Annons

Åsa Warnqvist:Lindgrens dialog med litteraturen ingen nyhet

I sin avhandling om Astrid Lindgren hävdar Eva Wahlström att forskningens bild av författarens nyskapande inom barnlitteraturen måste nyanseras. Men Wahlströms bild av forskningen är missvisande, ibland rentav felaktig.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: SCANPIX
Foto: SCANPIX
Foto: SCANPIX

Astrid Lindgren var inte först. Så kan man sammanfatta slutsatserna i Eva Wahlströms nyutkomna doktorsavhandling Fria flickor före Pippi. Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis: Astrid Lindgrens föregångare (Makadam förlag, 301 s).

Wahlström vill lyfta fram mellankrigstidens barn- och ungdomslitteratur, vilken hon beskriver som marginaliserad i skuggan av det modernismens fyrtiotal som träder fram starkt i och med krigsslutet. Framför allt vill hon polemisera mot de handböcker och forskare som lyfter fram 1945 som den moderna svenska barnbokens födelseår.

Mellankrigstiden rymmer enligt Wahlström åtskilligt som förtjänar att lyftas upp. Med hänvisning till tidigare forskning tar hon bland annat upp relationen mellan stad och land samt tradition kontra förnyelse och modernitet som återkommande teman i 1920- och 30-talens barn- och vuxenlitteratur. Det sistnämnda anser hon särskilt gälla flickboken. Utifrån ”ett mer omfattande studium av mellankrigstidens barnlitteratur”, ett odefinierat urval av böcker utgivna mellan 1930 och 1940, har Wahlström valt att lyfta fram två flickboksserier av Ester Blenda Nordström och den danska författaren Karin Michaëlis.

Annons
Annons

Forskning och översiktsverk har, hävdar Wahlström, utnämnt inte bara året 1945 utan även Pippi Långstrump till representant för den nya tidens barnlitteratur, och därmed skyms sikten för traditionen. Wahlström menar att Lindgren var mer traditionalist än nyskapare samt att Lindgren-forskningen inte bara i fråga om Pippi utan generellt i alldeles för liten grad har intresserat sig för frågor kring intertextualitet och andra författares betydelse för Lindgrens verk. Med sin avhandling vill hon fylla denna påstådda lucka. Med de båda författarskapen, båda nästintill bortglömda i dag utanför akademin, menar sig Wahlström ha hittat två viktiga förebilder för Lindgren, som liksom hon lyfter fram fria flickor i verk som ger en modern syn på barnuppfostran.

Nordström och Michaëlis är vuxenboksförfattare, men skrev varsin bokserie för ungdom och det är dessa Wahlström tar upp. Nordströms serie om flickan Ann-Mari som vill bli lantbrukare omfattar fyra delar. Vi får följa henne från 13 års ålder i ”En rackarunge” (1919) tills hon äntrar vuxenlivet i ”Patron förlovar sig” (1933). Michaëlis skrev sju böcker om flickan Bibis ungdomsår (1929-1939), men endast de tre första, som finns översatta till svenska, studeras. Wahlström gör en komparativ studie av motivkretsar och språkliga likheter mellan dessa båda bokserier och Lindgrens Pippi-trilogi. Hon vill spåra påverkan av olika slag för att belägga att Lindgren ”i större utsträckning än vad som tidigare har hävdats är just traditionalist”.

Wahlström vill också problematisera kanon, och lägger fram tesen att författare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, genom sina positioner som kritiker, opinionsbildare och i Lindgrens fall även förlagsredaktör, själva har främjat ”en barnlitteratur som låg i linje med det egna författarskapets strävan efter förnyelse” samt att de tog avstånd från föregående periods barnlitteratur. Wahlström låter förstå att det är detta, deras positioner i fältet och inte deras verk, som är den primära orsaken till deras berömmelse och framgångar. De har alltså på bekostnad av tidigare decenniers litteratur ”medverkat i en kanoniseringsprocess av de egna verken och av sin tids barnlitteratur”.

Annons
Annons

Om Wahlströms utgångspunkter kan man säga mycket. Några är lovvärda, framför allt önskan att lyfta fram den barn- och ungdomslitteratur som publicerades under 1920- och 30-talen vilken mycket riktigt inte har ägnats lika mycket uppmärksamhet som 40-talets; andra, i synnerhet kanonresonemanget, är märkliga och ytterligare andra direkt missledande.

Det är ett behjärtansvärt syfte att vilja slå hål på cementerade myter i en historieskrivning och att söka efter linjer bakåt där sådana har påståtts inte existera. Problemet här är att Wahlström beskriver forskningens förhållningssätt till utvecklingen, och vad forskningen har och inte har gjort, på ett sätt som inte stämmer. Hennes utgångspunkter bygger på ett snedvridet urval av tidigare forskning samt på en del felaktiga slutsatser utifrån denna. Varken Astrid Lindgren-forskningen eller svensk barn- och ungdomslitteraturforskning har de slagsidor som Wahlström beskriver.

Det tydligaste exemplet är synen på årtalet 1945. Utan att egentligen belägga det hänvisar Wahlström till en syn på 1930-talet ”som en period av stillestånd” i barnlitteraturens utveckling och konstaterar att ”den tidigare historieskrivningen, som ensidigt fastslagit 1945 som födelseår för den moderna svenska barnboken, behöver nyanseras”.

1945 lyfts mycket riktigt gärna upp som ett viktigt år. Som Wahlström konstaterar är detta året då ”Pippi Långstrump” utkom, Lennart Hellsing debuterade och Tove Jansson gav ut den första boken om mumintrollen, alla författare som har stått sig starkt till dags dato. Det är också, vilket Wahlström inte nämner, det år då även andra tongivande författare, som Ture Sventon-illustratören Sven Hemmel och Martha Sandwall-Bergström, debuterade med de omåttligt populära ”Upptäcktsresanden Karlsson” respektive ”Kulla-Gulla”, båda genom att liksom Astrid Lindgren vinna varsin förlagstävling. För den som vill hitta referenspunkter är 1945 alltså ett viktigt årtal och högst rimligt att lyfta fram.

Annons
Annons

Men även om årtal och decennier är pedagogiskt viktiga för historieskrivningen är det få som har gått så långt som att tala om 1945 som året för den moderna svenska barnbokens födelse. Wahlström får också problem när hon ska slå hål på denna påstådda myt. Hon hittar inte mer än några få forskare och handboksförfattare som uttryckligen säger att detta årtal utgör startpunkten. Resten, liksom alla dem som hon inte tar upp, är mer nyanserade. Wahlström citerar själv flera som talar om ”milstolpe” och ”genombrott”, ordval som implicerar den utveckling och det före som finns där.

Det är på det hela taget synd att Wahlström lägger så mycket krut på att argumentera mot årtalet 1945. För att kunna göra det övertygande krävs ett helhetsanspråk som inte finns där. Även om Wahlström initialt skriver att hennes studie är sprungen ur en breddundersökning av barnlitteraturen 1930–1940, märks ingenting av detta i avhandlingen. Wahlström lyfter inte upp några andra författare än Nordström och Michaëlis och refererar heller inte till några andra verk ur denna breddundersökning. Frågan som väcks och fortfarande finns kvar efter läsningen är: om det finns så många exempel på modernistiskt och språkligt drivna verk med starka flickskildringar före 1945, varför har Wahlström då inte lyft upp dem i sin studie? Om Nordström och Michaëlis är de enda författare hon har funnit att lyfta fram som föregångare till Astrid Lindgren i mellankrigstidens litteratur motsäger snarare än bekräftar det hennes teser.

Wahlström vill som nämnts även visa att Astrid Lindgren inte var så mycket nyskapare som tidigare forskare har sökt påvisa. Hon menar att Lindgren av forskningen ensidigt har lyfts fram som förnyare av svensk barnlitteratur, och att det finns alltför få studier som lyfter fram Lindgrens influenser och hur hon verkar i en barnlitterär tradition.

Annons
Annons

Även här argumenterar Wahlström mot tendenser i en forskningstradition som inte riktigt finns. Astrid Lindgren var en omvittnad storläsare som omformade, nytolkade och förde en dialog med tidigare verk. Tvärtemot vad Wahlström skriver pekar många forskare på influenser från andra författare och visar hur Lindgren skriver in sig i olika traditioner. Exempelvis Vivi Edström har skrivit en hel bok om det, ”Astrid Lindgren och sagans makt” (1997), där hon behandlar sagans betydelse för Lindgrens författarskap. Även i ”Astrid Lindgren. Vildtoring och lägereld” (1992), som egentligen inte handlar om litterär påverkan, ger Edström på nära nog varje sida referenser till författare eller strömningar som Lindgren har influerats av eller för en dialog med. I ”Kvällsdoppet i Katthult” (2004) ägnar hon ett helt kapitel åt att dra paralleller mellan Lindgren och Selma Lagerlöf. Och detta var bara en forskare. Med tanke på infallsvinklarna i studien är det extra anmärkningsvärt att Wahlström endast i några få noter knyter an till Eva Söderbergs artikel ”Sprakfålar och musor” (1998), som handlar om Lindgrens förhållande till ett urval flickboksklassiker.

Traditionen bakåt när det gäller temat starka flickor är något som Wahlström i stort sett helt undviker att diskutera. Trots att Söderberg och andra forskare lyfter fram flera tidiga flickboksförfattare som influenser, och trots att Wahlström citerar den välkända passage där Astrid Lindgren själv namnger en rad klassiska flickbokshjältinnor från sin ungdoms läsning (Hetty, Polly, Pollyanna, Katy, Anne på Grönkulla), ser inte Wahlström att motiv som moder- eller föräldralöshet inte specifikt binder samman Pippi, Ann-Mari och Bibi, utan sätter in alla tre i en större helhet, litterära traditioner inom flick- eller barnlitteraturen som går tillbaka till andra halvan av 1800-talet och i viss mån ännu längre. Att koppla Pippi Långstrump till en flickbokstradition utan att ta upp de tidiga flickböcker som Lindgren på olika sätt förhåller sig till är märkligt. När Wahlström tar upp detaljer som att Pippi raljerar om att hon nog ska färga håret grönt missar hon till exempel blinkningen till Anne på Grönkulla. Det finns flera artiklar som uppmärksammar hur Pippi förhåller sig till just denna klassiker, men Wahlström hänvisar inte till någon av dem.

Annons
Annons

Men alldeles oavsett bristen på historisk förankring pekar Wahlström på mycket som visar att Lindgren rimligen har läst och medvetet knutit an till Bibi-böckerna i sin Pippi-trilogi. Här har Wahlström gjort intressanta fynd på både språklig och innehållslig nivå. Hos båda finns exempelvis scener där golvskurning med borstar fästa vid fötterna beskrivs som en skridskofärd. Både Bibi och Pippi använder också lögnen som en strategi i sitt berättande, bland annat förtäljer båda skrönor om påstådda resor till Egypten.

Jämförelsen med Ann-Mari blir däremot ansträngd. Wahlström lyckas betydligt bättre när hon går in på ett sidospår och diskuterar Ann-Mari-böckerna i relation till Lindgrens Emil-trilogi, en influens som flera tidigare forskare har varit inne på men ingen studerat närmare. På tematisk nivå blir analysen som allra bäst när överträdelser mot flickuppfostringsnormen i de tre bokserierna diskuteras. Där har Wahlström hittat något på en övergripande nivå som utan tvekan pekar fram mot Pippi.

Lyckas Wahlström då visa att Astrid Lindgren är mer traditionalist än förnyare? Svaret är nej. Att bara visa exempel på textställen där Nordström och Michaëlis tematiskt, språkligt eller innehållsligt liknar Lindgren säger egentligen ingenting om huruvida Lindgren var traditionalist, nyskapare eller både och. Wahlström närmar sig denna problematik från ett håll som inte räcker för frågeställningen. Hon letar efter likheter och finner många, men bortser från allt det som faktiskt skiljer Pippi från de andra båda. Pippi är omnipotent, ett främmande barn med krafter som ingen av de båda andra har, med ett språkligt driv och en humor som är de båda andra helt överlägsna. När ett resonemang om det radikala i böckerna sammanfattas med ”Pippis ensamrätt till epitetet ’århundradets barn’ kan på flera punkter ifrågasättas” visar det mest att Wahlström inte fullt ut har greppat epitetets innebörd. Om det finns barn i 1920- och 30-talens litteratur som kan göra anspråk på att vara århundradets barn är de ännu inte funna. Bibi och Ann-Mari kan det hur som helst inte.

Åsa Warmqvist
Åsa Warnqvist är fil dr i litteraturvetenskap verksam vid Stockholms universitet och redaktör för Ung Kultur i SvD.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons