Annons

”Läxor är som bra träning på gymmet”

Foto: Privat, Fredrik Sandberg/TT

Henrik Birkebo skriver i en slutreplik om läxor att Pernilla Alm vill väl, men att hennes kritik missar det centrala – att elever behöver öva för att träna upp sin förmåga.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

SLUTREPLIK | SKOLAN

Pernilla Alm skriver i sin replik på min debattartikel att jag blandar ”eget tyckande och hypoteser” när jag förordar bra läxor i skolan. Själv är jag i grunden övertygad om att Alm månar om barns och ungdomars kunskapsutveckling och mentala hälsa, därav hennes stora engagemang i frågan. Ändå går hon vilse. Till och med de goda avsatserna kan som bekant leda åt skogen – eller värre – och hennes egna och andras dåliga erfarenheter gör att hon som ”läx-skammare” inte ser vad som står där, vare sig i mötet med forskarnas texter eller när hon läser min text. Hon vill väl, ändå blir det dikeskörning från hennes sida.

Om vi börjar med forskningen. Redan i första stycket försöker hon tvärsäkert att förklara vad ”forskningen visar”. Vad hon låter påskina är dock helt fel. Hela min text bygger på premissen att det inte går att tala om ”läxornas nytta” som om ”läxor” vore ett entydigt begrepp. Detta bekräftas när man konsulterar exempelvis Skolverkets publikation ”Läxor i praktiken – ett stödmaterial om läxor i skolan”. Läxor är snarare som träning på gymmet. Det finns bra träning som bygger upp och räddar liv. Det finns också träning som bryter ned och verkar kontraproduktivt. Här fordras kunskap och klokhet.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Nyazeeländske John Hattie är en forskare som det gärna hänvisas till i skolfrågor (även om inte Alm gör det explicit här). Hans metastudie där han undersökt vilka faktorer som bidrar mest till lärande har dock ofta missförståtts och övertolkats. Om Hatties forskning skriver Skolverket att ”inte heller i Hatties studier framgår det vilka sorters läxor som studerats”. Där görs alltså inga distinktioner, såsom jag gör i min text. Skolverket skriver även att ”av tio svenska läxstudier som publicerats mellan 1993 och 2012 finns det ingen som har fokus på olika läxors effekter på elevers lärande”.

Men hur ska vi då göra eftersom forskningen har så litet att säga om olika sorters läxor och hur de kan gynna lärandet? Jag föreslår att vi hämtar stöd från det andra benet av de två vilka undervisningen i skolan ska bygga på: den beprövade erfarenheten. Här talar vi alltså om skolans samlade goda erfarenheter av vad som leder till optimalt lärande.

Och det är här jag återigen vill betona behovet av nyansering i resonemanget. Det leder ingenstans att som Alm bygga halmgubbar: ”Är det så vi vill att våra ungdomar ska möta litteratur? Genom en snabbgoogling som varken ger inlevelseförmåga, ordkunskap eller den viktiga läsförståelsen?”. Svar nej. Det är inte så jag beskriver det i min text. Det finns klokare och mer ändamålsenliga sätt att jobba.

Alm skriver att ”verkligheten består av barn med olika förutsättningar och behov, diagnoser och pågående kriser”, som om detta skulle utgöra ett argument för att förbjuda läxor? Varför inte möta eleven där den är och titta på hens kognitiva och sociala förutsättningar samt eventuella stödbehov? Åtminstone i en någorlunda väl fungerande skola görs detta redan idag. Pusselbiten som heter läxor behöver inte förklaras obsolet för det. Det är bara tajmingen och anpassningen som behöver ses över. Kanske också hjälpa eleven att se över hur hen använder sin tid i övrigt. Inte minst på gymnasiet finns mycket tid att ta vara på inom de stipulerade 40 arbetstimmarna som heltidsstudier ändå motsvarar. Endast ungefär hälften av dessa utgörs av lektionstid. Vart tar resten av tiden vägen?

Slutligen tål det att kommenteras hur Alm skjuter över målet även när det gäller vårdnadshavarens insats på hemmaplan. Att som Alm säga att ”… varken läxor, matsäcksförberedelser eller gympapåsepackning ska kräva hjälp från vårdnadshavare” är givetvis fel. Självklart ska vårdnadshavare kunna vara behjälplig med att fixa en matsäck eller hjälpa till att packa gympapåsen? På samma sätt kan och bör en förälder även vara till stöd med läxan, exempelvis genom att helt enkelt visa genuint intresse. Det räcker bra så, och räcker inte det kan man ju också prata med läraren? Lärare är över lag inga Caligula.

Henrik Birkebo
gymnasielärare i svenska och engelska,
Kunskapsförbundet Väst, Trollhättan

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons