Annons

Lilian, 70: Var ett helvete, speciellt som ung flicka

”Hade jag bara väntat några dagar kanske vi hade varit gifta idag”, skriver en kvinna. Artikelserien om pms, hormonpåverkan som förmörkar livet för många kvinnor, har berört många. Flera läsare vittnar om hur relationer har försvårats på grund av starka känslokast.

Under strecket
Publicerad
Foto: Ill: Thomas Molén

P-piller i modern tappning.

Foto: TT
Foto: Ill: Thomas Molén

Appar i mobilen kan hjälpa en att hålla koll på menscykeln. ”Använder appen Clue religiöst”, skriver signaturen Maja.

Foto: Emma-Sofia Olsson
Foto: AP

Pms-podden bidrar till att sudda bort tabustämpeln på samtalsämnet premenstruell störning. Logga in och läs mer om webbradioprogrammet nedan under rubriken ”Lättare att fortsätta se det som inbillningssjuka”.

Foto: TT
Foto: Ill: Thomas Molén

Pms och pmds | Del 6

Berättelser som berör – åtta SvD-läsare delar här med sig av sina upplevelser av pms och den svårare varianten pmds:

Foto: Ill: Thomas Molén

”Jag blir destruktiv och otålig”

Har den senaste veckan haft grav pms och är så ur fas att artikelserien kom som en räddning! Lite sympati bland humörsvängningarna. Min pms kan vara så allvarlig att jag bara stirrar och tänker på döden flera gånger om dagen.

Jag blir glömsk och har mycket svårt att koppla tankar och intryck, dessutom blir jag så skygg för andra människor att jag knappt kan se folk i ögonen eller ha en normal konversation med människor utanför familjen, vill bara gömma mig. Jag får ont i leder och brösten sväller.

En känsla av att ”detta är inte mitt liv” infinner sig.

Jag kan sitta och känna att det kryper i kroppen och att mina konturer är upplösta, tappar tid och rum och uppfattningen om vad mitt liv är. Det är inte ovanligt att en känsla av att ”detta är inte mitt liv” infinner sig. Jag blir destruktiv och otålig och får svårt att strukturera min vardag. Jag vill gråta väldigt mycket och tappar tron på att livet någonsin ska ordna sig. Att försöka få ihop universitetsstudier och annat socialt umgänge blir extra svårt, och en förbannar ständigt sig själv och sin tröga hjärna, speciellt om en redan är ung kvinna med höga krav på sig själv.

Annons
Annons

P-piller i modern tappning.

Foto: TT

När mensen kommer kan jag efter svår pms nästan känna de svarta och fängslande tankarna skingras för att i stället ersättas av pirr och optimism. Att veta att det är pms hjälper precis som det stod i måndagens artikel och ger en distans, men det tar inte bort obehaget. Det känns orättvist att det ska ta över en så stor del av ens liv och kasta ett overkligt ljus på vardagen. Att skriva denna text var också trögt. Massa kraft till alla därute som lider av detta!

Amanda, 21 år

P-piller i modern tappning.
P-piller i modern tappning. Foto: TT

”Jag kände mig oälskad, ful och svullen”

När de första p-pillren kom… Jag hamnade i himmelriket.

Det är märkligt att som 70-årig kvinna plötsligt få läsa så mycket om mens. Jag har under hela mitt fertila liv lidit av mensbesvär: Pms har plågat mig och mina närmaste i hög grad och även ymniga blödningar med smärtor de första dagarna. Dessutom problem med de mensskydd som då fanns till hands. Det var ett helvete, speciellt som ung flicka. Jag var livrädd för att jag skulle blöda igenom i skolan och när jag var borta någonstans. Det hände att jag gjorde det, vilket var förfärligt pinsamt. Problemet blev stort för mig om mensen inträffade i samband med prov i skolan och om det var fest och dans på fritiden.

Proven kunde jag inte avstå ifrån men roligheterna kunde jag inte vara med på. Då kunde man inte tala om mens och berätta varför jag inte kunde vara med till alla. Mens talade man bara om med sin mamma och de närmaste väninnorna. Det var när de första p-pillren kom som jag fick hjälp. Då var jag student vid universitetet. Jag hamnade i himmelriket. Pillren var ju starka på den tiden och efter några år fick jag sluta med dem, eftersom jag riskerade att få blodpropp. Problemen fortsatte sedan i yrkeslivet, framförallt med blödningarna.

Annons
Annons
Foto: Ill: Thomas Molén

Pms ställde också ofta till det för mig personligen och i alla relationer. Jag kände mig oälskad, ful och svullen. Fick en känsla som om en influensa var på gång med känningar i halsen framförallt. En krypande olust och misstänksamhet mot allt och alla. Nära till tårar och ilska. När jag själv kom på eller någon i min närhet påpekade, att nu är nog mensen i antågande hjälpte det lite grann, men inte helt. När väl mensen kom släppte pms-känslorna. Då blev jag bara trött av allt blödande.

Det är bra att allt detta med kvinnors menstruation och de problem den kan ställa till för många, idag kan diskuteras öppet så att förståelsen ökar för de som har besvär. Det borde också vara så att kvinnor fick gratis mensskydd. Den förmånen skulle ju knappast kunna missbrukas.

Artikelserien tar upp Pms-helvetet på ett bra sätt.

Lilian

Foto: Ill: Thomas Molén

”Sorgligt att jag inte kunde få hjälp”

Jo, absolut har min menscykel påverkat mitt liv! Och mina relationer. Och mig själv. Och mina barn. Negativt tyvärr. Svår migrän har jag haft större delen av mitt fertila liv och sedan de flesta symptom, både fysiska och psykiska, som större mage, sötsug, irritabilitet, fet hy och hår, svårt att prata och tänka, svårt med avståndsbedömning … kunde gå in i dörrposter m m. Svårt med det sociala, blev skygg och ointresserad, sov sämre. En fruktansvärd ilska och irritation. Kände mig så misslyckad, ful, dum och tråkig och hemsk på alla sätt.

Annons
Annons

Appar i mobilen kan hjälpa en att hålla koll på menscykeln. ”Använder appen Clue religiöst”, skriver signaturen Maja.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Efter mitt tredje barn, då jag var 40 år, var det nog som allra värst allting. Fram till klimakteriet (vid 46 år) som inte heller var en dans på rosor. Sambon då, som var begiven på alkohol, lär nog ha konsumerat extra mycket dessa perioder, som sonen upplevde som väldigt långa och svåra. Han trodde jag led av mano-depressivitet och själv kände jag mig helgalen. Jag förstod diffust att det hängde ihop med före-menssymptom men gjorde aldrig något som att gå till vårdcentralen eller uppsöka läkare. Det gick bara på liksom. Hade jobb och hem och katter med mera att sköta. Tyckte mig inte ha tid att ta tag i detta. Sonen undrar i vuxen ålder varför jag inte gjorde något. Jag tror inte att jag förstod att det fanns något att göra heller. Två döttrar hade mycket besvär också.

Jag minns att förrådet i huset blev som en utlösare – varje månad ville jag bara kasta ut allting och sortera och få det i ordning – fast det var inte så himla stökigt egentligen! Har förstått i ett långt senare skede att jag nog lidit av den svåraste varianten och tänker såklart att så onödigt att jag inte fick hjälp eller kunde ge mig hjälp själv på något sätt. Riktigt sorgligt.

Sonja, 71 år

Appar i mobilen kan hjälpa en att hålla koll på menscykeln. ”Använder appen Clue religiöst”, skriver signaturen Maja.
Appar i mobilen kan hjälpa en att hålla koll på menscykeln. ”Använder appen Clue religiöst”, skriver signaturen Maja. Foto: Emma-Sofia Olsson

Appen varnar när det är dags för pms

Hej, läste ert inlägg om pms. Tycker det är grymt att ni lyfter detta! Därför tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter. Jag hade besök av en polare men det var ju en fredag så jag hade lite jobb som väntade. Jag ursäktade mig lite snabbt för jag var tvungen att sätta mig ner och jobba och tog fram min dator, block och en penna. Det var här problemet började. Jag hittade inte den blåa bläckpennan jag ville använda. Det fanns en svart, en grön och en röd men jag ville inte ha dom. Likt en treåring ville jag bara ha den blåa pennan och inget annat skulle duga.

Annons
Annons
Foto: AP

Jag grät en stund på toan. Över en penna!

Jag ser mig själv som en ganska lugn person, blir inte upprörd så ofta. Så att bli upprörd av en penna verkar helt omöjligt men ändå stod jag där. Min kompis tittade lite konstigt på mig och undrade vad jag letade efter. "Jag hittar ju för fan inte den blåa pennan!" Som vilken annan normalt fungerande människa tyckte hon att jag skulle använda någon av de andra pennorna. I mitt huvud gick inte detta. NO WAY! Det hela slutade med att det blev kortslutning i huvudet och jag grät en stund på toan. Över en penna!

Två dagar senare fick jag min mens och därav också tillbaka mig själv. Samma sak varje månad, ibland mer, ibland mindre. Numera använder jag appen Clue religiöst. I appen kan jag gå in och kolla när det närmar sig och den varnar även för när jag kan komma att få pms.

Maja

Foto: AP

”Hade jag väntat kanske vi hade varit gifta idag”

Samtliga av mina relationer har tagit slut i samband med pms. En känsla av totalt mörker och depression kan prägla upp till två veckor i månaden. Man vill bara be sin partner dra åt helvete. Allt, minsta lilla petitess, blir en enorm trigger som förstör minuter timmar och dagar. Jag brukade be mitt ex att hänga handdukar på ett speciellt sätt och att ställa in i sina skor i garderoben. I ”vanliga” fall blev jag inte galen, om än lite irriterad över att det inte alltid blev gjort. Men så kom det dagar då jag kunde ligga gråtandes på badrumsgolvet i frustration och tänka att det var dags att göra slut. När jag tänker tillbaka på de uppbrott som jag gått igenom är det med en känsla av stor sorg och tomhet eftersom det ofta varit överilat och okontrollerbart, hade jag väntat några dagar kanske vi varit gifta idag. För det blir inte bättre med en annan partner. Pms:en är densamma.

Annons
Annons

Pms-podden bidrar till att sudda bort tabustämpeln på samtalsämnet premenstruell störning. Logga in och läs mer om webbradioprogrammet nedan under rubriken ”Lättare att fortsätta se det som inbillningssjuka”.

Elsa

Pms-podden bidrar till att sudda bort tabustämpeln på samtalsämnet premenstruell störning. Logga in och läs mer om webbradioprogrammet nedan under rubriken ”Lättare att fortsätta se det som inbillningssjuka”.
Pms-podden bidrar till att sudda bort tabustämpeln på samtalsämnet premenstruell störning. Logga in och läs mer om webbradioprogrammet nedan under rubriken ”Lättare att fortsätta se det som inbillningssjuka”.

”Upplevs som skämmigt av bekanta”

Vad befriande och bra att ni skriver om pms och hur det kan drabba kvinnor. Framförallt dock viktigt tycker jag att ni beskriver att det finns hjälp att få i form av ssri-preparat, för att göra just den delen mindre tabubelagd. Jag upplever nämligen att när jag berättar för väninnor/bekanta i privata sammanhang, att man tycker det verkar konstigt och ”skämmigt”.

Det var en magisk känsla – att inte behöva gå in i ett töcken.

Jag är i dag 47 år gammal. När jag var 41 år lyfte jag aktivt frågan hos min gynekolog. Jag beskrev hur oerhört dåligt jag mådde dagarna före mens – hur arg, förtvivlad, upprörd och ledsen jag kunde bli, utan att det var motiverat. Därtill, när mensen väl kom, var jag så psykiskt och fysiskt utmattad av att ha befunnit mig i detta känslohav, att det tog mig ytterligare 4-5 dagar att bara komma tillbaka till normalläge.
En gynekolog, en äldre manlig läkare, bara log lite och sa ”Du har starka pms-besvär, men den goda nyheten är att det finns hjälp”. Han beskrev att det helt enkelt hos vissa kvinnor blir en rejäl dipp av serotonin dagarna före mens. Att detta var helt kliniskt/medicinskt betingat. Så jag fick SSRI-preparat och ordinerad att ta dessa några dagar före mens.

Mitt liv bokstavligen vände. Infernot en gång i månaden försvann helt. Det var en magisk känsla – att inte behöva gå in i ett töcken och bli personlighetsförändrad. Tack vare en sådan enkel sak som ett vitt piller några dagar i månaden. För två år sedan upplevde jag dock att effekten minskade. Jag tog upp det med min gynekolog igen. Han nickade och sa att detta var en helt normal utveckling. Att kvinnor, i takt med högre ålder, fick ökade besvär, och att lösningen helt enkelt var att ta pillren några fler dagar i månaden, det vill säga börja tidigare före mens. Så nu tar jag tabletterna en hel vecka före mens. Och det fungerar utmärkt. Jag mår bra, mina barn och min man märker ingenting, och jag kan prestera och fungera väl på jobbet utan att få märkliga humörsvängningar.

Annons
Annons
Foto: TT

47-årig kvinna

Foto: TT

”Pms höll på att knäcka mig totalt”

Jag känner precis som i artikeln (om Frida Färlin), att ”min inre kompass om vad som är rätt och fel sätts delvis ur spel”. Det är som rummet i lustiga huset på Gröna Lund som lutar och man blir lurad att luta sig åt fel håll. Allt ser ut som vanligt men allt blir fel. Numera har jag två mensappar och när jag tänker att jag nog håller på att bli galen - javisst är det pms. Då kan jag lugna ner mig och bita ihop. Gick till gynekologen och fick antidepressiva till värsta perioden, men de funkade inte. Jag hittade en några hemsidor där kvinnor berättade om sin pmds. Det var räddningen för ingen i sjukvården som pratar om det här.

Anonym

”Präglade mitt liv från 12-årsåldern till 50”

Jag är en kvinna i 65-årsåldern. Pms präglade mitt liv från 12-årsåldern till 50. De cykliska humörsvängningarna var besvärliga, inte minst i tonåren. Det var som om jag inte hade någon fast punkt, att jag inte ens kunde lita på mig själv, eftersom jag kunde se så mörkt på livet före mens, och sedan svänga till harmonisk sinnesstämning över en natt. Allt jag grubblande kommit fram till var ingenting värt. Jag fick ett ansvarsfullt arbete, och dagarna före mens tvivlade jag mer på mig själv, var överdrivet självkritisk, upplevde ingen arbetsglädje.

Under mina tre graviditeter mådde jag som en prinsessa. Efter klimakteriet blev humöret jämnare, ungefär som när jag var en glad tio-åring. Det är framför allt denna cykliska påverkan på humöret som var besvärlig. Övriga pms-besvär bekymrade mig inte. Visst påverkar de hormonella svängningarna humöret. Men jag lärde mig att leva med detta, lärde känna mig själv och medicinerade aldrig. Som jag såg det hörde det till livet, och den jag var, och är.

Selma

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons