Hela Linda Skugges person är inställd på faror, katastrofer. Därför har hon lärt sig att tänka många steg framåt: ”Jag skulle passa jättebra inom det militära. Tänk att ha mig att jobba med kris och beredskap, det vore perfekt .”
Hela Linda Skugges person är inställd på faror, katastrofer. Därför har hon lärt sig att tänka många steg framåt: ”Jag skulle passa jättebra inom det militära. Tänk att ha mig att jobba med kris och beredskap, det vore perfekt .” Foto: Staffan Löwstedt

Linda Skugge: Är inget fel att vara självuppoffrande

En gång var hon den tuffaste skribenten i medie-Sverige. I dag skriver Linda Skugge böcker om sin sjukdom och om skräcken inför dagen då barnen flyttar ut. Rädslan för att inte ha någon att värna om.

– Jag ryser av obehag när jag tänker på kvinnor som inte har tid med sina vuxna barn eller barnbarn, säger hon.

Publicerad

En gång, när Linda Skugge var slipad Expressenkrönikör, skrev hon att hon ville ha mig – Karin Thunberg på Svenska Dagbladet – som mamma. Månne är det hågkomsten som får mig att inleda vårt samtal med ett rungande Ja. Som svar på den räddsorgsna fråga som löper genom hennes senaste bok: ”När barnen är stora och flyttat hemifrån då? Vad är man då? Är man fortfarande mamma då?”.

Visst är man. Alldeles nyss bäddade jag gästsängen till min egna vuxna son på tillfälligt Stockholmsbesök. Banden till ungarna håller även om de ibland behöver tänjas över jordklotet, försäkrar jag. Så morsigt jag bara kan. Och Linda Skugge verkar lugnad där på andra sidan ett kafébord.

Å, jag har sagt så många konstiga saker. Jag tänkte väl det skulle bli en bra rubrik.

Vi träffades för tio år sedan när hon skulle börja som krönikör här i tidningen. Jag minns att hon småskröt om sin fallenhet för att provocera och glatt summerade Expressentiden: ”Det var jättekul att bli hatad av alla”.

Påminnelsen får henne att sucka:

– Å, jag har sagt så många konstiga saker. Jag tänkte väl det skulle bli en bra rubrik.

Hennes tid som SvD-krönikör blev kort. Högst ett år. Hon säger att hon inte riktigt vet, eller minns, varför hon fick sluta.

– Men jag var väl inte till belåtenhet. Och när jag skulle göra personporträtt för Aftonbladet gick det inte heller så bra. Men det är helt okej. Det är ingen mänsklig rättighet att få skriva i stora tidningar.

Sprickan blev för stor, skulle man kunna säga. Bilden av den tuffa skribenten blev allt mer illusorisk och ohållbar. För bakom fanns ju den ängsliga och katastrofinriktade Linda som får skarpare konturer i hennes nya bok ”Flygfärdig”. Längre hinner vi inte förrän hon avbryter, orolig att min diktafon inte fungerar.

Annons

– Ska du inte kolla att mina ord verkligen går in? Jag menar, annars blir det ju jättejobbigt ...

Vi kollar, hennes ord lagras.

Linda Skugge.
Linda Skugge. Foto: Staffan Löwstedt

Över till barnen, de tre döttrarna som hon inte förstår hur hon ska klara sig utan. Hennes mammakärlek skimrar som nyputsat silver, boken vindlar mellan vad tjejerna betyder för hennes liv till bästa städtipset och recept på fattigkvinnsmat. ”Om jag endast fick ge ett enda tips: gör aldrig köttfärssås eller köttbullar på mindre än två kilo fläskfärs (köp för guds skull inte nötfärs när fläskfärs är så enormt mycket billigare!)”.

Men vänta, vid närmare efterfrågan är hennes döttrar 12, 15 och 18 år. Alltså lär det dröja innan mamma Linda inte har någon att vårda och pyssla om där hemma. Men detta är tankens förberedelse, säger hon. Och hennes slutsats är tung som ett cementblock: ”Århundradets kärlekshistoria är den man har till sina barn. Och den tar slut dagen de sticker”.

Annons

Varför tror hon det? Varför skulle barnen sluta älska henne när de flyttat? Hon mildrar framtidsscenariot, säger att de i alla fall inte kommer att höra av sig. Inte så ofta. Och inte komma hem. Inte så ofta. Eftersom hon utgår från hur hon själv var.

– Jag var ett jättedåligt barn på att hålla kontakt. Direkt efter studenten stack jag till London, det var mitt livs lyckligaste dag. Det är bara att förbereda sig på att mina barn blir likadana.

Men vad är alternativet. Skulle hon bli lyckligare om de stannade kvar hemma med sin mamma och travar med böcker, kannor med örtte?

Nej, nej ... naturligtvis inte.

– Det är klart de ska ut. Iväg. Förverkliga sina drömmar. Jag kommer att vara den första som säger: ”Tänk inte på er gamla mamma, gå!”.

Men efter denna bok... ser hon inte risken att deras flytt tyngs av skuld eftersom hon så öppet – och drastiskt – beskriver sin ångest över att bli lämnad. För att inte tala om allt hon kommer att oroa sig för, ner på detaljnivå. Som att de ska glömma stänga av spisen. Och inte tvätta händerna tillräckligt ofta. Och...

Annons

Linda Skugge tar en klunk, en rejäl, ur näringsdrycksflaskan hon har med sig. Stärker sig för att förklara hur hennes bok ska läsas.

Jag är rädd för mycket. Det finns i mina gener.

– Den är rolig, säger hon.

Rolig?

– Ja, du ska ju inte läsa allt på allvar. Jag har skrivit med den svarta humor som jag själv älskar. Och det är en essäbok, en tankebok. Inte värsta självbiografin.

Men du är ju rädd för allt. Från kvalster till kaviarsmörgåsar...

– Men det är ju skoj. Fast lite sant. Jag är rädd för mycket. Det finns i mina gener.

Men hennes oro inför det tomma boet, ängslan för hur det ska gå för dem – och för henne själv. Inte är det väl något att skratta åt?

Okej, hon kan tillstå att det är en bok som är både rolig och allvarlig. Lika sammansatt och motsägelsefull som människan oftast är.

konstig är jag väl inte. Brukar du träffa människor som är enkla? Hela min person mår bäst när jag får ta hand om någon. Med den läggningen blir det tomt när man inte längre blir tagen i anspråk. Jag får väl skaffa några jobbiga hundar innan barnbarnen kommer.

Annons

Men du och dina döttrar. Bråkar ni aldrig? Skriker de aldrig åt dig? Det brukar väl ändå ingå att tonåringar gör uppror mot sina föräldrar, tar spjärn för att komma loss?

Linda Skugge: Jag vill ge upprättelse åt alla självuppoffrande.
Linda Skugge: Jag vill ge upprättelse åt alla självuppoffrande. Foto: Staffan Löwstedt

Linda Skugge skakar på huvudet. Nej, så har de det inte. Bara trevligt. Samtal och skratt och myskvällar när hon får värna om dem. En klunk näringsdryck senare morrar hon till; undrar om det är något fel på att vara omhändertagande. Refererar till författaren Kerstin Thorvalls mamma, hon som blev hånad för att hon var uppoffrande.

– Jag vill ge upprättelse åt alla självuppoffrande. Det är väl inget fel att göra saker för andra om man mår bra av det.

Det känns som vi får ta en sak i sänder: Linda Skugge har arbetat varje dag i sitt vuxna liv. Varit journalist, egen företagare och producent. Nu skriver hon böcker och översätter. Ändå låter hon som en hemmamamma från 1950-talet. Är det inte ett befriande framsteg att kvinnor, i alla fall efter att barnen lämnat boet, kan börja tänka på sig själva också? Se till sina egna behov.

Annons

Hon nickar, håller med. Men ser det inte som en könsfråga. Eller ens ett val.

– För mig är det genetiskt, något medfött. Och den person jag ärvt det från är min pappa. Han är extremt omhändertagande och självuppoffrande.

Det är kanske en nidbild av 40-talsgenerationen, men många kvinnor i min ålder klagar på hur lite hjälp de får av sina föräldrar.

Det surrar av röster runt oss och Linda Skugge talar ner i sin tekopp nu. Säger att alla får vara som de vill. Hon är inte ute efter att provocera. Men nog tycker hon själv det vore värre om hon var mamman som bara såg fram emot att barnen skulle flytta.

– Jag ryser av obehag när jag tänker på kvinnor som inte har tid med sina vuxna barn eller barnbarn. Det är kanske en nidbild av 40-talsgenerationen, men många kvinnor i min ålder klagar på hur lite hjälp de får av sina föräldrar. Även i den värsta kris kan en mormor eller farmor hellre åka på vinprovning till Bordeaux än ta hand om sina barnbarn. Jag mår så dåligt bara jag hör sånt.

Hon upprepar, nästan trotsigt, att hon har fel gener för att sätta sig själv i första rummet.

Annons

– Tyvärr. För en sån bok skulle sälja mycket mer. Tänk om jag skrivit om flärd och vilka resor man ska göra och recepten till de bästa drinkarna. Det skulle alla ha älskat för det är sån man ska vara. Nu skriver jag ”mer klorin till tanterna” och billigaste sättet att göra en soppa på morötter och potatis. Det gör den som är värdelös.

Ska hon se något förmildrande med en barnfri framtid är det att hon kan hålla sitt hem i superordning, ner till kvalsterutrotningen.

Men det är något som inte stämmer. Vigselringarna på hennes vänsterhand. Att hon sedan mitten av 1990-talet varit gift med musikern Johan Skugge. På ett – ett enda – ställe i boken finns han omnämnd. Men allt detta tal om ensamhet och försörjningsansvar för många; var kommer hennes man in? Är det helt uteslutet att de, som par, får lite gulddagar när döttrarna flyttat?

Hennes hand reser sig blixtsnabbt över kafébordet. Stopp. Om sin man talar hon aldrig i intervjuer. Aldrig. Egentligen talar hon inte om sina döttrar heller.

Jag är inte bitter, det måste du få med. Och jag är ingen curlingmorsa heller, skriv det.

Annons

Men boken handlar ju om när de flyttar...

– Boken handlar om mig. Om hur jag är som mamma.

Och hur är du?

– Jättebra, tycker jag själv. Rolig, uppmuntrande, tillåtande. En sån som har koll på allt och kan stiga upp tidigt för att bre lunchmackor också till en vuxen dotter. Till och med packa ner en våtservett med alcogel. Men sån ska man inte vara, sånt gör bara usla mammor.

Hon är umgängesvägrare också. Har aldrig bjudit hem folk eller tyckt om att umgås med människor hon inte känner väl.

– Jobbar man bara och umgås med familjen – då blir man ensam när barnen flyttat. Men det är mina val, mitt ansvar. Jag är inte bitter, det måste du få med. Och jag är ingen curlingmorsa heller, skriv det.

Hennes egna föräldrar skildes när hon var tio år. Hon minns att hon tyckte separationen var jättebra – för då fick hon bestämma hos sin pappa.

Linda Skugge.
Linda Skugge. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Är det inte en märklig reaktion hos en tioåring, att hon blir glad när föräldrar skiljer sig?

– Jo, jag har tänkt på det efteråt. Men det jag fick bestämma var vad vi skulle ha till middag och så. Mindre saker. Och så fick jag ansvar för städningen, det var jättehärligt att hålla fint.

Som tioåring?

– Ja, jag var sån. Konstig.

Behovet att få bestämma själv. Hos Linda Skugge har det levt vidare. Fram till nu när hennes ork tagit slut – samtidigt som hon kommer ut med två böcker. För precis när jag börjat läsa ”Flygfärdig” landar hennes andra bok ”45 - Morbus Addison” i min mejlkorg. Den handlar om hennes sjukdom, hur hennes kropp slutade tillverka kortisol och hon blev allt tröttare. Rasade i vikt. Hade ständig huvudvärk och ögonbesvär. Ändå sa läkarna att hon var hundraprocentigt frisk. Fram tills någon tog rätt blodprov och konstaterade att hon hade den ovanliga sjukdomen Morbus Addison. Varje dag, flera gånger, måste hon ta kortisontabletter. Ändå är hon trött, trött. Måste äta hela tiden för att hålla vikten.

Det hon beskriver verkar vara rena helvetet och hon nickar, säger att det är det. Mest för att hon inte orkar jobba som förr. Inte vågar åka bort ensam. Till Bokmässan i Göteborg i höst tar hon med sin mamma.

– Och tänk när jag får barnbarn och ska passa dem och sen säckar jag bara ihop och de ligger där helt värnlösa ...

Men vänta, din äldsta dotter är 18 år. Än lär det väl dröja med barnbarn.

– Ja, ja, men du frågade hur jag ser på framtiden.

En gång skapade hon en mytbild av stentuffa Linda Skugga. Nu dubbelexponerar hon sina svagheter, både som mamma och sjukling. Ser hon ingen risk att bli stigmatiserad som svag, att bli den Linda Skugge vi tycker synd om?

Hennes svar är nej. Efter alla år när ingen tog hennes sjukdom på allvar och i dag när ingen förstår hur lite hon orkar...

– ... då vore det ganska härligt om folk tyckte lite synd om mig.

Linda Skugge.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 3

Linda Skugge: Jag vill ge upprättelse åt alla självuppoffrande.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 3

Linda Skugge.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 3