Annons
Recension

Don GiovanniLika många skratt som rysningar

Robert Gleadow som Leporello och Marie-Adeline Henry som Donna Elvira i ”Don Giovanni”.
Robert Gleadow som Leporello och Marie-Adeline Henry som Donna Elvira i ”Don Giovanni”. Foto: Mats Bäcker
Under strecket
Publicerad

Ana Maria Labin som Donna Anna och Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni.

Foto: Mats Bäcker

Don Giovanni

Genre
Opera
Regi
Ivan Alexandre
Medverkande
Jean-Sébastien Bou, Krzysztof Baczyk, Ana Maria Labin, Stanislas de Barbeyrac, Marie-Adeline Henry, Robert Gleadow, Chiara Skerath, Krzysztof Baczyk.
Var
Drottningholms slottsteater
Text
Wolfgang Amadeus Mozart. Libretto: Lorenzo da Ponte.
Koreografi
Natalie van Parys

Dirigent: Marc Minkowski. Scenografi, kostym: Antoine Fontaine. Ljus: Tobias Hagström Ståhl. Mask: Sofia Ranow.

För att inleda med det tveeggade slutomdömet: ”Don Giovanni” på Drottningholm hade kunnat ta plats på vilken scen som helst ute i Europa. Det unika operahuset fyller 250 år, men istället för att det sagolika teatermaskineriet används, istället för en satsning på en opera som har med huset att göra, handlar det om andra delen i en trilogi av Mozarts operor till da Pontes libretton, där en uppbyggd träscen mitt på scenen döljer alla gamla skatter.

Förmodligen är da Ponte-paketet en konsekvens av att ett omsusat namn som dirigenten Marc Minkowski har kunnat engageras under tre säsonger på raken. Och eftersom uppsättningen ska kunna göras på annat håll måste standardisering råda.

Efter sådant gnäll är det också bara att konstatera att Minkowski får partitur att glöda (om än ibland som effektsökeri). Här och nu: en ”Don Giovanni” som ger upphov till lika många skratt som rysningar.

Föreställningen rör sig fritt mellan högt och lågt, fräckt och fyndigt, poetiskt och profant. Som ett exempel på att en trots allt historiskt orienterad uppsättning kan komma i elektrisk beröring med samtiden lyfts mekanismerna bakom sexuellt utnyttjande och maktutövning fram. Sexuellt ofredande kräver inga rockfestivaler utan är äldre än homo sapiens.

Annons
Annons

Ana Maria Labin som Donna Anna och Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni.

Foto: Mats Bäcker
Ana Maria Labin som Donna Anna och Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni.
Ana Maria Labin som Donna Anna och Jean-Sébastien Bou som Don Giovanni. Foto: Mats Bäcker

Jean-Sébastien Bou får fatt i Don Giovannis destruktiva sidor (men har inte något självklart erotiskt kraftfält). Alla blir de hans offer. Donna Annas vrede går inte att ta fel på i Ana Maria Labins skarpa tolkning, och Donna Elviras kast mellan kärlek och hat griper tag när Marie-Adeline Henry gestaltar dem. Vokalt sticker Krzysztof Baczyk ut i sin dubblering av en imposant Kommendör och en kraftfull Masetto. Likafullt är det förra årets framgångrike Figaro, Robert Gleadow, som i rollen som Leporello skapar störst lyster: hans basbaryton är utomordentligt vig, hans agerande plastiskt.

Att regissören Ivan Alexandre lyckats hitta vägen till välfungerande persongalleri märks också i hur skönsjungande Stanislas de Barbeyrac kommer åt den motvillige hämnaren Don Ottavio. Detsamma gäller Chiara Skeraths Zerlina, vars växlande trängtan efter Masetto och Don Giovanni annars inte alltid brukar övertyga.

Uppsättningens frihet ligger i Antoine Fontaines scen på scenen. I öppna loger kan sångarna ses träda ut och in i rollerna. I ett läckert ögonblick i andra aktens början har Leporello tröttnat och Gleadow blivit sig själv i nutida vardagskläder – men Don Giovanni tvingar honom tillbaka. Friheten ligger också i energin från orkestern som tar ut de vilda svängar Minkowski väljer, någon gång i otakt med sångarna. Lägg därtill hammarklavervirtuosen Francesco Cortis fenomenala lekfullhet.

Enligt trilogikonceptet ska Don Giovanni nästa år förvandlas till Don Alfonso i ”Così fan tutte”. Hur det ska gå till när huvudpersonen hamnat i helvetet är svårt att säga. Det är Drottningholmssatsningens låsning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons