Annons

Linn Ullmann: Jag var rädd för andra barn

”De oroliga” är uppdelad i sex delar. Linn Ullmann tänkte mycket på Bachs sex cellosviter eftersom hennes pappa tycktes helt klar ända in i slutet när de pratade om Bach. ”Det var som en hälsning – hans sista film heter ju 'Saraband', som är en av delarna i cellosviten. Det blev ett slags yttre arkitektur, en skiss att hålla mig till.”
”De oroliga” är uppdelad i sex delar. Linn Ullmann tänkte mycket på Bachs sex cellosviter eftersom hennes pappa tycktes helt klar ända in i slutet när de pratade om Bach. ”Det var som en hälsning – hans sista film heter ju 'Saraband', som är en av delarna i cellosviten. Det blev ett slags yttre arkitektur, en skiss att hålla mig till.” Foto: Agnete Brun

En flicka som ville hoppa över barndomen och en mamma och en pappa som ville vara barn. Linn Ullmanns bejublade roman ”De oroliga” kretsar kring henne själv och hennes kända föräldrar.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

De ska skriva en bok tillsammans. Linn Ullmann kommer till fadern Ingmar Bergmans hus, Hammars på Fårö. Det är 2006.

Men under arbetets gång blir hennes far sjukare. Glömskan angriper och under de intervjuliknande samtalen, som hon noggrant spelar in, vet han ibland inte vem av hans nio barn hon är.

Sommaren 2007 avlider Ingmar Bergman.

När vi ses, 2016 i ett kvavt rum på hennes förlag i centrala Oslo, lägger jag fram två inspelningsapparater, av rädsla för att råka ut för samma öde som Linn Ullmann. För det visade sig att de där ljudupptagningarna knappt gick att lyssna på. Det brusade och raspade och rösterna var svåra att urskilja.

– Jag hade en så stark känsla av fiasko.

Men kring de där inspelningarna har hon ändå spunnit en roman, ”De oroliga”, som hyllades när den kom ut i Norge och är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Sökande, ömsint och på en vacker prosa skildrar hon en flicka, vars namn inte nämns, och hennes mamma och pappa. Hon beskriver deras oro, men framför allt kärleken; mellan föräldrarna och mellan flickan och varje förälder och därtill kärleken till platsen, Hammars.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Handlingen rör sig kring Linn Ullmanns två egna föräldrar, regissören Ingmar Bergman, som hon träffade en månad på Fårö varje sommar, och den norska skådespelaren Liv Ullmann, som hon bodde med resten av året. Men hon får, som det står i Nordiska rådets motivering, minnena att peka ”bortom den konkreta personliga historien”.

Inspelningarna var inte bara svåra att använda, bandspelaren försvann dessutom.

– När jag efter flera år hittade den igen hade jag redan börjat skriva på den här romanen och då blev historien om bandspelaren och rummet där vi satt en av del av boken. När jag lyssnade på de här samtalen så långt efteråt tyckte jag de var roliga. Det uppstår roliga missförstånd och är ett evinnerligt prat om när vi ska äta, när vi ska ses igen – och ibland ögonblick av absolut klarhet. Fiktionen uppstod redan i det där rummet, säger hon och växlar till norska när en kvinna på förlaget kommer in med kaffe.

Foto: Agnete Brun

Linn Ullmann kommenterar att hon talar svenska med mig. När hon blev vuxen uppmanade hennes pappa henne att prata norska med honom. Han tyckte att hennes svenska lät som en liten flickas, skriver hon i boken. Hon håller med.

– Det är som ett barnspråk som inte är utvecklat, jag kan inte skriva på svenska, det är dotter-språket, säger hon och ger några exempel, hoppar mellan norska och svenska, hennes norska har mer kraft och bas.

Annons
Annons

När hennes pappa dog hade Linn Ullmanns sorg på sätt och vis redan inletts. Ett år tidigare kom han sjutton minuter för sent till en film de skulle se ihop. Han var aldrig försenad.

– Då förstod jag att från och med nu kommer allt att bli annorlunda.

”De oroliga” är en ljus bok, men blev samtidigt en del av ett sorgearbete. Linn Ullmann tror att många böcker nog i grunden är det.

– När man förlorar en förälder händer det något med en oavsett vad man hade för relation till föräldern. Att mista en förälder som är gammal är inte en tragedi på samma sätt som om man mister ett barn. Men det är något som alla ska igenom och man reagerar kanske inte alls som man trodde. Jag är inte gråtig av mig, så jag blev i stället praktisk och ordnade en massa... Jag skrev inte särskilt mycket under den tiden.

Fast ganska kort efter pappans borgång försökte hon sig på en bok om hans död. Hon fick inte till den, däremot ”Det dyrbara” som kom 2011, en mörk roman med en hel del död och sorg. Men efter den ville hon fortfarande skriva det som nu är ”De oroliga”, en bok hon visste skulle handla om en pappa och om glömska och minnen.

– När min pappa började glömma tänkte jag mycket på vad minnen är. När våra gemensamma berättelser försvinner för dig, finns de fortfarande för mig, eller har jag bara hittat på? Vi är gjorda av våra berättelser. Det är våra minnen som utgör dem, som fyller i och fantiserar.

För att själv minnas skrev hon ned många, spridda tankar, men upplevde att hon bara mötte stängda dörrar överallt. Hon funderade på om hon borde resa till Fårö och ha vad hon skämtsamt kallar för ”något slags proustiansk upplevelse med en tall där”. Hon undvek det.

Annons
Annons

Skrivandet var lustfyllt, inte alls plågsamt.

I stället fick hennes minnen fart av böcker och annan konst. Framförallt blev den amerikanska konstnären Georgia O'Keeffe viktig. Linn Ullmann hittade ett fotografi där Georgia O'Keeffe var ungefär 90 år, bara något äldre än Ingmar Bergman när han gick bort.

– Hon är stilig och stram och omgiven av sin plats, New Mexico, som absolut inte påminner om Fårö. Men något i hennes uttryck på fotografiet påminde om min pappa. Jag läste biografier om henne, om hennes konst, hennes brevväxlingar. Det var väldigt märklig research, att bli besatt av Georgia O'Keeffe för att hitta min pappa. Eller som att jag läste ”Madame Bovary” igen och kom att tänka på min mamma, som trängde sig på och ville in. Det fick mig att komma ihåg saker. Och jag kände att jag skrev på en väldigt rolig bok. Skrivandet var lustfyllt, inte alls plågsamt. Jag ville att boken skulle vara som en new orleansk begravningsmarsch, där de dansar och sjunger på gatorna och spelar jävligt bra jazz efter att de har lämnat kistan.

Att skriva något annat än en roman var inte aktuellt. Frågan vad som egentligen hände kallar hon för ”absurd”. Det är så mycket mer intressant hur man kommer ihåg och hur saker berättas än om det var si eller så, understryker hon och tillägger att man aldrig kan veta något säkert om en annan människa. Allt handlar om var man står, perspektivet, säger hon och pekar runt i rummet.

Extra svårt, skriver hon i romanen, är det att veta något om sina föräldrar, i synnerhet om de har förvandlat sina liv till historier ”som de sedan berättar med en gudabenådad förmåga att inte bry sig ett dugg om vad som är sant och vad som inte är det”.

Annons
Annons

Hon suckar, säger att det inte var enkelt att skriva en bok där hennes ”jättekända” föräldrar var med.

– Det finns redan så många berättelser om dem, och även om mig. Det första stora problemet, som jag höll på med i ett år, var vad jag skulle kalla dem. Vid deras första namn? Då kändes det som om en stor betongkloss ramlade ned på mig. Då skulle de komma färdigförpackade med hundra berättelser var. Hur kunde jag komma närmare och samtidigt ta dem ut ur den här klossen som så många känner till? Då var jag tillbaka vid Georgia O'Keeffe. Hon pratade ju om ett perspektiv som var ”faraway nearby”. Det blev hon som än en gång visade hur jag skulle göra, att inte ge dem några namn alls.

En stor del av ”De oroliga” består av längtan, mest konkret dotterns efter den skådespelande mamman som ofta är bortrest: ”Jag längtar så mycket att jag behöver en extra kropp: en kropp till mig, en kropp till all längtan.” Längtan finns i alla Linn Ullmanns böcker. Hon nickar.

– Det finns verkligen i den här, men även i tidigare böcker, en längtan efter att få till något. Det är ett sådant kämpande, det kan vara en relation, en resa, en bok eller ett dödsarbete, som i min bok ”Nåd”. De får inte till det. Men de försöker. Det är en väldig längtan efter att det ska gå bra på något sätt – och efter varandra och efter tillhörighet. Det handlar nog om min egen längtan.

Oerhört stark är också gestaltningen av hur flickan inte vill vara barn, hon önskar att barndomen ska gå fortare.

Min mamma var ju världens vackraste kvinna.

Om Linn Ullmann påstår att hennes svenska är flickig blir den det i alla fall inte just nu. Det här är ett ämne som får henne att höja rösten.

Annons
Annons

– När jag romandebuterade dök de där barnbilderna av mig upp i tidningarna igen. Jag blev alldeles tokig! Jag tålde inte att se den där flickan. Även som vuxen var jag aggressivt inställd till henne.

Hon tror att det delvis beror på den exponering hon utsattes för i medierna som barn till kända föräldrar. Därför är hon ”fanatisk” med att hennes egna barn aldrig får förekomma på bild med henne.

– Till syvende och sist handlar alla mina böcker om att exponeras och att försvinna. Olika sätt att försvinna på och olika sätt att träda fram på. Det är otäckt att försvinna, men likaså att inte försvinna.

Hon bestämde sig för att gå in i det där med flickan och att titta på bilder från när hon var barn och fundera på varför det var så jobbigt. Hon mindes det som om hon hade tandställning över hela sig och kom ihåg att hon inte förstod hur hon skulle vara flicka eller kvinna.

– Jag var i alla fall inte kvinna så som min mamma var. Min mamma var ju världens vackraste kvinna som alla män tittade på. Och så en pappa som betraktade, och som varje sommar när man som liten flicka kom till ön med två stora väskor gjorde så här med handen, säger hon och formar sina händer som till en filmruta.

Skönhet och att bli sedd spelade därmed en stor roll. Linn Ullmann ville hellre vara pojke, det var mer lockande att vara den som tittade. När hon såg på det retrospektivt insåg hon att det inte enbart handlade om att vara flicka eller pojke utan just om att flickan inte kunde vara barn.

– Jag visste inte hur man gjorde och var rädd för andra barn. Mina föräldrar skriver i stället mycket om längtan efter barndomen i sina biografier. När jag höll på med romanen insåg jag: här har vi två vuxna som ville vara barn och ett barn som inte ville vara barn. Hur blir det? Det är ju en enda röra för en romanförfattare, säger hon och ler åt utmaningen.

Annons
Annons

Linn Ullmann har, sedan romandebuten med ”Innan du somnar” 1998, undvikit att prata om sin bakgrund. Hon har å andra sidan stått på egna ben som författare från start och rosats av tunga kritiker även internationellt.

När jag intervjuade henne för tio år sedan, 2006, inledde jag artikeln med att hon lite upprört betonade att hon inte skrev om sin pappa. Då hade hennes fjärde roman, ”Ett välsignat barn”, precis kommit på svenska. Den skildrade en pappa som bodde på en ö i Östersjön, Hammarsö. En ö, som inte existerar, men många gjorde kopplingen till Fårö. Jag minns henne som på sin vakt, hon backade så fort det snuddade vid en biografisk läsning. I dag är hon betydligt mer avslappnad och öppen.

– Alla mina böcker har biografiska saker i sig, men den här på ett tydligare sätt. Det skulle bli underligt om jag sa att det inte var så. Men det är en roman, om det hade varit en biografi hade jag fått gå till helt andra källor. Alla skriver väl de berättelser som de har, och jag har de här. Jag måste skriva om det jag kan skriva om.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons