Annons

Anders Q Björkman:Låt kulturpolitiken vara tråkig – så att inte kulturen blir det

Skolavslutning på en svensk grundskola brukar innebära att man sjunger ”Idas sommarvisa”. Men är den verkligen svensk?
Skolavslutning på en svensk grundskola brukar innebära att man sjunger ”Idas sommarvisa”. Men är den verkligen svensk? Foto: Henrik Montgomery/TT

Svensk kultur är sådan som har skapats ”av personer som tillhör den svenska nationen”, slår Sverigedemokraterna fast i sitt kulturpolitiska program. Oj, då är kanske inte ”Idas sommarvisa” svensk kultur?

Under strecket
Publicerad

Kulturpolitik har sällan samma attraktionskraft på väljare som andra politikområden. Man kan kanske vinna val på utfästelser om bättre sjukvård eller sänkt skatt på inkomst, men knappast genom att lova bättre teater på Dramaten eller billigare konserter i Berwaldhallen. För att locka väljare är kulturpolitiken en alltför kamrerlik och prosaisk syssla: transferering av pengar. Detta lite byråkratiska drag leder till en avsaknad av passion inom kulturpolitiken – i motsats till kulturen själv, där passionen flödar.

Men det är i grunden inte så dumt med en sådan lite träig kulturpolitik som lägger sin kraft på det byråkratiska ramverket kring kulturen, och inte på dess innehåll. Alternativet är nämligen sämre. Kultur som styrs av politik blir inte sällan undermålig. Med propagandan flyger all själ ut. Kulturen mister sitt egenvärde när dess syfte blir att sprida en ideologi eller bidra till att det förment goda uppnås. Alldeles oavsett var man befinner sig på den politiska skalan får sådan kultur ett mästrande drag som är outhärdligt trist.

Annons
Annons

Därför är det oroande att svenska politiker verkar alltmer sugna på att få ha ett finger med i spelet när kultur skapas. Ola Wong har i en serie artiklar här i SvD lyft fram den politiska tendensen att vilja uppfostra medelst kultur: förlag som får litteraturstöd om de skriver om ”rätt” ämnen och museer som politiseras på bekostnad av rollen som kunskapsbärare.

I debatten har Miljöpartiet pekats ut som ett parti med en sådan inställning till kultur. Den framkom i MP:s allra första kulturpolitiska idéprogram, som kom 2015 och som bland annat föreslog att "organisationer som företräder underrepresenterade grupper” skulle få utbilda alla styrelser och all personal på kulturinstitutionerna ”i intersektionalitet och postkoloniala teorier”. Vidare ville man att institutioner som inte klarade nya mångfaldsmål skulle bestraffas med sanktioner. Den dogmatiska tonen förskräcker, även om de här punkterna inte finns kvar i det kulturpolitiska program partiet publicerade i maj.

Sverigedemokraterna skriver i sitt kulturprogram att ”det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra”, underförstått att den svenska tillhör dem av högre kvalitet.

Synen på kultur som ett ideologiskt verktyg går att hitta också hos andra partier. Om den senaste mandatperioden haft en miljöpartistisk emfas på normkritik och mångkultur, så skulle till exempel en sverigedemokratisk kulturminister antagligen lägga betoningen på nation och svenskhet.

Sverigedemokraterna skriver i sitt kulturprogram att ”det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra”, underförstått att den svenska tillhör dem av högre kvalitet. SD artbestämmer vidare svensk kultur på följande vis: ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen.”

Annons
Annons

Vackert så, men hur var nu med ”personer som tillhör den svenska nationen”? Vilka är de? Med tanke på att Sveriges andre vice talman Björn Söder (SD) nyligen sagt att judar och samer inte tillhör den svenska nationen – han gör skillnad mellan nationstillhörighet och medborgarskap – så anar man att en sverigedemokratisk kulturpolitik skulle exkludera en hel del kultur som skapas i vårt land.

Och kan den den sång som våra barn sjunger vid varje skolavslutning verkligen beskrivas som svensk kultur?

Det kan bli ett fasligt sjå att definiera vilka kulturskapare ”som tillhör den svenska nationen” – och vilka som inte gör det. Är en långfilm av Josef Fares svensk och är hans bror Fares Fares skådespeleri svenskt? Hur är det med det nya monumentet för tsunamins offer, som skapats av den danska konstnären Lea Porsager? Åstadkommer Theodor Kallifatides svensk litteratur? Tillhör Loreens Eurovision-vinnare den svenska nationen? Och kan den sång som våra barn sjunger vid varje skolavslutning verkligen beskrivas som svensk kultur? Texten till ”Idas sommarvisa” må vara författad av självaste Astrid Lindgren, men musiken skrevs av Georg Riedel, vars böhmisk-tyska mor var av judisk börd – och kanske därmed inte ”tillhör den svenska nationen” enligt SD.

Vad ett sådant tänkande kan medföra i förlängningen är – i allra bästa fall – en mycket långtråkig kultur. Men en utblick mot andra EU-länder ger oss värre exempel på vad kulturpolitik impregnerad i nationalistisk ideologi kan leda till: nedmontering av public service, museichefer som får sparken för att de är för opatriotiska och historiker som åtalas för att ha förolämpat nationen.

Måtte kulturlivet slippa tvångskurser i intersektionalitet, men också krav på svensk nationstillhörighet. Måtte kulturpolitiken fortsätta att vara långtråkig, så att kulturen inte blir det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons