Annons

Erika Hallhagen:Låt inte SD vara det enda skälet att rösta i kyrkovalet

Centerpartiets ledare Annie Lööf förtidsröstar på Sofia församlings expedition i Stockholm.
Centerpartiets ledare Annie Lööf förtidsröstar på Sofia församlings expedition i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson/TT

Vi talar om en kyrka som vid varje sammankomst samlar in pengar till behövande och utgör en fristad för dem som ingen annan bryr sig om. Det finns fler anledningar att bry sig om kyrkovalet än taktikröstning.

Under strecket
Publicerad

Vi låg på varsin säng jag och mormor. Läste kvällsbön som vanligt. Den om ängeln som går kring vårt hus. Innan ”Gud som haver” hindrade jag mormor. Jag hade svårt för slutet: ”Den Gud älskar lyckan får.” Tyckte att det dels var svårt att utröna om det betydde att den som Gud älskar blir lycklig, eller om den som älskar Gud blir lycklig. Troligen det sistnämnda, men i vilket fall var det orättvist, för det innebar ju att de som inte kände till Gud inte skulle uppnå den där så högt åtrådda lyckan. Mormor lyssnade och höll med där på andra sidan rummet. Vi kom fram till att ”Du förbliver Fader Vår” var ett bättre slut.

Jag tänker ofta på det där när människor i min närhet, i synnerhet nu inför kyrkovalet, ger uttryck för sin ambivalens inför Svenska kyrkan. Många av dem säger att de inte har röstat tidigare, att de gått ur kyrkan, men att de nu inför hotet om att SD försöker vinna mark, känner sig nödgade att gå med igen. Någon är emot religion – ”hur många krig har inte startats i religionens namn?” – en annan har ingen lust att betala för ett rum som hen inte nyttjar, nån gick ur i vredesmod i samband med Ekots granskning om att anställda åkt på lyxresor på kyrkans bekostnad.

Annons
Annons

Men det argument som genom åren känts mest rimligt är att man gör det så enkelt för sig när man förlitar sig på Gud. Som om man inte behöver ta något ansvar – ske Guds vilja – och inte heller forma en egen åsikt utan bara kan rapa upp ett bibelord när man får mothugg. Länge vann det över mig till de icke-troende. Det tillsammans med en barnslig ilska över att trots att jag ju hade bett min kvällsbön så nitiskt i alla år och avslutat med: ”Gode Gud gör så att mamma, pappa, mormor, farmor och alla syskon (inklusive något ömmande fall som en skolfrökens unge som var sjuk eller nån jag hade läst om i en tidning) inte dör. I alla fall inte än på länge länge” ändå förlorade en massa närstående. 

Svenska kyrkan har gett mig utrymme för ifrågasättande, med teodicéproblemet som katalysator.

Men när jag många år senare kan se bortom ilskan, kanske för att jag via mina barns kör återintagit kyrkorummet och hittat tillbaka till det lugn jag kände som liten i det, inser jag att den bilden av kyrkan inte stämmer. Inte för mig. Svenska kyrkan har lärt mig att ta ansvar för mina egna handlingar och gett mig utrymme för ifrågasättande, med teodicéproblemet som katalysator. Den har varit en grund till filosofiska diskussioner, som den där gången i mormors sovrum, eller på konfirmationsresan då det för första gången fanns utrymme att som tonåring diskutera livets riktigt stora frågor.

Jag har hittat min egen tro, där jag väljer de bitar som passar mig. Jag upplever att det utrymmet finns, trots att min hemmasnickrade åskådning inte är en patriarkalt dyrkande tro – det där att Gud slängde in en orm i paradiset och uppmanade Abraham att mörda sitt barn gjorde tidigt att jag föredrog Jesus.

Annons
Annons

Jag trivs med att tro på något större, med att föreställa mig att det finns något mer. Att genom sång och musik knyta an till förflutenhetens landskap, fastna för vissa textrader och melodier, gräva mig längre tillbaka i mormors Bibel med de lövtunna guldkantade sidorna och upptäcka att hon tyckte om samma som jag. Lära mig mer om nyckelpersoner som Lina Sandell och Britt G Hallqvist, och hos den sistnämnda hitta ett ifrågasättande av vissa delar inom kristendomen, som jag känner igen hos mig själv. Det som har gjort att jag inte döpt mina barn utan anser att de själva ska få välja.

Och jag kan inte förstå ironiserandet över kyrkovalet i sociala medier. Behovet att betona att man bara röstar för att inte SD ska få fritt spelrum. Vi talar om en kyrka som vid varje sammankomst samlar in pengar till behövande och är en fristad för dem som ingen annan bryr sig om. Som när det tycktes som om opinionen stillatigande höll med Stefan Löfven om hans ”andrum”, tapetserade Stockholms tunnelbana med budskapet att Jesus också var flykting. Och som under bokmässan ordnar en manifestation mot nazism under Nordiska motståndsrörelsens demonstration.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons