Annons

Kända och underliga tingLedig prosa blir vilopaus från deppigt världsläge

Teju Cole föddes 1975 av nigerianska föräldrar i USA och bor i Brooklyn. Han kombinerar sitt författarskap med en passion för fotografi och flamländskt 1600-talsmåleri.
Teju Cole föddes 1975 av nigerianska föräldrar i USA och bor i Brooklyn. Han kombinerar sitt författarskap med en passion för fotografi och flamländskt 1600-talsmåleri. Foto: Tim Knox

Teju Coles essäer berör såväl konst och fotografi som rasism och krig. Paradoxalt nog skapar hans eleganta och lediga prosa ändå en vilopaus från det deppiga världsläget. Men varför refererar han enbart till män?

Under strecket
Publicerad

Kända och underliga ting

Författare
Teju Cole
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur
ISBN
9789127150713

Översättning: Erik MacQueen 407 sidor

Begreppet ”slow reading” kommer för mig en bit in i nigeriansk-amerikanske Teju Coles essäbok. För det går inte att flåsa på i löparskor om man ska följa med i hans betraktelser. Lämpligare är att ströva i ett par bekväma sandaler vid hans sida. Läsa långsamt.

På så vis påminner ”Kända och underliga ting” om Teju Coles genombrott, flanörromanen ”Öppen stad” som kom på svenska 2013. I den vandrade huvudpersonen Julius runt i New York medan han reflekterade både kring sitt eget liv, människor han mötte, historien och sin samtid efter 11 september.

I ”Kända och underliga ting” är det i stället Teju Cole själv som i behagligt flanörtempo, fast bildligt, tar oss med till det revolutionerande i Obamas första presidentseger, bjuder med på en överraskande trevlig middag med den inte alltid så trevlige Nobelpristagaren VS Naipaul, åker till den tyske författaren WG Sebalds gravsten och skildrar gränserna på Västbanken.

Journalisten, fotografen och konsthistorikern Teju Cole föddes i USA, men flyttade när han var fem månader till föräldrarnas hemland Nigeria. Som 17-åring återvände han till USA för att gå på college. Hans rötter i två länder har snurrat sig in i hans skrivande.

Annons
Annons

Alla texter i den här boken har publicerats förut. Men det känns inte som en best of-artikelsamling, framkrystad av förlaget för att hålla Teju Coles namn vid liv i väntan på nästa fantastiska roman. Det är en oväntat sammanhållen bok.

Den inledande essän, som blir lite av bokens röda tråd, återger den amerikanske författaren James Baldwins besök i en schweizisk by, Leukerbad, 1951. Ett besök som blev till essän ”Stranger in the village” (1953), om att vara svart i en helvit by.

Teju Coles upplevelse i samma lilla by över 60 år senare är bättre än Baldwins. Men fortfarande får han blickar för att han är svart. Det återkommer han, liksom han gjorde i ”Öppen stad”, till i flera av essäerna. Som när han på en restaurang i Brasilien först helt ignoreras av hovmästaren. De styckena för tankarna till den i Sverige i vår rosade poesiessäboken ”Medborgare – en amerikansk dikt”, av den Jamaica-födda amerikanska Claudia Rankine, som på ett fysiskt sätt beskriver hur det är att utsättas för rasism i vardagen.

I en annan stark text skriver Teju Cole om sin kärlek till Tomas Tranströmer. Han förmedlar inte bara hur den svenske poeten är en av hans ”nödhamnar”, utan hur han över huvud taget under det här seklets ”mörka år” har vänt sig till poeter. Den essän är ett av otaliga exempel på hur litteratur och konst verkar viktigare än syre för Teju Coles överlevnad.

Han har jämförts med storheter som Zadie Smith och J M Coetzee. Den här boken får mig att tänka på Susan Sontag, och hennes klassiska verk ”Om fotografi”. För hans stora kärlek till fotografin finns med var än på jorden han är. Extra påtagligt är det när han under ett stipendiehalvår befinner sig i Schweiz, blir bergtagen och åker runt till alplandets alla hörn med sin kamera. Några av bilderna finns med i boken och ännu fler kan man se i hans fotobok ”Blind spot” som ges ut i USA nu i veckan.

Märkligt nog ger ”Kända och underliga ting” en vilopaus från det deppiga världsläget. Ändå skriver Teju Cole – träffsäkert analyserande – om sådant som rasism, missnöjet med flera amerikanska presidenter (inklusive Obamas utrikespolitik), gränskonflikter och krig. Men hans poetiska, mjuka, långsamma språk, som översättaren Erik MacQueen följsamt lyckats överföra till svenska, gör hans essäer trösterika.

Han tar som ett enormt flygfoto över världen, får med både konflikter, konst och fotografi, kopplar nuet till historien, visar sambanden, precis som i ”Öppen stad”. Han gör det elegant och ledigt, ofta med alla sinnen på vid gavel, utan tvärsäkra debattåsikter.

Fast på en punkt gör Teju Cole mig besviken. Under de 400 sidorna refererar han nästan uteslutande till män. Jag hoppas att han lyfter blicken lite högre i framtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons