Nattlivet är rikt men ekonomin lider. Dels har Syrien upphört att handla med Libanon, dels har man förlorat ca 60 procent av turismen.
Nattlivet är rikt men ekonomin lider. Dels har Syrien upphört att handla med Libanon, dels har man förlorat ca 60 procent av turismen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Libanon: "Vi klarar inte fler syriska flyktingar"

I Libanon är nu var tredje invånare flykting sedan minst 1,5 miljoner syrier sökt skydd i grannlandet. Spänningen mellan befolkningsgrupperna är stor. Såväl fattigdom som arbetslöshet växer och många libaneser anklagar syrierna för att ta deras jobb. Samtidigt minns Libanon det egna inbördeskriget och det finns en vilja att hjälpa.

Det går inte att ta miste på värmen i Wadad Karams ögon när hon tittar på barnen i klassrummet.

– Visst är de fina? De kommer hit varje morgon och är så välkammade och prydliga. Det känns som om de vore mina barn. Jag kan inte sluta oroa mig för dem, säger hon och berättar att pojken som just nu läser högt, knappt kunde läsa alls när han kom till centret i höstas.

– Många har varit på flykt i Syrien i flera år innan de kom hit och har därför missat flera års skolgång, förklarar Wadad Karam som egentligen är pensionär.

Den amerikanska välgörenhetsorganinsationen Adra driver ett utbildningscenter för syriska flyktingbarn i Beirut.
Den amerikanska välgörenhetsorganinsationen Adra driver ett utbildningscenter för syriska flyktingbarn i Beirut. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Den före detta rektorn hade precis ställt in sig på en lugnare tillvaro när hon fick frågan om hon kunde tänka sig att leda det akademiska arbetet på hjälporganisationen ADRA:s utbildningscentrum. Hit kommer varje dag 120 syriska barn i åldrarna 5 till 12 år för att undervisas i arabiska, engelska, matematik och naturvetenskap. 60 elever på förmiddagen och 60 på eftermiddagen.

Min morbror och min farbror dog. Jag var där

I klassrummet intill träffar vi 12-årige Ayham Tamer som kommer från Homs, en av de städer som nästintill utplånats under det fem år långa inbördeskriget. Ayham säger att han varje dag hörde explosioner, och att det en dag kom in en missil i familjens vardagsrum.

12-årige Ayham Tamer kommer från syriska Homs och säger att han vill bli soldat när han blir stor för att han vill "skydda sitt folk".
12-årige Ayham Tamer kommer från syriska Homs och säger att han vill bli soldat när han blir stor för att han vill "skydda sitt folk". Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

– Min morbror och min farbror dog. Jag var där. Jag såg det, säger han och tittar ner i marken.

– Jag saknar dom.

Wadad Karam smeker Ayham över håret och berättar hur duktig han har blivit. Att han var väldigt utåtagerande när han började på centret och ofta bråkade och knuffade de andra barnen, men att han nu är betydligt mer harmonisk.

Den före detta rektorn förklarar att de bara tar emot barn som inte får plats i det libanesiska skolsystemet, och att kön för att komma in är lång.

– Föräldrarna kommer hit och bönar och ber att vi ska ta emot deras barn. Även sådana som har plats i den vanliga skolan. Vi behandlar alla med respekt här, säger hon och konstaterar att många libanesiska skolor går på knäna och att de inte alltid mäktar med att ta hand om de ofta traumatiserade flyktingbarnen.

Pojken till höger kunde knappt läsa när han började i höstas, nu flyter det på bra.
Pojken till höger kunde knappt läsa när han började i höstas, nu flyter det på bra. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Det är inte så konstigt. Enligt den libanesiska regeringen finns det åtminstone 1,5 miljoner syriska flyktingar i Libanon, varav en halv miljon barn. Och det i ett land som är mindre än Skåne. Det tog några år innan regeringen började agera, berättar Wadad Karam.

Vi vill inte ha dem här! De kan ta sig till Egypten eller var som helst, men de ska inte vara här

Alla var inställda på att syrierna snart skulle kunna åka hem igen, men sedan i fjol har man öppnat ett andra skift i drygt 230 statliga skolor. De libanesiska barnen undervisas på förmiddagen, medan syrierna kommer på eftermiddagen. Problemet är bara att skolorna är överfulla och att lärarna ofta är trötta när de syriska elevernas skoldag börjar. Dessutom är det åtminstone 220 000 barn som inte kan erbjudas plats.

Ett tag körde många syriska flyktingar taxi för halva lönen men det har myndigheterna nu satt stop för.
Ett tag körde många syriska flyktingar taxi för halva lönen men det har myndigheterna nu satt stop för. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Taxichauffören Jihad Abu Naser tänder till direkt när jag nämner syrierna.

– Vi vill inte ha dem här! De kan ta sig till Egypten eller var som helst, men de ska inte vara här. Libanon är för litet, säger han och förklarar att den riktiga siffran inte är 1,5 miljon flyktingar, utan att det är minst tre miljoner syrier som befinner sig i Libanon.

Siffran hör jag upprepas flera gånger under den vecka vi befinner oss i landet. Ofta nämns den av samma människor som påstår att många flyktingar är kriminella och att flera inte flytt kriget, utan bara söker sig en bättre tillvaro.

Jihad Abu Naser säger att det inte är någon som gillar syrierna. De tar jobb och dumpar lönerna. Om en libanes tjänar 600 dollar i månaden, så jobbar en syrier för 300 dollar, vilket har gjort att många libaneser blivit arbetslösa. Tack och lov får de inte lov att köra taxi längre, säger han och kryssar igenom den täta Beiruttrafiken. Han pekar på några män intill en refug.

– Titta, där står de och väntar på att någon ska komma och ge dem jobb.

Annons
Två män från Homs i Syrien som håller på med att förbereda avlopp för en ny stadsdel i Beiruts hamn. Syrierna gör ofta jobb som libaneserna vägrar utföra.
Två män från Homs i Syrien som håller på med att förbereda avlopp för en ny stadsdel i Beiruts hamn. Syrierna gör ofta jobb som libaneserna vägrar utföra. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det är dagen innan vårt besök på utbildningscentrumet och Jihad Abu Naser kör mig från ett palestinskt flyktingläger – den andra stora exilgruppen i Libanon. Skillnaden är att palestinierna befunnit sig här i flera decennier.

Syrierna är vårt broderfolk. Det är inte bara dåligt att de är här

Men så plötsligt händer något märkligt. Abu Nasers ton blir en helt annan.

– Syrierna är vårt broderfolk. Det är inte bara dåligt att de är här. Många är rika och har investerat stora summor i Libanon. Dessutom har länderna alltid handlat mycket med varandra, säger han. Abu Nasser berättar också att han har en syster som är gift med en syrier och att hon bor i Syriens näst största stad, Aleppo, i den del som styrs av regimen och att hon har det bra där.

Annons

Sedan kommer vi in på det som verkar vara Jihad Abu Naser andra favoritämne just nu: terrorgruppen Islamiska staten, Daesh.

– Jag är sunnimuslim, men de skulle döda mig omedelbart om de kom hit. Jag röker, och ibland dricker jag. Men Daesh har inget att göra med islam, de är terrorister, säger han och hetsar upp sig ännu en gång.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

**Då är läget **betydligt lugnare på Manal Sarroufs kontor i centrala Beirut. Hon arbetar på FN:s organ för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA, och räcker över den krisplan man tagit fram tillsammans med den libanesiska regeringen.

Siffrorna som presenteras i början är talande. 5,9 miljoner invånare, jämfört med de 4,4 miljoner som bodde i Libanon innan Syrienkriget började. Av dem är alltså 1,5 miljoner syrier, och över 300 000 palestinska flyktingar. Den kraftiga befolkningsökningen sätter sina spår.

Annons

– Det är inte en överdrift att säga att det libanesiska samhället nått sin gräns, säger Manal Sarrouf och pekar på grafiken i krisplanen. Mängden sopor har ökat med 40 procent sedan 2011, efterfrågan på vatten med 28 procent. Energianvändning, arbetslöshet, fattigdom – allt har gått upp. Och det i ett land som redan sedan tidigare hade en stor andel fattiga.

Enligt Världsbanken lever 1,5 miljon libaneser på mindre än 3,84 dollar per dag, knappt 32 svenska kronor. Bland de syriska flyktingarna är det 70 procent som klarar sig på mindre än drygt tre svenska guldtior om dagen.

– Libanon har varit väldigt generöst, det är inget snack om det. Men flyktingarna har bosatt sig i de områden som redan är landets allra fattigaste, och nu behöver man hjälp från det internationella samfundet, förklarar Manal Sarrouf. Närmare bestämt 2,48 miljarder amerikanska dollar, eller drygt 20 miljarder kronor, som är den summa den libanesiska regeringen bett omvärlden om.

Syrier står och väntar utmed vägarna för att få jobb. Billig arbetskraft finns överallt.
Syrier står och väntar utmed vägarna för att få jobb. Billig arbetskraft finns överallt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Att många libaneser är så negativt inställda till flyktingarna från grannlandet beror inte enbart på att de är så talrika. De båda länderna har en minst sagt komplicerad historia.

Storebror Syrien blandade sig i det libanesiska inbördeskriget i mitten av 70-talet och behöll sedan trupper i landet ända fram till 2005 – trots att kriget tog slut redan 1990.

Assadregimen fortsatte dessutom att lägga sig i libanesisk inrikespolitik även efter det militära tillbakadragandet, bland annat genom att förse den terroriststämplade libanesiska gruppen Hizbollah med vapen. En tjänst shiamuslimska Hizbollah har återgäldat genom att strida på Assads sida i kriget.

– Du måste förstå, allt här handlar fortfarande om religion, förklarar Georges Sayah, över en middag en sen kväll. Han är själv kristen maronit och född i inbördeskrigets Beirut.

– Frågar du så säger folk att det inte spelar någon roll om du är shia, sunni eller maronit, men det gör det under ytan. På samma sätt så finns det inte en libanes som gillar syrierna, även om många lät dem flytta in i sina hem under krigets första år. Vi har varit med om samma sak och tyckte synd om dem, säger Georges Sayah som har en morbror som flydde från Beirut för över 30 år sedan och som nu bor i Göteborg.

Annons
Libanon har tagit emot ca 1,5 miljoner flyktingar med en befolkning på 4,4 miljoner. - Vi står ut, men det är ingen som gillar syrierna, säger Georges Sayah.
Libanon har tagit emot ca 1,5 miljoner flyktingar med en befolkning på 4,4 miljoner. - Vi står ut, men det är ingen som gillar syrierna, säger Georges Sayah. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi äter meze, de smårätter det libanesiska köket blivit så berömt för, och Georges och hans flickvän Lina börjar berätta Syrien-historier. På samma sätt som vi i Sverige gör oss lustiga över norrmän, så har libaneserna länge skämtat om att syrierna skulle vara korkade. De anses inte vara lika sofistikerade som – i deras egna ögon – mer kosmopolitiska libaneserna.

– I de syriska skolorna är allt bara på arabiska. Här studerar vi på engelska och franska, förklarar Georges Sayah, vilket hörs när den libanesiska medelklassen talar. Engelska meningar och franska ord som ”bonjour” och ”merci” dyker hela tiden upp i vardagsarabiskan.

Även Georges, som äger ett taxibolag, är helt övertygad om att det finns åtminstone tre miljoner syrier i Libanon. Och det är med viss bitterhet han, som har drömt om att flytta till morbrodern i Sverige i hela sitt liv, nu ser hur syrierna lyckas ta sig till Europa.

Annons

– Det är många libaneser som drömmer om att emigrera till Europa, vilket många syrier kan göra nu. De har inte enbart stulit vårt land, de har även stulit vår dröm, säger han.

En kvinna sitter och tigger vid ett gathörn i Beirut med sitt barn.
En kvinna sitter och tigger vid ett gathörn i Beirut med sitt barn. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Men det är givetvis inte bara libaneserna som klagar på syrierna. Många av de flyktingar vi träffar under vårt besök anklagar i sin tur libaneserna för att vara rasister och för att utnyttja dem.

En kvinna vi träffar i Bekaa-dalen säger att hon inte vågar låta sina tonårssöner gå ut, eftersom de blir misshandlade. En annan säger att många syrier lever under slavliknande förhållanden. De tvingas slita oavlönade från morgon till kväll för att exempelvis få lov att ställa upp ett tält på en bondes åker.

På väg till en intervju på Beiruts amerikanska universitet stöter vi ihop med ett par som sitter på en trappa och röker. Samira Koujok och Wafic Abed tycker att sättet som de båda grupperna reagerar på är helt naturligt.

Annons

– Det är klart att syrierna blir förbannade, de behandlas inte bra. Men samtidigt är det inte så konstigt att libaneserna inte vill ha dem här. Vår sjukvård, våra skolor och vårt elnät var under stor belastning redan innan, säger Samira Koujok medan hennes kompis tillägger att många fattiga libaneser blir irriterade när de ser att flyktingar får hjälp som de själva inte har tillgång till.

– De officiella siffrorna stämmer inte. Det är åtminstone två miljoner syrier här. Det är mer än ett så här litet land kan klara av. Tänk om ni i Sverige skulle få lika många. Jag undrar hur ni skulle reagera, säger han.

En del syriska flyktingbarn tvingas försörja sig på att tigga eller sälja varor vid vägkanten.
En del syriska flyktingbarn tvingas försörja sig på att tigga eller sälja varor vid vägkanten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Tanken svävar iväg. Hur skulle vi svenskar reagera om det plötsligt vällde in norrmän eller finländare över gränsen? 1,5 miljon syrier i Libanon motsvarar över 3 miljoner finnar i Sverige. Kanske skulle vi också öppna våra hem i början, för att fem år senare beklaga oss över att de inte får plats och att de tar våra jobb.

Annons

Efter flera dagar där alla bara listar problemen känns det riktigt upplyftande att träffa filosofiprofessorn Bashar Haidar. Han funderar mycket på vad omvärlden har för moralisk skyldighet gentemot syrierna, och han tycker att Libanon skött sig relativt bra.

– Visst det finns tydliga drag av främlingsfientlighet här, men jag tycker ändå att libaneserna gör sin plikt. Så mycket klagas det faktiskt inte, säger han och påpekar att flyktingsituationen får väldigt lite uppmärksamhet på tv. Där handlar det om den sophanteringskris Beirut plågats av det senaste året, och inte om de syriska flyktingarna.

– Det är inte alls som i Europa där ni ser hur populistpartier poppar upp överallt, säger filosofiprofessorn och påpekar att syrierna egentligen inte alls ligger samhället till last. Visst, de konsumerar mat, el och vatten, men staten lägger inte särskilt mycket pengar på flyktingarna. De kostar ingenting och de gör inget större väsen av sig.

Om vi inte har större problem än så här så har vi inga problem

Bashar Haidar räknar istället upp alla sätt som Libanon tjänar på syrierna. De är billig arbetskraft och utför enkla jobb som libaneserna ändå aldrig skulle nedlåta sig till. De äter, vilket är bra för böndernas omsättning, och även om de flesta inte är särskilt välbeställda så konsumerar de, vilket är bra för samhället i stort.

– Ni vet alla vilken blodig historia vi har. Om vi inte har större problem än så här så har vi inga problem. Tänk bara att folk väljer att fly till Libanon för att vårt land anses säkert. Det är ju fantastiskt, säger han.

Den amerikanska välgörenhetsorganinsationen Adra driver ett utbildningscenter för syriska flyktingbarn i Beirut.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 10

12-årige Ayham Tamer kommer från syriska Homs och säger att han vill bli soldat när han blir stor för att han vill "skydda sitt folk".

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 2 av 10

Pojken till höger kunde knappt läsa när han började i höstas, nu flyter det på bra.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 3 av 10

Ett tag körde många syriska flyktingar taxi för halva lönen men det har myndigheterna nu satt stop för.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 4 av 10

Två män från Homs i Syrien som håller på med att förbereda avlopp för en ny stadsdel i Beiruts hamn. Syrierna gör ofta jobb som libaneserna vägrar utföra.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 5 av 10
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 6 av 10

Syrier står och väntar utmed vägarna för att få jobb. Billig arbetskraft finns överallt.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 7 av 10

Libanon har tagit emot ca 1,5 miljoner flyktingar med en befolkning på 4,4 miljoner. - Vi står ut, men det är ingen som gillar syrierna, säger Georges Sayah.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 8 av 10

En kvinna sitter och tigger vid ett gathörn i Beirut med sitt barn.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 9 av 10

En del syriska flyktingbarn tvingas försörja sig på att tigga eller sälja varor vid vägkanten.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 10 av 10