Annons
Krönika

Elisabet Andersson:Nyss kallad fascist – nu blir Le Corbusier ikoniserad

Under strecket
Publicerad

Man behöver inte vara arkitekturintresserad för att känna till namnet Le Corbusier. I Sverige används det ofta som skällsord. Ett namn för att skåpa ut 60-talets huslimpor, modernistiska stadsmiljöer eller något annat man ogillar. I Frankrike har Le Corbusier bland annat blivit syndabock i samband med nutidens förortsupplopp (trots att han dog 1965).

1900-talets modernistiska arkitektur och stadsplanering kan vara laddad materia. Och den inflytelserike ”Corb” är ju modernisten framför andra.

Men möjligen blir det svårare att drämma till med Le Corbusiers namn efter att hans arkitektur i sommar upphöjts till världsarv av FN-organet Unesco.

17 verk av Le Corbusier klassades nyligen som omistliga för mänskligheten. Det är en ikonisering utan like. Aldrig tidigare har Unesco tagit ett sådant stort grepp om en enskild persons arkitektur; här handlar det om hus från olika kontinenter som samlats ihop i en korg och försetts med en prydlig världsarvsstämpel. I korgen ligger både den mäktiga parlamentsbyggnaden i indiska Chandigarh och arkitektens eget sommarhus, en minimal träkonstruktion vid Medelhavet.

Annons
Annons

Enligt Unescos innehållsdeklaration är det ett ”enastående bidrag till modernismen”.

Le Corbusier var skicklig på att bygga sig ett varumärke. Han skapade en laddning kring sitt namn som har bestått in i vår tid. Han var den förste arkitekt att förstå hur massmedier fungerar, och hans idéer fick fotfäste runt om i världen innan någon talade om globalisering.

”Corb” arbetade på många fronter. Bland annat presenterade han storvulna stadsplaneidéer (i centrala Stockholm tyckte han att det mesta kunde jämnas med marken och ersättas med slingrande huskroppar). Syftet var kanske inte att dessa, ofta snabbt skisserade, planer skulle genomföras. Men uppmärksamhet blev det.

Nu flyger hans namn över världen igen. Bilder på fantastiska hus delas. Här finns rytmiska fasader, poetiska former, upplösta rum.

Det blir inte mindre intressant av att upphöjelsen följer direkt på en inflammerad debatt om Le Corbusiers politiska böjelser.

När legenden förra året hyllades med en stor utställning på Centre Pompidou i Paris, samtidigt som tre nya biografier publicerades, blev det en högljudd debatt om politik och arkitektur som också gav eko i Sverige. Le Corbusier kallades både nazist och fascist.

Chefen för Foundation Corbusier, som förvaltar mästarens arkiv, oroade sig för att debatten skulle påverka möjligheten till världsarvsstatus. Så blev det alltså inte.

Men det hela gav upphov till intressanta frågor om huruvida estetiken kan skiljas från upphovsmannens politiska ideal. Kritiker menade att Le Corbusiers arkitektur formats av en auktoritär människosyn. I Sverige har Le Corbusier ofta angripits från höger. I Frankrike handlade fjolårets debatt framför allt om hur samröre med franska högernationalister satt spår i hans arkitektur.

Annons
Annons

Le Corbusier var en person som erbjöd sina tjänster till auktoritära stater. Han uttryckte entusiasm över vad Lenin och Mussolini åstadkom. 1940 formulerade han sig antisemitiskt i ett brev till sin mamma.

Kanske var han en opportunist som sa vad folk ville höra, oavsett om han kommunicerade med makthavare eller sin egen mor?

Politiskt sicksackade han mellan höger och vänster i sin dröm om radikal samhällsförändring, och sin ambition att få sin arkitektur förverkligad.

Detta har länge varit känt bland experter, men förra året drogs byken mer allmänt fram i ljuset.

Om förra sommaren var ett PR-nederlag, med långa artiklar om Le Corbusiers politiska klavertramp, så har den gamle propagandisten nu all anledning att vara nöjd i sin himmel. I år är det hans arkitektur som får träda fram med rena linjer och organiska former.

Men även de som uppskattar modernistisk 1900-talsarkitektur, och tycker att den förtjänar att tas på allvar, har skäl att vara nöjda.

En världsarvsstämpel garanterar ingenting – men rimligen kan Unecos beslut bidra till en mer nykter diskussion om kvaliteterna i 1900-talets modernistiska arkitektur och stadsplaneidéer.

Unescos beslut är mer än en ikonisering av ett enskilt geni. I motiveringen heter det att byggnaderna ”speglar de lösningar” som modernismen sökte för att möta 1900-talets utmaningar och skapa en arkitektur som svarade mot samhällets behov.

De världsarvsklassade husen speglar en rörelse som gett oss många av de miljöer som omger oss i dag, och som vi har att förhålla oss till. Modernismen präglar mindre och större städer världen över. I Sverige har vi inga verk av Le Corbusier. Men vi har gott om modernism – från Stockholms moderna city till förorter byggda enligt konceptet hus i park.

Vill man få en fläkt av ”Corb” beger man sig lämpligen till St Görans gymnasium i Stockholm, ritat av Léonie Geisendorf som hade ett förflutet på Le Corbusiers kontor i Paris. Här känner man kraften i en expressiv modernistisk betongbyggnad. Samtidigt kan man fundera över hur vi i dag kan inspireras av modernisternas vilja att tolka sin samtid, och hitta lösningar för den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons