Annons

Linnés teorier banade väg för rasismen

Linnés klassifikation av människor beskrivs ibland som startskottet för rasbiologi. Han hade en teoretisk bas för sina påståenden att en viss hudfärg direkt hör ihop med ett visst temperament, en bas hämtad från den antika läran om de fyra temperamenten.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Carl von Linné.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1

Carl von Linné.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1
Carl von Linné.
Carl von Linné. Foto: SCANPIX

Carl von Linné är en av de mest inflytelserika naturalhistorikerna. Hans system för klassificering av levande organismer märks exempelvis i floror, och biologer använder än i dag i någon mån Linnés begrepp när de namnger grupper. Men många ser dem också som så föråldrade att de bara ställer till problem.

Dagens systematiker vill att grupper skall motsvara grenar på arternas släktskapsträd. Detta synsätt var okänt för Linné, många av hans grupper motsvarar heller inte någon sådan gren och är därför övergivna. Ytterligare en konsekvens av det evolutionära paradigmet är att de välbekanta begreppen familjer, ordningar och klasser inte längre är särskilt meningsfulla. Antalet identifierbara hierarkiskt ordnade grupper är enormt mycket större än vad dessa nivåer förmår omfatta och vilka som upphöjs till ordningar och vilka som får nöja sig med att kallas familjer är dessutom godtyckligt.

Annons
Annons

I alla fall till en början såg Linné arterna som oföränderliga. Denna uppfattning utmanades dock av upptäckten av ett ”botaniskt monster”, en växt som helt klart sprungit ur gulsporren, men med blommor som borde tillhöra inte bara en annan art utan en helt annan klass. Linné tänkte sig att den var resultatet av en korsning mellan gulsporren och en okänd art och föreslog att hybrider på detta vis ger upphov till nya arter.

Frånsett denna detalj tycks Linné ha strävat efter att finna det system som etablerats en gång för alla av en gudomlig skapare. Linnés storhet var att han tydligt såg att organismerna kan grupperas hierarkiskt baserat på hur deras egenskaper förekommer tillsammans, även om han inte insåg att grunden till detta var ett släktskap i bokstavlig mening. Trots den stora skillnaden i teoretisk grund har ändå några av Linnés grupper överlevt i den ”fylogenetiska” systematiken, däribland däggdjuren, Mammalia, och primaterna, Primates. Till dessa grupper räknar vi, liksom Linné, människan och aporna.

Trots att Linné inte tänkte i termer av evolutionärt släktskap, kallade han de stora aporna, ”människoaporna”, för ”människans kusiner”. Han föreslog till och med existensen av ytterligare arter av människosläktet Homo. Den nattliga troglodyten, Homo nocturnus eller Homo troglodytes, var av allt att döma en felaktig tolkning av albiner. Vid något tillfälle fantiserar Linné, likt spekulationen kring den monstruösa gulsporren, om att en korsning mellan Homo troglodytes och Homo sapiens gett upphov till hottentotten.

Annons
Annons

Linné kom också att omfatta vad som antagligen åsyftade gibbonen i människosläktet, under namnet Homo lar. Han tog vissa reseberättelsers uppgifter om kannibaler med svansar på stort allvar och förde dessa till arten Homo caudatus. Med undantag för sådana gäckande varelser var människor från olika delar av världen, afrikaner, asiater, européer och amerikaner alla placerade i en enda art: Homo sapiens.

Linné tar i ”Systema Naturae” (1735) inte bara upp den röde indianens, den vite européns, den gule asiatens och den svarte afrikanens fysiska egenskaper, utan också deras förmodade psykiska och kulturella särarter (eftersom många författare traditionellt har kallat Linnés kategorier för just ”raser” använder jag ordet i fortsättningen, trots att det är problematiskt av flera skäl). Kraftigt förkortat lyder Linnés redogörelse: ”Americanus α: röd, kolerisk, rak /…/ Europaeus β: vit, sangvinisk, muskulös /…/ Asiaticus γ: gul, melankolisk, stel /…/ Afer δ: svart, flegmatisk, slapp /…/ Monstrosus ε: av boplats och av konsten (förderflig skötsel)”. Den senaste inkluderar bland annat: ”vidjesmala /’sävlika’/ flickor med åtsnörd midja: Européer”.

Föreställningen att hudfärgen är det viktigaste indelningskriteriet för människoraserna är så djupt rotad att många ser den som självklar, men dessutom tilldelar Linné var och en de fyra raserna från de fyra världsdelarna, vart och ett av de fyra temperamenten. Detta är förstås inte baserat på någon erfarenhet av alla dessa människor, knappast ens genom reseberättelser. Men det är heller inte gripet ur luften, Linné stod på en teoretisk grund, med rötter i antiken.

Annons
Annons

Vi ser gärna Linné som en banbrytande vetenskapsman, men Linné var intellektuellt närmare Aristoteles än Newton eller Descartes. De senare inspirerade radikala tänkare till en mekanistisk syn på levande varelser. Linné var emellertid inte främst fysiolog, även om han ägnade sig en del också åt sådant, utan en naturalhistoriker, som ville förstå det system som bestämmer vilka olika sorters organismer som finns och kanske till och med kan finnas (baserat på de möjliga kombinationerna av organen i blomman föreslog han att det maximala antalet möjliga släkten av blommande växter var 5776 stycken). Då var mekanistiska förklaringar inte till stor hjälp. Aristoteles var möjligen den bästa utgångspunkt han hade till sitt förfogande.

Först Darwin kunde ge en förklaring till organismgruppernas uppkomst och de levande varelsernas till synes ändamålsenliga byggnad, som gjorde Aristoteles begrepp om sådant som form och ändamålsorsaker överflödiga. Att Linnés klassificering av människan ter sig antik, är alltså inte så förvånande.

De fyra temperamenten ansågs sedan antiken stå i samband med de fyra elementen och de fyra kroppsvätskorna: luft (blod och sangvinisk), vatten (slem och flegmatisk), jord (svart galla och melankolisk) samt eld (gul galla och kolerisk). De fyra olika färgerna på de linneanska rasernas hud kan rimligtvis sägas vara de fyra kroppsvätskornas: rött blod och amerikaner, vitt slem och européer, svart galla och afrikaner, gul galla och asiater.

Men det är inte omedelbart självklart varför Linné valde att tillskriva raserna sina respektive temperament. Svarta afrikaner påstås exempelvis inte vara melankoliska, som om de helt enkelt vore totalt dominerade av svart galla. Lösningen ligger i hur element, kroppsvätskor och tillhörande temperament ansågs ha ett speciellt inbördes förhållande. Blod och sangviniskt temperament var motsatser till den svarta gallan och melankolin, slem och det flegmatiska temperamentet till koleriskt temperament och gul galla.

Annons
Annons

Blod, slem, svart och gul galla kan presenteras som om de följer ett medsols varv runt i detta system. Linné verkar ha tänkt sig att en viss kroppsvätska påverkade rasens hud och en annan dess temperament. Om en ras placeras mellan två kroppsvätskor i schemat, kommer den ena bestämma temperamentet och den andra hudfärgen. Om Afer placeras direkt medsols dess påstådda flegmatiska temperament, kommer svart galla följa, om vi går vidare medsols. Detta är ju också kroppsvätskan som passar med den svarta hudfärgen.

Alla raser passar in i systemet på motsvarande sätt. Om vi fortsätter medsols, föregås Asiaticus av den svarta gallan, som ger dess melankoliska temperament och följs av den hudfärgande gula gallan. Gul galla ger koleriskt temperament och följs också av den påstått koleriska Americanus, vars röda hud passar väl med nästa kroppsvätska: blod. Blod bestämmer det sangviniska temperamentet hos Europaeus, vars vita färg överensstämmer väl med följande kroppsvätska: slem. Slem bestämmer temperamentet hos Afer, så vi har nu gjort ett helt varv i diagrammet.

Det verkar alltså som om den ena kroppsvätskan ansågs påverka människans yttersta del, huden, och den andra en inre egenskap, temperamentet. Linné utvecklade också en universell fysiologi (även tillämpad på växternas reproduktion), centrerad kring motsatserna mellan den inre märgen och den yttre barken. Kanske är sådana tankar bakgrunden till Linnés koppling mellan hudfärger och temperament.

Linné införde en femte människosort, Monstrosus, som varken utmärkte sig av hudfärg eller temperament. Dessa människor ansågs vara deformerade av sin livsmiljö och man kan inte utan vidare utesluta att de fyra rasernas skillnader också ansågs uppkomma genom omständigheter i miljön. På Linnés tid förekom spekulationer om afrikaner i förlängningen skulle bli vita i norra Europa. Kunde raserna omvandlas till varandra eller var de ärftligt fixerade? Klimatet ansågs vara av största vikt för huruvida man var vid sunda vätskor (förstått i bokstavlig mening). Genom att vara varmt eller kallt, torrt eller vått (egenskaper av fundamental betydelse: deras kombinationer bestämde de olika kroppsvätskorna och bildade inget mindre än de fyra elementen) menade man att klimatet påverkade balansen mellan kroppsvätskorna och därmed hälsan. Kanske också ”rastillhörigheten”, med sin grund i balans mellan kroppsvätskor, kunde påverkas på detta vis? Huruvida Linné övervägde denna möjlighet är, vad jag vet, okänt.

Annons
Annons

Med tanke på Linnés potentiella inflytande på rasistiska fördomar, är det relevant att fråga sig om han såg den ena eller den andra rasen som överlägsen alla de andra. De grekiska bokstäverna i samband med varje ras kan tolkas på detta sätt. De två högsta raserna skulle enligt Linné i så fall vara förknippade med luft och de lägsta (bortsett från Monstrosus) med jord, rimligtvis att betrakta som placerad lägre än luften. Aristoteles placerade också ”blodförsedda djur” över ”blodlösa djur” på motsvarande sätt.

I ”Fauna Svecica”, ett verk om Sveriges djur, ger Linné de olika folken i Sverige grekiska bokstäver i vad som kan tolkas som en rangordning: blåögda göter är α, finländare β, samer γ och blandningar är δ. Detta system tyder på att Linné rankade sitt eget folk högst, men så är inte fallet beträffande den mänskliga arten som helhet. Den vita europén skulle inte vara den högst rankade rasen av
Homo sapiens, utan den platsen tillföll Americanus. Vidare, sävlika europeiska damer räknades till den allra lägsta varianten, Monstrosus).

I den första upplagan av ”Systema Naturae” har förteckningen över mänskliga raser Europaeus placerad i toppen, följd i tur och ordning av Americanus, Asiaticus och Africanus. Det har föreslagits att upphöjandet av Americanus över Europaeus, som vi finner först i senare upplagor, skedde under påverkan av lärjungen Per Kalm. Denne var, mer än Linné, en radikal anhängare av upplysningen. Han hade besökt Nordamerika omkring 1750 och uttryckte beundran för de amerikanska indianerna. Indianens höga status, tillsammans med att europeiska moderiktigt smala flickor sågs som lågtstående monstrositeter, för onekligen tankarna till de samtida uppfattningarna om den ”ädle vilden”.

Det var sådana idéer som kom att saluföras inte minst av Rousseau: ett liv närmare naturtillståndet är föredömligt jämfört med det i den konstgjorda, moraliskt korrupta civilisationen. Trots dessa tendenser till icke-etnocentriskt tänkande kvarstår frågan i vilken grad Linnés teorier bidragit till senare rasism. Om så är fallet, vore det en mycket olycklig följd av spekulation i en föråldrad idétradition.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons