Annons

Fredric Karén:Låt oss fortsätta vara modiga även i framtiden

Vi som tror på ett öppet och demokratiskt samhälle måste också försvara tidningar som franska Charlie Hebdo, även om vi kanske inte sympatiserar med all satir som publiceras där, skriver Fredric Karén.
Vi som tror på ett öppet och demokratiskt samhälle måste också försvara tidningar som franska Charlie Hebdo, även om vi kanske inte sympatiserar med all satir som publiceras där, skriver Fredric Karén. Foto: Lino Mirgeler/AP
Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 3
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

Tryckfriheten är lätt att älska som princip. Men när det kommer till enskilda publiceringar kan det ibland vara svårare.

Det kommer från tid till annan att skava och göra ont.

För – om vi ska vara ärliga – så har en mängd klandervärda, ibland direkt usla, publiceringar gjorts i svenska tidningar, tv- och radiokanaler genom åren. Men enskilda redaktörers dåliga omdömen får aldrig överskugga essensen i själva tryckfrihetslagen – allas rätt att få uttrycka sig fritt.

Vi som tror på ett öppet och demokratiskt samhälle måste också försvara tidningar som franska Charlie Hebdo, även om vi kanske inte sympatiserar med all satir som publiceras där. På samma sätt måste vi låta Lars Vilks få uttrycka sig genom sin konst eller acceptera att Nya Tider har en monter på bokmässan i Göteborg.

Yttrandefriheten är villkorad: vi måste stå upp även för åsikter och röster som vi direkt ogillar. Om vi inte är beredda att betala det priset måste vi förstå hur alternativen ser ut.

Människor i Ryssland, Polen och Ungern – länder i vårt direkta närområde - upplever just nu hur regeringarna censurerar och straffar tidningar och journalister som inte går i dess ledband. För att inte tala om det kanske mest aktuella och mest skrämmande exemplet: Turkiet. Där har regimen på senare tid gått in på redaktioner, gripit chefredaktörer och stängt tv-stationer – bara för att deras rapportering har varit kritisk och oberoende.

Annons
Annons
Bild 1 av 3
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

Sverige har en stolt tradition av tryck- och yttrandefrihet.

I dag för 250 år sedan samlades riksdagen i Gävle där Mösspartiet drev igenom världens första tryckfrihetsförordning. Den nya lagen förbjöd censur och stipulerade att dokument utfärdade av myndigheter skulle göras tillgängliga för allmänheten, grunden för vad vi i dag kallar offentlighetsprincipen.

Allt detta tillkom i en tid av politisk turbulens i kombination med en svag kungamakt. Riksdagen hade fått ökat utrymme att ta beslut samtidigt som censuren lade hinder i vägen för den politiska debatten. Behovet av en tydligare lagstiftning kring öppenhet och transparens växte fram.

Sedan dess har lagen förändrats och formulerats om vid ett antal tillfällen. Den vi nu lutar oss mot antogs 1949.

Ett samhälle utan tryck- och yttrandefrihet är ett slutet samhälle. Men också ett samhälle utan progression. Idéer och åsikter som inte tillåts löpa fritt hämmar samhällsutvecklingen.

På många håll i världen kontrolleras pressen av regimer, också i vår egen riksdag höjs emellanåt röster om att yttrandefriheten borde inskränkas med till exempel begränsningar i meddelarfriheten eller förbud mot namnpublicering innan dom har fallit.

Jag kan inte nog understryka vikten av att Sverige fortsätter vara ett föredöme inom tryck- och yttrandefrihet. I stället för att propagera för begränsningar borde politikerna och alla vi andra ta varje givet tillfälle att stå upp och försvara denna världens äldsta tryckfrihetslag.

Det kommer från tid till annan att skava och göra ont. Men om vi höjer blicken och försöker bottna i att det är principen vi försvarar och inte enskild publicering eller ett enskilt konstverk blir det genast enklare.

Sverige har varit ett modigt land i 250 år – låt oss fortsätta vara det även i framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons