Annons
Recension

Ur de romantiska gömmornaLevande musikaliskt arv av ädel själ

Claudia Bonfiglioli.
Claudia Bonfiglioli. Foto: Jan-Olav Wedin
Under strecket
Publicerad

Ur de romantiska gömmorna

Genre
Konsert
Medverkande
Kungliga Filharmonikerna. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Claudia Bonfiglioli, violin, Konserthuset

Inom ramen för projektet Levande musikarv fick i onsdags Amanda Maier-Röntgens (1853-1894) violinkonsert en chans att nå moderna öron. Den Landskronafödda Maier hör till de svenska kvinnliga pionjärerna inom klassisk musik. Efter studier på Kungliga Musikaliska akademien blev hon Sveriges första kvinnliga musikdirektör, och verkade därefter som violinist och tonsättare. Hon vidareutbildade sig i Leipzig, med nederländaren Engelbert Röntgen, konsertmästare i Gewandthausorchester, som violinlärare.

1880 gifte hon sig med dennes son Julius, paret flyttade till Amsterdam där man blev vänner med Brahms och Grieg. Enligt tidens moral innebar giftermålet att Amanda måste upphöra med offentligt violinspel. Man ordnade dock musikaliska salonger. Hennes sista komposition blev en pianokvartett (1891). Bland Maiers utgivna stycken märks en sonat för violin och piano, numera inspelad.
1875 var violinkonserten klar, och fick erkännande när den uppfördes samma år i Halle och 1876 i Leipzig samt i Stockholm (under Ludvig Norman). Verket finns både i tresatsig och ensatsig version, och det var den ensatsiga som framfördes i onsdags.

Annons
Annons

Efter konsertens inledning i form av Rolf Martinssons postmodernt anstrukna Concerto for Orchestra Op 81, med dess braskande öppning, diffusa associationer till Gershwin och citat från ”Tristan och Isolde” samt ”Valkyrian” kändes Maiers violinkonsert ”snäll”.
Julius Röntgen var konservativ anhängare av Leipzigskolan (Mendelssohn/Schumann-kretsen) vars regelverk tycks ha spillt över på Amanda. Men snarare än drag av Mendelssohn finner man spår av Ludwig Spohr i det 17 minuter långa verket, vars rytmiskt kavata huvudtema följs av ett sidotema med vek, lyrisk charm. Trots avsaknad av eget pregnant idiom blev intrycket att musiken, med en ovanligt lång solokadens, är formad av en ädel själ. Solisten Claudia Bonfiglioli, stämledare i orkesterns andrafiolstämma, svarade för ett överlag lyckat framförande.

Sakari Oramo hanterade den ”Rhenska” symfonin väl när han för några år sedan spelade in Schumanns symfonier med Filharmonikerna. Nu gjorde tolkningen ett ännu bättre intryck, Till vilket inte minst det känsliga spelet i brasset bidrog.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons