Annons

FordringsägareLina Englund gör Strindberg modern

Carl Magnus Dellow, Lina Englund och Anders Berg i ”Fordringsägare”.
Carl Magnus Dellow, Lina Englund och Anders Berg i ”Fordringsägare”. Foto: Johan Gripenholm

En klassiker på Galeasen?! Johan Wahlström har iscensatt Strindbergs ”Fordringsägare” men tar bort kvinnoföraktet och vågar ändra på rollernas styrkeförhållanden. Spelet imponerar.

Under strecket
Publicerad

Fordringsägare

Genre
Teater
Regi
Johan Wahlström
Medverkande
Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Anders Berg
Var
Teater Galeasen, Skeppsholmen
Text
August Strindberg

Rum: Joakim Bayoumi Karlsson Kostym: Matilda Hyttsten Musik: Fabian Grytt

August Strindberg blev naturalist mot slutet av 1880-talet. Riv det gamla, var parrollen. Bort storvulenhet och grandiosa gester. Det finstilta, hjärnornas kamp var det nya liksom närhet till publiken: ”Ingen aktindelning, en stående rumsdekor... lämpat för en liten scen och en liten salong” skrev Strindberg som just författat en frispråkig text med självbiografiska inslag. Det var rejält modernt.

Teater Galeasen har väl aldrig spelar klassiker, nu väljer man en med djärva anor. Också spelstilen är psykologiskt och realistiskt traditionell. ”Fordringsägare” från 1888 och är delvis självbiografisk. Det handlar om konstnärskretsar: Gustaf och Tekla är ett medelålders par som skiljer sig, Tekla väljer istället en ung, vek man vid namn Adolf. Exmaken söker upp det nya paret för att slå split och förtala hustrun – och lyckas väl. Hur väl ska inte avslöjas eftersom Johan Wahlström har gjort slutet än mer svart. Det hela är – om man så vill – baserat på hur Strindberg inför skilsmässan hotar Siri von Essen som har en relation med danskan Marie David. Den grunden förklarar en del av replikerna.

Annons
Annons

Hon spelar fram Tekla som en begåvad, men förtalad kvinna som försöker göra det bästa av sin situation.

Johan Wahlström har velat uppdatera stycket genom att öka Teklas status. Visserligen påstår Gustaf ännu att hon är en obegåvad vampyr och gammal kokott men här spelas hon istället som begåvad, känslostark och karismatisk. Lina Englund har – trots en stämbandsinflammation på premiären – verkligen en fantastisk närvaro och styrka, med små medel visar hon hela sitt register. Hon spelar fram Tekla som en begåvad, men förtalad kvinna som försöker göra det bästa av sin situation. Denna Tekla är också modern så till vida att hon pläderar för polyamori.

Carl Magnus Dellow är ändå den som äger iscensättningen. Han behärskar texten med alla dess nyanser, alla dess liknelser och krumsprång. Han styr och leder stackaren Adolf, som ännu är ytterst lättpåverkad. Anders Berg kämpar med att spela så vag, men det är inte lätt. Dellow däremot anger tonen för hela iscensättningen. Det är en fröjd att uppleva all elakhet han sprider men också den kärlek Gustaf ännu har för Tekla.

Gustaf är ju här regissör för det stora drama som ska utspelas. /.../ Äktenskapet som teaterakt.

Det roliga med iscensättningen är att Wahlström stryker under det metateatrala. Gustaf är ju här regissör för det stora drama som ska utspelas. Han ger Adolf instruktioner och hjälper honom med inlevelsen. Blir det för ljumt, knackar Gustaf högljutt. Äktenskapet som teaterakt. Mannen som dess regissör. Ironin är utsökt.

Visst är det traditionellt. Wahlström/Englund ruckar ändå på kvinnoskildringen, tillräckligt mycket för att uppsättningen kan skänka en aning om hur modern den en gång var och delvis ännu är – om man som här vågar skrapa tillräckligt mycket på ytan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons