Annons

Jesper Olsson:Lite tippex kan gjuta nytt liv i döda texter

De senaste decennierna har sett ett uppsving för så kallad ”raderingspoesi” – där delar av befintliga texter avlägsnas för att skapa en ny text, som inte sällan kommenterar den ursprungliga. En ny avhandling tar ett helhetsgrepp om en genre där sax, överstrykningstusch och tippex har ersatt pennan.

Under strecket
Publicerad

Ur Tom Phillips ”A humument”, en bearbetning av 1800-talsromanen ”A human document”.

Bild 1 av 1

Ur Tom Phillips ”A humument”, en bearbetning av 1800-talsromanen ”A human document”.

Bild 1 av 1
Ur Tom Phillips ”A humument”, en bearbetning av 1800-talsromanen ”A human document”.
Ur Tom Phillips ”A humument”, en bearbetning av 1800-talsromanen ”A human document”.

En gång för länge sedan, i mitten av 1960-talet, väckte konstnären och poeten Carl Fredrik Reuterswärd uppmärksamhet med en diktsamling. Uppmärksamheten kunde mätas genom att kvällstidningar slog upp saken på sina nyhetssidor. Det från dagens horisont än mer häpnadsväckande var att det skandaliserande inslaget inte var kopplat till person, utan till bokens innehåll. Eller snarare: dess avsaknad av sådant. I Reuterswärds för­hållandevis dyra bok (detta underströks självfallet) hade nämligen alla ord skalats bort. Allt som sidorna upp­visade var skyar av skiljetecken.

Även om en sådan operation var i linje med en viss ­estetik i tiden, var det nog få som trodde att tilltaget skulle bidra till uppkomsten av en genre, som nu fått namnet ”raderingspoesi” (erasure poetry på engelska). Men detta är, halvseklet senare, ett faktum. Att det är en omständighet värd att beskriva och begrunda manifesteras i en färsk avhandling i litteraturvetenskap av Lisa Schmidt med den både sakliga och horisontvidgande titeln ”Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker” (Glänta Produktion). 

Annons
Annons

Horisontvidgande är också studiens innehåll: både ­genom den rika tradition av avlägsnat innehåll som ­presenteras – vars historiska rotsystem dessutom friläggs på ett generöst sätt – och genom de perspektiv på litteratur som raderingspoesin aktualiserar. För det betyder självfallet något att poeter i en samtid präglad av digitala medier och nätverk, där det mesta kan kontrolleras, fabriceras och fejkas, hänger sig åt återbruk, söndring och ­omvandling av tidigare texter på ett estetiskt mer med­vetet sätt, och i större omfattning, än någon gång tidigare i litteraturhistorien.

Det senare perspektivet är emellertid inte huvudsak i ”Radera”. Tyngdpunkten ligger på att kartlägga ett litterärt landskap, där Schmidt också stannar till vid utvalda platser, för att genom analys och läsning gräva djupare och visa hur raderingspoesin skapar mening. I detta ­knyter hon an till forskning kring adaptering och appropriering inom konst och litteratur, men framför allt till den teoribildning kring flermediala och intermediala ­kulturella objekt och processer som uppstått under de ­senaste decennierna. Här har en komplex och raffinerad begreppsapparat utvecklats med rötter inom semiotiken, till exempel hos den amerikanske 1800-talsfilosofen Charles Saunders Peirce.

Det är också till Peirce, samt till den svenske litteraturforskaren Lars Elleström, som Schmidt vänder sig för att i en kritisk diskussion formulera ett begrepp om vad hon kallar ”dialogisk ikonicitet”, som sedan ska sättas i rörelse i syfte att förstå spelet mellan olika verk och medier som ord och bild. Dock kan man som läsare uppleva en viss obalans mellan den betydelse termen ges inledningsvis och dess faktiska omsättning. Det hindrar inte att det finns en konsekvens och ett fokus i analyserna. Däremot ser jag en del andra problem med den teoretiska optik som Schmidt arbetar med. Jag ska återkomma till det.

Annons
Annons

”Radera” rymmer inalles tio kapitel, och det dröjer till det fjärde innan den mer närgångna undersökningen av raderingsverk tar sin början (med undantag för en diskussion av en klassiker på området: den amerikanske poeten Ronald Johnsons ”Radi os” från 1977, en nedstrykning av John Miltons 1600-talsepos ”Paradise lost”). I stället begrundar Schmidt – utöver nämnda teoretiska problem – en räcka brännande frågor kring vad som formar en författare, kring signatur, originalitet, plagiat och palimpsest. Det sistnämnda betecknar en praktik som var vanlig i äldre handskriftskultur: en existerande handskrift ­suddades ut för att återanvändas till ett annat verk med resultatet att det materiella objektet lagrade sediment av ord, som senare kunnat friläggas. Diskussionen kring dessa principiella och historiska frågor väver emellertid också in referenser till samtida verk av poeter som Robert Fitterman, Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) och andra, vilka bildar en bro till de kommande kapitlen.

Raderingspoesin förutsätter, med nödvändighet, en källtext som på något sätt har omformats. Den bygger alltså på en estetik som kan beskrivas i termer av återbruk. Inte sällan är det kända och kanoniserade källtexter som poeten ger sig hän åt. Miltons verk är ett exempel, Fittermans och Ukons respektive bearbetningar av Ernest Hemingways roman ”Och solen har sin gång” ett annat. 

Den kanske mest uppmärksammade av källtexter på ­området är emellertid den franske poeten Stephane ­Mallarmés ultramoderna och för avantgardet centrala dikt ”Un coup de dés jamais n’abolira le hasard” (”Ett tärningskast”) från 1897; en dikt som genom sin varierade typografi och rörelse över bokens uppslag bildat mönster för visuellt nyfiken poesi. Inte bara skulle en helt annorlunda och med poetens avsikter mer överensstämmande version av dikten publiceras postumt 1916. Under de senaste femtio åren har en mängd variationer sett dagens ljus. De mest kända är nog den belgiske konstnären Marcel Broodthaers nedstrykningar och omvandlingar av dikten till ”bild” och ”skulptur”. Till de senaste och medialt mest aktualiserande hör den kanadensiske konstnären Eric Zboyas matematiska och digitalt understödda och mycket suggestiva omvandlingar av dikten, vilka Schmidt diskuterar i termer av ”algoritmisk morfning”.

Annons
Annons

Om detta slags transformationer utgör en estetisk mikrotradition, har de mest ­kända raderingspraktikerna under ­modern tid snarare en politisk ram. Jag talar förstås om censur i skiftande former. Ett kapitel i boken ägnas också åt raderingspoetisk ”aktivism”, där sådana kopplingar och konnotationer utgör bärande inslag samtidigt som de poetiska greppen varierar. Från den amerikanska konstnären Ariana Boussard-Reifels ”Between the lines” (2007), en med kniv bearbetad version av ett rasistiskt verk, över den iranska poeten Fateme Ekhtesaris publicering av sin censurerade diktsamling, med regimens ingrepp åskådliggjorda, till Åke Hodells nedfläckade Heidenstamdikter och den italienske konstnären Emilio Isgrós arbeten med bokstäver och insekter. De sistnämnda tänjer på termen ”raderingspoesi”, och utan tvekan väcker studien en del frågor kring såväl urval som hur en gräns mellan litteratur och konst ska upprättas; frågor som kunde ha fått mer genomarbetade svar.

Mittvalvet i Schmidts undersökning är en analys av det sannolikt mest kända verket i den tradition som presenteras: den engelske konstnären Tom Phillips underbara ”A humument”, en form- och färgmässigt spektakulär nedstrykning av den viktorianska romanen ”A human ­document”, som Phillips inledde 1966 och som resulterat i ett flertal böcker, tryck och digitala variationer. 

Därpå följer tre spännande kapitel ägnade nästan ­uteslutande åt arbeten från 2000-talet. I ett undersöks ­interpunktionens potentialer, bland annat via Heidi Neilson, som vaskat fram och processat skiljetecken i 14 litterära klassiker, och Antonia Hirsch, som genom radering av ord och addering av kommatecken skapat struktur åt det limbo som huvudpersonen i Dalton Trumbos ­antikrigsroman ”Johnny got his gun” (1939) befinner sig i. I ett annat kapitel uppmärksammas ”ikoniska kontraster” och i det allra sista gör Schmidt en uppmärksam och konsthistoriskt förankrad läsning av ett verk av Jen Bervin – en av de centrala poeterna här – som med hjälp av blå korsstygn bearbetat det konsthistoriska verket ”The desert: Further studies in natural appearances” (1908) av John C van Dyke. 

Annons
Annons

Som jag hoppas det har framgått, är det en resa mycket rik på vyer och erfarenheter ”Radera” bjuder på. I de fördjupande läsningarna lyckas Schmidt dessutom visa hur raderingspoesin, trots reduktion och utplåning, alstrar betydelse, och hur den kan få särskild betydelse just idag. Samtidigt hade jag önskat mer aktivitet på sistnämnda punkt. Här och var skulle läsningarna kunna drivas längre och knytas starkare till den materiella och mediala situation som skrivandet och läsandet präglas av i 2000-talet. I en värld mättad av digital kapitalism och av oändliga möjligheter att modulera och modellera bilder, erfarenheter och identiteter, får en poesi som förstör och förvandlar källor en sällsam politisk, epistemologisk och estetisk resonans. Denna hade kunnat belysas mer.

Ett skäl till att det inte sker kan ha att göra med de ­begränsningar av perspektivet som den ”dialogiska ikoniciteten” medför. Det är inte bara så att begreppet riskerar att dölja de våldsamma aspekterna av radering – ett alternativt begrep vore ”parasitär” – dessutom finns exkluderande element i den till synes öppna och försonande ­dialogen. Den riskerar att utesluta den tredje, som filosofen Michel Serres en gång konstaterade. Dessutom är det möjligt att de idealistiska och av förståelse färgade dimensioner som termen bär på har hämmat utvecklingen av en materialistisk analys av medier och teknologier i anslutning till raderingspoesin. Något liknande kan sägas om ”ikoniciteten” som betonar en likhet mellan två objekt. Här skulle en annan teckenrelation som Peirce lyfte fram kunna aktiveras: ”index”, som i stället handlar om fysiska kopplingar och närhet.

Hursomhelst: Schmidt har gjort sina egna teoretiska och metodologiska val, och utan tvekan har de resulterat i en studie som är ett nöje att läsa. Inte bara för att den är kunnig och uppslagsrik, engagerad och välkomponerad, på flera plan, utan också för att den realiserats i en snygg och passande trycksak. ”Radera” är en bok som på ett fyndigt sätt kommunicerar med och konfronterar sig själv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons