Annons
Krönika

Katarina Wennstam:Låt inte motkraften hamna i papperskorgen

Under strecket
Publicerad

Det drar ihop sig. När man tror på demokratin och faktiskt blir alldeles till sig över den lagstadgade rätten att gå och rösta helt utan förbehåll så är den 14 september en stor dag.

Samtidigt är det med en klump i magen. Jag minns ju hur det kändes den där måndagsmorgonen för fyra år sedan. Att vakna upp till ett nytt Sverige, vid sidan av en mörkhyad man och med två barn vars far en gång flydde hit från ett krigshärjat Iran. Ett hårdare, kallare, yrvaket land, som hade fått ett främlingsfientligt parti in i riksdagen. Ännu ekade ”Jimmy Åkesson shalalala” och det där brölet har fortfarande inte försvunnit ur min skalle. Det har bara fyllts på med annat.

Ljudet av järnrör som släpas mot asfalt, ekot från ord som babbe och blattelover, den högröstade hetsjakten på tiggare och ensamkommande flyktingbarn.

Mina barns far kom ensam till Sverige som trettonåring och är bara en siffra i all den statistik som inte säger något om livet före eller efter för ett barn som anländer helt ensam till vårt lands gränser.

**Men varje siffra **i statistiken är också en människa, vilket kan låta onödigt att ens påpeka. En far, en idag svensk man bland andra.

Annons
Annons

Min kille kom också ensam till Sverige, som adoptivbarn från Etiopien på sjuttiotalet. En far, en idag svensk man bland andra.

Jag tänker ibland på vad mina barn är för en sverigedemokrat, för en nazist. Siffror, problem, statistiska möjligheter att stapla till något bevis på kulturbeblandningen. De som bara är svenska barn bland alla andra, med lite ovanligare efternamn. Mina älskade ungar, mina fantastiska bevis på vad som händer när kulturer möts.

De fyra åren som har gått och siffrorna för Sverigedemokraterna kan stundtals få mig att bara vilja lägga mig ner på backen och ge upp. Men när nazister demonstrerar på svenska gator inser jag att vi inte kan kapitulera.

Det där kuvertet som snart kommer i brevlådan är vad allt egentligen handlar om. Det största hotet när rasismen växer sig allt starkare är tystnaden som breder ut sig. Vanan. Lättjan. De framflyttade positionerna. Hur Jimmie Åkesson plötsligt nämns i samma mening som human flyktingpolitik på nyheterna.

När jag får rysningar av att över 350 000 svenskar röstade på SD i EU-valet, påminner jag mig själv om att tio gånger fler inte röstade alls. Att det är där vi måste mobilisera. Påminna om demokratin – själva motkraften till rasism och nazism.

Runt en miljon svenskar låter fortfarande röstkortet följa med reklambladen ner i soporna, behandlar det som ett papper vilket som helst. Röstkortet som är ett av de viktigaste dokument du som medborgare erhåller. Det är där du kan göra skillnad, genom att plocka upp pappret ur högen och tänka att nej, den här gången stannar jag inte hemma på valsöndagen. Den här gången låter det för mycket från stöveltramp, järnrör, rasistiska slagord och hat. Jag går och röstar.

Din fantastiska rättighet som medborgare. Din förbannade skyldighet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons