Annons

Bengt Abrahamsson:Lawrence fastnade i myten om sig själv

Thomas Edward Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, dog för 70 år sedan. Men han förtjänar att bli ihågkommen inte främst som ökenkrigare, utan som författare och skarpt tidsvittne.

Under strecket
Publicerad

T E Lawrence (1888–1935), fotograferad cirka 1917.

Bild 1 av 1

T E Lawrence (1888–1935), fotograferad cirka 1917.

Bild 1 av 1
T E Lawrence (1888–1935), fotograferad cirka 1917.
T E Lawrence (1888–1935), fotograferad cirka 1917.

En dag för 70 år sedan satte sig en engelsman som kallade sig T E Shaw på sin motorcykel för att åka in till en by i Dorset och lämna in ett telegram. På hemvägen försökte han i hög fart väja för ett par cyklister, fick sladd på motorcykeln och körde av vägen. Svårt skadad dog han några dagar senare, den 19 maj 1935.

Vid hans begravning deltog många av det dåtida Englands mest välkända personer, som Winston Churchill, lady Nancy Astor, konstnärerna Augustus John och Eric Kennington och militärskribenten Basil Liddell Hart. George Bernard Shaw och hans hustru Charlotte var på utlandsresa men skickade telegramledes sina kondoleanser. Kistan bars av bland andra Eric Kennington och Sir Ronald Storrs, brittisk guvernör i Jerusalem. Churchill kallade i sitt begravningstal Shaw för ”en av de största människor som levat i vår tid”.

Annons
Annons

Bakom pseudonymen T E Shaw doldes Thomas Edward Lawrence, för samtiden och eftervärlden mer känd som Lawrence av Arabien.
Krigshändelserna i Mellanöstern 1916–18 hade gjort Lawrence till folkhjälte. Han medverkade själv i mytbildningen genom att sitta modell för fotografier och porträtt. Den bild som är mest bekant för omvärlden visar honom iförd vit fotsid dräkt och med gulddolk i bältet, kongenial för en publik som genom filmen fallit för schejkromantik.

Det var en roll som han snart kom att hata. Hans återstående liv gick ut på att sopa igen spåren efter Lawrence av Arabien och bli en vanlig människa. Det gick inte så bra. Hans tillvaro blev en säregen blandning av fakta och fiktion, där båda delarna skapades av honom själv och där han mot sin vilja tvingades leva i fiktionen.

T E Lawrence föddes 1888 i en ganska välbärgad familj. Han blev student i Oxford, slog sig på historiska studier och intresserade sig för arkeologi. Resor och fotvandringar i Europa gav honom material för ett examensarbete om korstågens inflytande på den medeltida fästningsarkitekturen i Europa. Arbetet ledde bland annat till kontakter med den berömde arkeologen D G Hogarth, chef för Ashmolean Museum i Oxford. Hogarth engagerade Lawrence i utgrävningar i Mesopotamien.

Kunskaperna om arabisk kultur och arabiskt språk gjorde honom till en lämplig rekryt för den så kallade Arabbyrån som sattes upp av engelsmännen i Kairo under första världskriget. Arabbyrån kombinerade traditionell underrättelseverksamhet med politiskt arbete för att skapa stöd bland araberna för de allierade mot turkarna. Turkiska arméer, delvis understödda av tyska förband, behärskade Syrien, Palestina och Mesopotamien. Sherifen av Mecka, Hussein, hade emellertid ställt sig i spetsen för ett arabnationalistiskt uppror mot turkarna i Hedjazområdet (västra delen av arabiska halvön med Mecka som huvudort), och engelsmännen sökte utnyttja detta uppror för egen räkning.

Annons
Annons

Lawrence skulle komma att spela en viktig roll i den processen och i den militära offensiv som under fältmarskalk Allenby drev turkarna ut ur området. Han fick chansen att följa med Ronald Storrs, en av de ledande vid Arabbyrån, när denne år 1916 reste till Jidda för att sluta avtal med Hussein. Lawrence anförtroddes uppgiften att förhandla vidare med Hussein och hans söner, och lyckades övertyga den brittiska militärledningen om att arabupproret skulle kunna utnyttjas för en offensiv norrut mot Damaskus öster om Döda havet och Jordanfloden. Allenby kunde därmed koncentrera sig på att besegra turkarna i Palestina.

Lawrence lyckades i den diplomatiska uppgiften att förena ett stort antal arabstammar i kampen mot turkarna. Militärt var Lawrence framgångsrik och förde arabarmén mot Damaskus under mycket måttliga förluster. Den gerillakrigföring som han till stor del planerade och ledde innebar att Hedjaz-järnvägen slutade fungera som transportled. Järnvägen förband Medina och Mecka med Amman och Damaskus och ledde vidare in i Turkiet. Den var vital för transport av turkiska och tyska förnödenheter och trupper.
Men kriget går hårt fram med känsliga själar, och Lawrence var en känslig själ.

David Leans film ”Lawrence of Arabia” (1962) visar skickligt den tvekan
och ångest som åtföljde Lawrence under ökenkampanjen. Han hade kommit att ifrågasätta sin roll som de allierades ombud när han fick reda på de planer som Storbritannien och Frankrike hade för uppdelningen av Mellanöstern efter kriget (det så kallade Sykes-Picot-avtalet). Dessa planer nonchalerade de utfästelser som Storbritannien tidigare gjort om arabiskt självstyre. Samtidigt som Lawrences sympatier för araberna blev allt starkare tvingades han hålla tyst om det han visste. Han såg sig som en bedragare, en känsla som blev än djupare när han efter kriget misslyckades i försöken att få fredsförhandlarna att ta hänsyn till arabernas intressen.

Annons
Annons

Under ökenkriget tillkom emellertid också ett litterärt mästerverk, den kombinerade självbiografin och krigsdagboken ”Seven Pillars of Wisdom” (på svenska ”Vishetens sju pelare”, 1939, i översättning av Vera och Gunnar Olinder). Trogen sin intellektuella bakgrund hade Lawrence fört anteckningar om allt som han fann märkvärdigt. Noteringar om politiska ting samsas
med observationer om geologi och naturformationer, samtal vid lägerelden med skildringar av kamelernas läten, beskrivningar av ökenkrigets grymhet med nattsvart tvivel om dess meningsfullhet. ”Seven Pillars of Wisdom” innehåller bilder av kamratskap och umbäranden, naturbeskrivningar av nästan fotografisk skärpa där öknen framträder i all sin storhet och en mängd intressanta personteckningar av såväl arabvänner som brittiska officerare. Lawrence kontrakterade flera konstnärer, bland dem Augustus John och Eric Kennington, för att måla eller teckna porträtt av dessa vänner.

Det är typiskt för Lawrences tilltagande självkritik och osäkerhet att han aldrig riktigt trodde på storheten i sin bok. Han skickade manuskriptet till bland andra George Bernard Shaw, E M Forster och Thomas Hardy och fick från dem alla starkt berömmande omdömen och uppmaning att publicera så fort som möjligt. Det hjälpte inte. I ett brev till sin gamle lärare och vän D G Hogarth skriver Lawrence: ”Jag känner fortfarande att det är en pessimistisk och ovärdig bok, full av krigsneuros, och jag hatar idén att sälja den för pengar. Jag har inte gjort pengar på mitt rykte från kriget och jag bör heller inte tjäna pengar på min krigshistoria”.

Annons
Annons

Men ett stort dilemma för Lawrence var att andra försökte tjäna pengar på honom. En amerikansk journalist, Lowell Thomas, turnerade i England och föreläste för fulla hus om Lawrences del i ökenkriget. Lawrence blev alltmer fånge i den hjälteroll á la Rudolph Valentino som Thomas skapade åt honom. Den brittiska pressen lämnade honom heller ingen ro och bidrog ytterligare till den kändisbild som han inte ville kännas vid.

Det blev nödvändigt för Lawrence att lägga saker och ting tillrätta, utan överdrifter och romantik och med respekt för de politiska sakfrågorna. Lösningen blev att publicera ”Seven Pillars of Wisdom” i en liten upplaga för en begränsad publik. Den subskriberade förstaupplagan av boken publicerades 1926 i 128 exemplar till priset 30 guineas. (Den utkom i en offentlig upplaga först efter författarens död 1935). Trots att Lawrence försökte täcka sina utgifter genom att ta ordentligt betalt innebar utgivningen en kännbar ekonomisk förlust för honom. Anledningen var hans extremt höga krav på bokens utseende. Den innehöll originallitografier med porträtt av de personer som John och Kennington avbildat. För att göra varje exemplar unikt bestämde Lawrence att ordningen på inlagorna skulle vara olika från bok till bok. Varje kapitel skulle inledas med en anfang ritad av en känd konstnär, och så vidare.

Försöken att lägga till rätta ledde också till att ”Seven Pillars of Wisdom” såldes till ett amerikanskt förlag, dock utan att tryckas i mer än en handfull exemplar. Lawrence hade därmed copyright på den rätta versionen av sina upplevelser också på andra sidan Atlanten, och den värsta faran för vantolkningar var undanröjd.

Annons
Annons

Sanningshalten i ”Seven Pillars of Wisdom” har ofta ifrågasatts, och det är lätt att visa på avvikelser mellan Lawrences uppgifter och sådana som kommit från andra personer insatta i arabupproret. Författaren Richard Aldington gjorde 1955 en detaljerad genomgång av Lawrences historieskrivning och fann många faktafel (”Lawrence of Arabia: A Biographical Enquiry”). Han tar felaktigheterna som belägg för att författaren medvetet bluffar och ljuger. Lawrences största framgång, menar Aldington, var ”hans förmåga att övertyga andra att han var en märklig person”. Men det är enligt min mening alldeles poänglöst att närma sig ”Seven Pillars of Wisdom” med källkritiska avsikter. Därmed blir också Aldingtons omdöme felriktat.

Lawrence skapade sin värld. Den bok som han ägnade så mycket omsorg var en del av ett pågående livsprojekt. Dit hörde kamelritter genom öknen, sprängningar av järnvägsbroar, motorcykelfärder i hög fart och en märkligt asketisk livsföring, långa tider bokstavligen på vatten och bröd. Till detta kom ett starkt intresse för litteratur och språk. Förutom sitt skönlitterära författarskap höll han igång en omfattade brevväxling, och hann med att översätta ”Odyssén” från grekiska och en roman från franska.

Lawrence levde i ett slags dramadokumentär, författad och regisserad av honom själv. Författaren Robert Graves har sagt att när Lawrence lät sig fotograferas eller fick sitt porträtt målat var det inte för att bli ihågkommen för eftervärlden utan för att få hjälp att bestämma vilken person han själv var. Det är nog riktigt. Erik Lönnroth har i sin bok om Lawrence (”Lawrence av Arabien. Ökenkrigaren och politikern”, 1943) tagit fasta på detta utforskande drag hos honom. Han skriver: ”Vad som vägrades honom av ögonblicket, sökte han i stället i halvt drömda upplevelser av den värld, där han vistades, sovrade av skönhetslängtan och formade av intellektuell stil.”

Annons
Annons

Den bilden verkar också Lawrences vänner ha haft. Mitt i sin tillbakadragenhet och sin egendomliga livsföring hade Lawrence en sällsynt förmåga att skapa sympati för sin person och att komma nära människor i sin omgivning. Han drog in dem i skådespelet. Skalden W B Yeats nominerade honom till The Irish Academy of Letters. Winston Churchill erbjöd honom en viktig post i Colonial Office. Basil Liddell Hart och Robert Graves skrev var sin uppskattande biografi om honom. Såväl Liddell Hart som Graves har uppfångat de dagdrömmarlika egenskaperna hos Lawrence och gör honom tjänsten att inte gå till botten med alla enskildheter.

Det brittiska imperiet knakade i fogarna. Sykes-Picot-avtalet innebar på kort sikt en reglering av första världskrigets kaos, men på lång sikt en ökande osäkerhet för alla folk i det forna turkiska väldet. Lawrences politiska roll blev begränsad och långt mindre än han själv ville göra den, men det är en intressant fråga om inte Mellanöstern skulle ha blivit en säkrare plats om hans visioner fått spela en roll. Det som i dag lockar är det sällsamma gränsland av fantasi och verklighet han skapade åt sig själv. I detta gränsland tillkom ”Seven Pillars of Wisdom”, ett egendomligt och storslaget arbete.

T E Lawrence har blivit något av ett brittiskt nationalmonument. Hans sista bostad förvaltas av National Trust, rättigheterna till manuskript och bilder sköts av en stiftelse, Imperial War Museum ihågkommer 70-årsminnet av hans död med en särskild utställning. Lawrence förtjänar emellertid att minnas inte främst som ökenkrigare utan som skönlitterär författare och som ett ovanligt skarpt tidsvittne.

Bengt Abrahamsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons