Annons

Liberalerna: Fyra sätt att minska politisk styrning

Hur ska politisk styrning av kulturen undvikas? Christer Nylander (L) har fyra förslag.

Under strecket
Publicerad

Antingen försöker man styra kulturen åt det håll man själv gillar eller avstår man från att ha synpunkter på innehåll och röstar ner motionerna, skriver Christer Nylander (L).

Foto: Henrik Montgomery/TT, Alexander Larsson Vierth/TTBild 1 av 1

Antingen försöker man styra kulturen åt det håll man själv gillar eller avstår man från att ha synpunkter på innehåll och röstar ner motionerna, skriver Christer Nylander (L).

Foto: Henrik Montgomery/TT, Alexander Larsson Vierth/TTBild 1 av 1
Antingen försöker man styra kulturen åt det håll man själv gillar eller avstår man från att ha synpunkter på innehåll och röstar ner motionerna, skriver Christer Nylander (L).
Antingen försöker man styra kulturen åt det håll man själv gillar eller avstår man från att ha synpunkter på innehåll och röstar ner motionerna, skriver Christer Nylander (L). Foto: Henrik Montgomery/TT, Alexander Larsson Vierth/TT

Ska kulturpolitiken särskilt främja verksamheter som speglar, berör eller inbegriper hbtq-personer? Bör ett mål vara att fler filmer ska visa hur bra Sverige var en gång i tiden? Är det särskilt önskvärt att datorspel om den svenska vikingatiden produceras? Bör man sträva efter att konsten inte ska vara så provokativ? Sådana förslag tycker några kollegor i riksdagen att jag ska ta ställning till.

Man kan som politiker reagera på olika sätt när man ställs inför dessa förslag. Antingen försöker man styra kulturen åt det håll man själv gillar eller avstår man från att ha synpunkter på innehåll och röstar ner motionerna. Jag tycker inte att kulturpolitiken ska användas åt att främja en viss politisk tendens. Jag tycker istället att politiken ska sträva efter att främja kvalitet. Men det är inte enkelt.

Annons
Annons

I en mycket intressant replik till mig (”Bra eller dålig litteratur – det avgör besserwissrarna”, SvD 13/3) ger Lars Melin en lysande lektion om kvalitetssyn och styrning av kulturen genom sekler och millennier. Melin landar i att det bara finns en möjlighet. Nämligen att ”granska makten så att Kulturrådet gör rimliga, balanserade och intuitivt riktiga bedömningar och att de inte, som nu, arbetar på att systematiskt sätta kvalitet i andra hand”.

Kanske bör man fundera på att slå ihop kultur- och utbildningsdepartementet (det finns också andra skäl till det).

Det kan vara så. Men när någon säger att det bara finns en enda möjlighet börjar jag omedelbart söka efter alternativ.

Jag tycker att kulturpolitikens uppgift handlar om att fler ska möta kultur av hög kvalitet. Samtidigt brottas vi med, som Lars Melin påpekar, att det är svårt att definiera kvalitet. Är då den enda lösningen att granska Kulturrådets bedömningar i efterhand? Jag är inte så säker.

Jag tror det finns fyra sätt att minska politisk styrning av kulturen och istället försöker styra mot kvalitet.

1. När ekonomiskt stöd ges ska det så långt möjligt vara kvalitetsdrivande. Så är det redan på en del områden men det kan spridas till fler. Grupper av experter kan avgöra hur stöd ska fördelas. Eftersom Sverige är ett litet land vore det bra med internationella inslag i dessa grupper där så är möjligt och rimligt.

2. Försök få fler finansieringskällor. Det är viktigt just av skälet att det är svårt att avgöra vad som är kvalitet. Särskilt viktigt är det sannolikt för det nyskapande. Det är en svaghet om ett statligt råd är den enda finansiären att tala om.

Annons
Annons

3. I kulturpolitik pratas ofta om armlängds avstånd. Med det menas att politiker ska hålla sig borta från konstnärliga beslut. Jag tycker att den där armen ibland är alldeles för kort. Kanske bör man se över hur chefer på offentliga institutioner tillsätts. Kanske ska aktiebolag som finns bakom flera kulturinstitutioner inte ha partipolitiskt tillsatta styrelser. Kanske bör man fundera på att slå ihop kultur- och utbildningsdepartementet (det finns också andra skäl till det).

4. Det är viktigt att försäkra sig om att den politiska styrning som trots allt måste finnas sker på rätt sätt. Det är viss skillnad mellan en kulturminister som kräver att institutionerna minskar sitt koldioxidutsläpp och en kulturminister som kräver att klimatfrågan ska gestaltas på scen.

Det är sannerligen ingen enkel fråga att avgöra hur den offentliga maktens relation till den fria kulturen ska se ut. Om man antar att marknaden inte räcker fullt ut som lösning och samtidigt vill undvika att politiken styr kulturen så är det nog klokast att försöka fokusera på kvalitet. Trots att det är väldigt svårt. Kanske just därför.

Christer Nylander

Gruppledare för Liberalerna i riksdagen

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons