Annons

Margit Richert:Dokumentären om Avicii visar berömmelsens solkiga baksidor

Foto: David Fisher/REX

Det är inte en lycklig människa vi möter i dokumentären om Avicii. Han landar aldrig i sin framgång, och killgänget han omger sig med tycks alltmer oförstående.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Benjamin Lozovsky/BFA/REX
Foto: Piece of Magic Entertainment

Avicii landar aldrig i sin framgång.

Foto: Piece of Magic Entertainment
Foto: Piece of Magic Entertainment
Foto: Benjamin Lozovsky/BFA/REX
Foto: Piece of Magic Entertainment
Foto: Benjamin Lozovsky/BFA/REX
Foto: Piece of Magic Entertainment

Vi skulle egentligen bara se ”Avicii: true stories” av vagt georgiskpatriotiska skäl.

Dokumentärfilmaren Levan Tsikurishvili kom till Sverige som sjuttonåring, men namnet förråder den  kaukasiska härstamningen. Dessutom var han givetvis en vän till en vän – bland georgier är man aldrig mer än ett led bort från någon. Och Tim Bergling, mer känd som som demon-dj:n Avicii? Jag tillhör knappast den dansanta målgruppen, även om hans musik har varit minst sagt omöjlig att undvika.

Annons
Annons

Avicii landar aldrig i sin framgång.

Foto: Piece of Magic Entertainment

Jag var därför oförberedd på vilken gripande dokumentär jag hade framför mig på fullsatta biograf Pathé de Kuip i Rotterdam.

”Men skit i det då! Lämna tillbaks alla pengar! Lämna tillbaks dina fans!”

Att påstå att det är vidrigt att vara känd framkallar av förståeliga skäl ilskna fnysningar bland folk som aldrig fått smaka sina 15 minuter i rampljuset: ”Men skit i det då! Lämna tillbaks alla pengar! Lämna tillbaks dina fans!” Om det ändå vore så lätt.

Avicii landar aldrig i sin framgång.
Avicii landar aldrig i sin framgång. Foto: Piece of Magic Entertainment

Tidigt i karriären upptäcker Avicii att han blir mindre stel på scen om han dricker före uppträdandet. Det ingår dessutom i själva dj-kulturen. Lösningen på att orka turnera (hans framgång bygger nästan helt på konserter världen över) är att förvandla trälandet till ett enda långt party.

Stackars lille framgångsrike pojke, muttrar nog en och annan. Men festen eskalerar: bukspottskörtelinflammation, nävar med smärtstillande, en manager som pressar på, på, på.

Det är inte en lycklig människa vi möter. Avicii landar aldrig i sin framgång, och killgänget han omger sig med tycks alltmer oförstående. Vi har ju kul ju, säger de mellan raderna, medan den gyllene gåsen värper guldägg efter guldägg i sin gyllene bur. ”Oroa dig inte!” förmanar anhanget honom gång på gång. Men oron sitter, som han kvider i en av många smärtsamma scener, i själva kroppen.

Annons
Annons
Foto: Piece of Magic Entertainment

En inställd spelning är, trots rykten om motsatsen, inte alls någon spelning. Och den genererar definitivt ingen nätt procentsats till arrangörerna.

Avicii bestämmer sig för att sluta turnera. Men kändisskapet hoppar man inte av hur som helst. Managern piskar vidare med ena ögat på twitterfeeden; Avicii bromsar, backar, konstrar. En inställd spelning är, trots rykten om motsatsen, inte alls någon spelning. Och den genererar definitivt ingen nätt procentsats till arrangörerna.

Dokumentären om Avicii är ingen klassisk saga om sex, droger och rock’n’roll. Den saknar det voyeuristiska anslaget. Den följer inte den snitslade banan med uppgång och det för biopubliken förlösande fallet. I stället visar det sig vara en förvånande allmängiltig, och inte minst angelägen, berättelse om utbrändhet. Om att leva upp till omvärldens kravfyllda dyrkan. Om att inte svika, trots att kroppen gör det. Om panikångest, självmedicinering och omänsklig press. 

Foto: Piece of Magic Entertainment

Men Avicii lyckas hoppa av, mer eller mindre (en ny skiva är på gång). När publiken lämnar honom sitter han på en strand i Madagaskar med en gitarr och ett frånkopplat uttryck. Plötsligt blir det outhärdliga plågsamt uppenbart: grabben är ju bara barnet.

Kändisskapet har blivit ett egenvärde; vi förväntas alla bära våra personliga varumärken som venetianska masker.

”Avicii: true stories” är en påminnelse om berömmelsens solkiga baksidor. På scen är det lätt att le. Backstage kan ingen höra dig skrika.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons