Annons

Ms Lauryn HillLauryn Hill har helt målat om sitt mästerverk

Ms Lauryn Hill på Hovet.
Ms Lauryn Hill på Hovet. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Visst låter det stundtals fantastiskt när Lauryn Hill intar Hovet. Hon knyter ihop den soul hon växte upp med och dagens hiphop till en mäktig mix – även om en hockeyarena inte är den bästa lokalen för andlig musik.

Publicerad

Ms Lauryn Hill

Genre
Konsert
Var
Hovet

Den 25 augusti 1998, för 20 år sedan, släppte Lauryn Hill det ikoniska albumet ”The miseducation of Lauryn Hill”. Hon hade precis varit med om ett uppslitande uppbrott från såväl bandet Fugees som ett förhållande med bandmedlemmen Wyclef Jean. Hon hade dock träffat en ny kärlek i Rohan Marley (son till Bob) och precis före inspelningen av ”Miseducation” föddes sonen Zion David.

Det var med andra ord en turbulent period för en känslosam Lauryn Hill, och resultatet blev ett av soulens mästerverk, som i dag räknas däruppe med Arethas och Marvins största stunder. Hennes blandning av hiphop, soul och reggae präglade en hel generation och blev deras soundtrack till det sena 90-talet.

Och visst är snittåldern på publiken som två decennier senare har sökt sig till Hovet en kulen decemberkväll betydligt äldre än på en genomsnittlig r&b-konsert. Men det är ändå uppenbart att Lauryn Hill har fortsatt att fascinera en ny publik, för många ansikten ser ut att vara ungefär jämngamla med det femfaldigt Grammy-belönade album som kvällen ska hylla.

Annons

Ms Lauryn Hill har alltid gått sin egen väg, så riktigt säker på vad hon har hittat på kan man aldrig vara. Hon är en artist som lika gärna kan få för sig att genomföra resten av turnén akustiskt som något slags andlig protest gentemot västvärldens Babylon-system. Ut på scenen kliver hon i en basker, tyllkjol och en gigantisk vit jacka som får henne att se ut precis som den souldiva hon alltid har velat vara. Ryktet sade ju att anledningen till att Fugees återförening rasade samman så snabbt var för att hon ville att Wyclef Jean och Pras Michael skulle titulera henne som ”Empress”.

I enlighet med albumets spårordning öppnar hon med ”Lost ones”, men där någonstans slutar också likheterna med hur det lät på 90-talet. Ju längre konserten pågår, desto mer står det klart att hon helt och hållet har målat om sitt mästerverk. Vad vi snarare verkar bevittna är något slags pånyttfödelse av ”Miseducation”, numera besjälad av Aretha Franklin. Och visst låter det stundtals fantastiskt när hon har sina ”call & response”-stunder med körtjejerna, och när bandet spelar soulen som den lät då det begav sig.

Ljudet och akustiken har sina brister när det kommer till upplevelsen av en viss sorts andlig musik.

Men det går inte att komma ifrån att Hovet är en hockeyarena där den sovjetiska superfemman har snurrat runt på isen, snarare än New Bethel Baptist Church i Detroit. Ljudet och akustiken har sina brister när det handlar om upplevelsen av en viss sorts andlig musik. Dessutom hade det varit så enkelt för Lauryn Hill att faktiskt lyfta fram albumets största förtjänst, nämligen det stora, slutgiltiga äktenskapet mellan hiphop och soul. Men varför göra det enkelt för sig, tycks vara ett av Hills stora motton i livet.

Nästan hela albumet framförs, med höjdpunkter såsom den fortfarande lika medryckande ”Doo wop (that thing)” och den ständigt vackra ”To Zion”. Avstegen kommer först på slutet, men går absolut att förlåta då det först rör sig om Fugees ”Killing me softly” för att sedan avslutas i en mäktig final med ”Ready or not”. Hennes ambition har alltid varit att knyta samman den soul hon växte upp med och dagens hiphop, och i just dessa två nummer är det så tydligt det någonsin kan bli.

Men det blir också tydligt hur mycket som har hänt inom hiphop sedan 1998. Och visst, avståndet mellan dagens Migos och Fugees är faktiskt ungefär lika långt som det en gång var mellan 70-talets Delfonics och Fugees.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons