminologen Nina Rung och Mona Sahlin vid knytblusmanifestationen på Stortorget i Gamla stan den 19 april.

Foto: Tomas Oneborg
2/2

Massorna samlades utanför Börhuset i Gamla stan.

Foto: Fredrik Persson / TT

Akademiens ledamöter fortsätter att såga av den gren de själva sitter på. Krisen i Svenska Akademien började långt innan situationen med Jean-Claude Arnault och hans hustru Katarina Frostenson, med dess frågor om jäv och sekretess, och om sexuella övergrepp i institutionens närhet.

Ledamöterna har i flera år undergrävt såväl Akademiens lösen ”snille och smak” som Alfred Nobels idealistiska strävan efter att belöna uppbyggliga värden.

Precis som Åke Erlandsson, tidigare chef för Nobelbiblioteket, har påpekat (SvD 6/10 2010), tycks Alfred Nobel vid formuleringen av litteraturprisets ”det utmärktaste i idealisk riktning” ha haft Viktor Rydberg och dennes firande av det sköna, det rätta och sanna i dikten ”Kantat” vid jubelfestpromotionen i Uppsala 1877 i åtanke.

I stället gick Nobelpriset i litteratur år 2004 till Elfriede Jelinek, vars författarskap mycket riktigt kritiserades för att vara våldspornografi förklädd till samhällskritik av den före detta ledamoten Knut Ahnlund. På senare år har även Sara Stridsberg, som översatte och skrev ett förord till Valerie Solanas manshatarmanifest ”Scum”, valts till ledamot i Akademien. Till detta kommer Bob Dylans pris 2016.

Annons
Annons

Horace Engdahl och Elfriede Jelinek 2004, samma år som hon tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Foto: Robert Jaeger/TTBild 1 av 1
Horace Engdahl och Elfriede Jelinek 2004, samma år som hon tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Horace Engdahl och Elfriede Jelinek 2004, samma år som hon tilldelades Nobelpriset i litteratur. Foto: Robert Jaeger/TT

Många gör nu allt för att försöka riva ner Akademien.

De ledamöter som är satta att förvalta Akademien för framtiden behöver påminnas om sitt ansvar mot institutionens och litteraturprisets idé- och värderingsmässiga rötter.

Dessutom behöver de hjälp med att se till att Akademien inte omtolkas till en myndighet och blir ett slags Statens kulturråd med fullständig insyn. Det skulle göra den sårbar för politiska påtryckningar och lamslå dess beslutsförmåga. I förlängningen skulle det hota det lilla som finns kvar av stöd till forskning och andra intellektuella verksamheter utanför de statliga systemen och marknaden.

Akademien som institution behöver sålunda vänner. Men efter Sara Danius avgång som ständig sekreterare tycks de flesta vara intresserade av att utmåla Akademien som ett bålverk mot kvinnor och modernitet. Många gör nu allt för att försöka riva ner Akademien. Socialdemokraterna i Stockholm ser till och med en chans att vräka Akademien från Börshuset.

Brådskan i förloppet påminde mig om Nobelpristagaren Elias Canettis resonemang om ”den förföljande massan”, eller ”hetsmassan”, i studien ”Massa och makt”.

DN:s kulturchef Björn Wiman har kallat Akademien för ”en feodal kvarleva från 1700-talet” (20/4) och drömt om att ändrade regler om livstids medlemskap ska ta ifrån ledamöterna deras upphöjda status (12/4). Men som Marianne Stidsen, litteraturvetare och ledamot av Det Danske Akademi, nyligen påpekade i Weekendavisen (20/4), härstammar Svenska Akademien snarare ur upplysningen, som var en reaktion mot den gamla samhällsordningen.

Annons
Annons

Hon kallar svenska mediers agerande för populism ”med ett vänsterorienterat ansikte”. Men den mest flagranta populismen ser vi kanske i den aktivism som Akademiens kris har släppt lös. I förra veckan klädde sig tusentals människor utan någon som helst insikt i situationen i knytblus och protesterade på Facebook. Eller strömmade till Börshuset under paroller som ”knutna blusar och knutna nävar”.

Brådskan i förloppet påminde mig om Nobelpristagaren Elias Canettis resonemang om ”den förföljande massan”, eller ”hetsmassan”, i studien ”Massa och makt” (1960). Enligt Canetti är ett ”riskfritt, tillåtet, rekommenderat mord som man har del i tillsammans med många andra för de allra flesta människor oemotståndligt”. Det räcker med att utpeka målet för att massan ska uppstå, och ju större socialt avstånd som har skiljt offret från massan, desto mer upphetsad blir den.

Beteendet har sitt ursprung i den jagande flocken, hävdar Canetti. Men i modern tid, skriver han, behöver man inte ens samlas på torget, utan man kan lugnt sitta hemma och delta i förföljelsen ”genom tidningen” – eller som massan med knytblus visar, i sociala medier.

Alla bör nu ta det varligt med revolutionsromantiken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons