Annons

Torgny Nordin:Linné uppdaterad för 2000-talet

Carl von Linné (1707–1778) porträtterad av Martin Hoffman 1737.
Carl von Linné (1707–1778) porträtterad av Martin Hoffman 1737. Foto: Alamy

Från pelorians ståndare till drömmar om ett mer naturtroget samhälle – Gunnar Brobergs djuplodande och välskrivna biografi över Carl von Linné, som bygger på en närmast unik kännedom om källmaterialet och Linnéforskningens allra senaste rön, är lärdomshistoria när den är som bäst. 

Under strecket
Publicerad

Carl von Linné (1707–1778), porträtt av Alexander Roslin från 1775.

Bild 1 av 1

För åtskilliga år sedan hade vi en liten oljemålning hemma på väggen som föreställde en minst sagt bisarr blomma. Toppen på den var liksom fördubblad och vriden, som om den rådbråkats av Picasso, och uppriktigt sagt var den långt­ifrån någon skönhet, tavlan alltså. Motivet var lika förbryllande som vetenskapshistoriskt intressant och kan väl bäst beskrivas som en anomali, en avvikelse från det normala.

När Linné för första gången fick syn på en sådan anomali häpnade han och det gick som en skälvning genom hela hans system och dito världsbild. Det var under en exkursion i Stockholms norra skärgård sommaren 1742 som studenten Magnus Ziöberg fann en märklig gulsporre som verkade fördubblad och vriden och dessutom hade fem och inte fyra ståndare som gulsporrar annars alltid är bestyckade med. Linné menade att det var ”icke en mindre vidunderlighet, än om en ko födde en kalf med varghufvud”, och han gav den namnet peloria, efter grekiskans ord för monster. I avhandlingen ”De Peloria” från 1744 skriver han att en fantastisk slutsats ligger i öppen dager utifall pelorian visar sig fertil, för det skulle innebära att nya växter kan bildas och att alla arter således inte skapats av Gud i tidernas begynnelse.

Annons
Annons

Uppsalateologerna ogillade skarpt slutsatserna i ”De Peloria” och varnade Linné för hans farliga villfarelser, men hos den annars övertygade Linné hade en misstanke slagit rot om att hans stora system kanske trots allt förbisett centrala aspekter i naturens ordning. Hur djupt skakad Linné verkligen blev är idag omöjligt att säga, men han drog hur som helst slutsatsen att nya arter åtminstone kan bildas genom hybridisering. Det hade visserligen inget direkt med pelorian att göra, men det torde ha varit insikten om den märkliga gulsporren som banade vägen.

Fram till upptäckten av pelorian hade alltså Linné varit övertygad om att den naturliga ordningen fastställts en gång för alla och att den gudomliga planen inte rubbats sedan begynnelsen. Pelorian visade emellertid att någonting hänt under tiden – och därmed blev tiden för första gången en central kategori i förståelsen av naturen. Idag vet vi att pelorian uppkommit genom en mutation, alltså en språngvis förändring i ett arvsanlag. På 1700-talet var genetik ännu något okänt, men trots det insåg Linné efter historien med pelorian att arterna på något sätt kunde förändras över tid. Hans system blev därefter aldrig riktigt detsamma; rigiditeten försvann och den teoretiska disciplinen fick böja sig en aning för den vidunderliga verkligheten.

Carl von Linné (1707–1778) är Sveriges genom tiderna mest välkände person, såväl nationellt som internationellt. Redan under sin livstid var han beundrad och ryktbar och bilden av den framstående naturvetenskapsmannen har stått sig tämligen väl genom historien. Hans på sin tid revolutionerande tillämpning av sexualsystemet inom botaniken har visserligen spelat ut sin roll sedan länge, men den binära nomenklaturen vilken Linné utvecklade, om än inte grundade, har stått sig väl. 

Annons
Annons

Biografier och skildringar av Linnés liv och verk har under seklerna varit legio. Var tid har haft sin Linné skulle man nog kunna säga, fast den röda tråden i framställningarna har ändå alltid varit tämligen förutsägbar och lättföljd längs blommande rabatter och genom prunkande pergolor och över artrika ängar, från födelsen i maj 1707 i Stenbrohults socken i Småland till slutet i Uppsala en råkall januaridag 1778. Klassiska Linnébiografier skrevs av Thore Magnus Fries (1903) och Elis Malmeström (1926) samt av Knut Hagberg (1939). Oscar Levertins ofullbordade verk (1906) är särskilt intressant eftersom det var han som först betonade Linnés bruk av svenska språket: ”Linné är den svenska bygdens och torvans skald i lika hög grad som Bellman är stadens”. Därmed var det Levertin som placerade naturforskaren i författarnas och kulturens hägn, vilket torde förklara varför böcker om Linné idag recenseras på tidningarnas kultursidor.

Gunnar Broberg lyckas skickligt förmedla bilden och känslan av att Linné faktiskt färdades genom ett Sverige som är längesedan bortglömt och försvunnet.

Oscar Levertin tog även fasta på de mörkare sidorna av Linnés personlighet, ett ämne som senare utvecklades av Sten Lindroth. Och idag väjer få författare och insatta skribenter för Linnés mångbottnade personlighet: hans passionerade hållning och samtidigt grandiosa självupptagenhet, den glödande naturälskaren och den förbittrade mystikern, världsmedborgaren i Uppsala som alltid längtade hem till Småland.

Till 300-årsjubileet år 2007 av Linnés födelse kände sig många förlag och ännu fler författare manade att förse oss med nyskrivna volymer och utbudet blev sålunda både rikt och faktiskt ovanligt mångsidigt. Ändå var det något som saknades. Ingen av våra mest namnkunniga lärdomshistoriker gav sig nämligen in i striden om läsarnas gunst, varför de fyra ovannämnda biografiernas auktoritet egentligen inte utmanades på allvar. Nu förändras emellertid det förhållandet i ett slag, för med Gunnar Brobergs ”Mannen som ordnade naturen. En biografi över Carl von Linné” (Natur & Kultur) har vi fått en lika djuplodande som välskriven genomgång av Linnés gärning och liv vilken samtidigt bygger på en närmast unik kännedom om källmaterialet och Linnéforskningens allra senaste rön. 

Annons
Annons

Carl von Linné (1707–1778), porträtt av Alexander Roslin från 1775.

Bild 1 av 1

Idé- och lärdomshistorikern Gunnar Broberg har under senare år skrivit flera uppmärksammade böcker, men ”Mannen som ordnade naturen” torde inte endast bli standardverket om Linné för lång tid framöver, utan även författarens magnum opus. En invändning mot Brobergs nya biografi hade kunnat vara att den rymmer rätt lite botanik, ganska få växter – pelorian är dock med på ett hörn – och inte mycket av botanikfilosofi för att handla om en av den systematiska botanikens förgrundsgestalter. Fast det är endast en blyertstunn randanmärkning, för det finns en fyllighet och välartikulerad känsla för vad som är relevant hos Broberg som går långt utöver det mesta som skrivits om Linné.

Carl von Linné (1707–1778), porträtt av Alexander Roslin från 1775.
Carl von Linné (1707–1778), porträtt av Alexander Roslin från 1775.

Skildringarna av Linné brukar regelmässigt handla om mer eller mindre inkännande psykologiska gestaltningar, relationerna till akademiska kollegor samt hans tankar kring systematiseringen av naturen – allt tryfferat med något lagom skabröst och mustigt citat ur exempelvis ”Om sättet att tillhopa gå” eller ”Nemesis divina”. Broberg gör också detta, men framför allt tecknar han sammanhangen och den fysiska såväl som mentala miljö i vilken Linné levde och verkade. Detta i förening med nya insikter och inte minst författarens studier av den äldre och mer spekulativt hågade Linné har gjort Brobergs bok till synnerligen angenäm läsning – det är svensk lärdomshistoria när den är som bäst.

Annons
Annons

Det är så mycket vi lätt glömmer när Linné kommer på tal; när vi en vacker sommardag promenerar i Linnéträdgården i Uppsala eller besöker småländska minnesplatser. Så lätt vi glömmer fattigdomen! Och att Sverige låg i krig när Linné föddes; att människor drunknade som katter eftersom simkunskapen var usel och att skräcken för skendöd och att begravas levande var förtärande; att häxbränningarna eller åtminstone minnet av dem fortfarande var en realitet. Att Linné och hans reskamrater blev tagna för ryska spioner under resan till Öland lyfts städse fram som en pikant anekdot, men Gunnar Broberg lyckas skickligt förmedla bilden och känslan av att Linné faktiskt färdades genom ett Sverige som är längesedan bortglömt och försvunnet.

Den gamle och slagrörde Linné som vänligt bjöd på öl och tog emot besökande studenter och världsresenärer i Hammarby strax utanför Uppsala, till makans oförställt buttra uppsyn, är den Linné som på sätt och vis intresserar Gunnar Broberg mest. Det är också den Linné som är minst känd för oss. Men även om författaren väljer att inte skriva om Linnés alla apostlar (vilket andra redan gjort) och dessutom inte fördjupar sig i landskapsresorna (då skulle biografin svämma över sina egna bräddar), kan han naturligtvis inte avhålla sig från Linnés livsavgörande upplevelser i Lappland.

Han drog sig inte för att oblygt jojka inför häpna akademiker i Nederländerna och England.

Linnés stora äventyr var hans Lapplandsresa vilken genomfördes på uppdrag av Vetenskapssocieteten i Uppsala. 25 år gammal och glad i hågen lämnade han Uppsala en vårdag år 1732 och tog sig via Luleå till Kvikkjokk. Som Broberg pricksäkert påpekar for Linné iväg med hela barockens och stormaktstidens mytologi i bagaget. Många, ja de flesta, som skrivit om Linné har tagit avstamp eller åtminstone skildrat Lapplandsresan, men ingen har väl gjort det lika insiktsfullt som Broberg. Kunnigt visar han nämligen hur mytiska motiv spelar in; hur den unge resenären frammanar Ovidius och Vergilius i sina beskrivningar av myrmarker och krypande växter som lappljung. Senare resor, nästa gick för övrigt till Dalarna, hade tydligare ekonomiska syften.

Annons
Annons

Och så träffade Linné samerna, en upplevelse han skulle bära med sig resten av livet. På frontespisen i reseskildringen ”Iter lapponicum” är Linné klädd i samisk kolt, en dräkt han ofta och gärna lät sig porträtteras i. Han drog sig inte för att längre fram oblygt jojka inför häpna akademiker i Nederländerna och England, och han skulle i alla sina publikationer lyfta fram samerna som det härdigaste, hälsosammaste och hederligaste folket på jorden. 

Broberg talar om Linnés primitivism i synen på samerna och det är säkert sant och riktigt, men att det fanns en genuin beundran av det samiska som hängde ihop med Linnés övergripande kultur- och samhällskritik torde också vara uppenbart. Samerna, menade Linné, lever det liv vi alla borde leva för att bli lyckliga och sunda. En åsikt som samtidigt avslöjar dubbelheten och komplexiteten hos Linné. Han hyllade det samiska, men med alla sina utilistiska idéer om uppodling av fjällvärlden frammanade han samekulturens ödeläggelse. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons