Annons

Litteraturen har format mig

Läsandet har gjort mig till den jag är, säger Nicole Krauss, en sann bibliofil och en av de starkast lysande yngre författarna i USA. Sex år efter genombrottet med Kärlekens historia kommer hennes tredje roman, Det stora huset, som hon skrev efter att hon just hade blivit förälder.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Romanintrigen, själva bygget, är imponerande i Det stora huset. Nicole Krauss tycker att det är av största vikt att formen och innehållet återspeglar varandra. ”Vi har väl något slags tro på att allt hör ihop, att det finns en mening. Jag har tagit den metaforen till den struktuella nivån”.

Foto: KARIN GRIP

Romanintrigen, själva bygget, är imponerande i Det stora huset. Nicole Krauss tycker att det är av största vikt att formen och innehållet återspeglar varandra. ”Vi har väl något slags tro på att allt hör ihop, att det finns en mening. Jag har tagit den metaforen till den struktuella nivån”.

Foto: KARIN GRIP
Romanintrigen, själva bygget, är imponerande i Det stora huset. Nicole Krauss tycker att det är av största vikt att formen och innehållet återspeglar varandra. ”Vi har väl något slags tro på att allt hör ihop, att det finns en mening. Jag har tagit den metaforen till den struktuella nivån”.
Romanintrigen, själva bygget, är imponerande i Det stora huset. Nicole Krauss tycker att det är av största vikt att formen och innehållet återspeglar varandra. ”Vi har väl något slags tro på att allt hör ihop, att det finns en mening. Jag har tagit den metaforen till den struktuella nivån”. Foto: KARIN GRIP

FÖRFATTAREN NICOLE KRAUSS BYGGER SINA ROMANER SOM HUS

I Nicole Krauss arbetsrum hemma i Park Slope i Brooklyn står ett gigantiskt skrivbord. Hon fick ta över det av husets förre ägare.

–Jag hatar det!

Det var vid det hon började skriva Det stora huset, hennes tredje roman. I den skildrar hon ett skrivbord som bokens första berättare Nadia, författare i New York, får låna av en chilensk poet, Daniel Varsky, som sedan försvinner under Pinochets styre. I nästa del tillhör rösten israeliske Aaron som just blivit änkling och tänker på relationen till sin författande son. Därefter möter man Arthur, en gammal man i London som funderar över livet med sin nu döda hustru, författaren Lotte Berg. Dessutom möter man amerikanska Isabel som under sin tid i Oxford förälskar sig i en judisk student med rötterna i bland annat Budapest. En konkret sak binder samman gestalterna: Det stora skrivbordet.

Annons
Annons

Men skrivbordet var – märkligt nog – inte startpunkten. I stället skrev Nicole Krauss en novell, det som nu är inledningen på romanen, efter att ha fängslats av det som hade skett i Pinochets Chile.

–Jag förfärades över vad som hade hänt, med alla försvinnanden. Jag blev besatt och läste allt jag kom över. Jag kunde knappt sova på nätterna, berättar hon.

–Jag var gravid och det påverkade mig nog djupt. Genom att läsa om det som hade inträffat så långt bort kunde jag beröra den nya rädslan som fanns i mig, om att mitt välbefinnande hädanefter skulle vara beroende av hur barnet mådde. Mina känslor inför det sögs upp i Daniel Varsky.

Först när hon i slutordet till en antologi skulle beskriva hur hon fick idén till novellen tittade hon upp och insåg att hon skrev om sitt eget skrivbord.

–Skrivborden är inte identiska, mitt har inte 19 lådor och är inte i mörkt trä. Men båda är enorma. Jag började fundera på att jag alltid har hatat det där skrivbordet. Problemet är att det är så stort och trappan ned så smal och brant att jag skulle tvingas förstöra det för att flytta på det.

Grubblande vid sitt skrivbord kom hon in på känslomässiga arv och bördan de kan vara.

–För första gången i mitt liv var jag inte ett barn som funderade på vad jag har fått nedärvt. Nu handlade det om vad jag skulle föra vidare till mina egna barn.

Man skulle vilja tycka en gnutta illa om Nicole Krauss, många nämner ofta avund när de skriver om henne. Jag träffade henne 2005 och minns henne som en av de mest genuina och sprudlande författare jag har intervjuat. Läser man om henne framhåller många just trevligheten. Sällan missar någon heller att påpeka hur snygg hon är, hur framgångsrik hon är och att hon bor i det där huset i Brooklyn med en annan av USA:s yngre litterära höjdare, författaren Jonathan Safran Foer.

Annons
Annons

Vi möts på samma hotell vid Stureplan i Stockholm. Förra gången var hon på turné för att lansera sin genombrottsroman, Kärlekens historia. Då var allt nytt. Nu påstår hon att hon inte har förändrats så mycket rent professionellt sedan förra boken.

–Det är inte så att jag i mitt vardagliga liv funderar över att folk i Sverige eller Italien läser mina böcker. Att jag kan se min bok i ett skyltfönster i Stockholm känns fortfarande konstigt. Men jag försöker att inte låta det ha för stort inflytande på mig, säger hon och för handen genom sitt mörka hår.

Med tre romaner avklarade har typiska Krauss-ämnen utkristalliserat sig. Allt sedan debuten, Man utan minne som kom 2002, har hon grävt i minnen, sorg och förlust. Extra tydliga är de där ämnena i hennes nya roman, den som är marinerad i en ibland plågsam sorgsenhet.

Kanske är det på grund av romanens ton hon ger ett något mer dämpat intryck, Kärlekens historia var mer tragikomisk.

Hon upplever det som självklart att hon, med förfäder som förlorade liv och hem i Förintelsen, håller fast vid förlusten.

–Men egentligen handlar det inte om själva förlusten utan om hur människor reagerar på den. Jag fascineras av hur man skapar sig själv på nytt efter en förlust.

–Så var det redan i min första roman, om en man som förlorar sitt minne. Han tvingades att skapa sig själv och sitt sammanhang på nytt. Samma sak var det med Leo Gursky i Kärlekens historia, han fantiserar så mycket att han ger liv åt en död vän. Han säger att ”Sanningen är något jag uppfunnit för att överleva”. Titeln Det stora huset är ju tagen från en av de vackraste berättelserna i judisk historia, om hur människor ska överleva när allt det de definierades av, Jerusalem och templet, är förstört.

Annons
Annons

Man kan känna en uppgivenhet över att personerna i Det stora huset aldrig når fram till dem som de älskar, inte säger det de borde. Nicole Krauss är ändå hoppfull, kanske mer än sina läsare, säger hon och skrattar.

–När man läser om sådant kan man påminnas om att vi, i våra egna liv, fortfarande kan ha en chans att göra det. Vem har inte läst klart en bok och tänkt: ”Jag måste vara snällare mot min pappa, jag måste ringa min syster, jag måste…”

Innebär det att hon tror att litteratur kan förändra? Nja, så tänker hon aldrig när hon skriver. Men det bokens Nadia svarar journalister stämmer även för verklighetens författare: ”...jag bad journalisten att föreställa sig vilket slags människa han skulle ha varit om all den litteratur han dittills läst på något sätt hade suddats ut, både från hjärnan och själen.”

–Litteraturen har format mig lika mycket som mina föräldrar har gjort –om inte mer. Jag kan inte tänka mig mitt liv utan att läsa, jag har lättare att föreställa mig att inte skriva.

Nicole Krauss har kommit igång, det här får hennes hjärta att slå snabbare. Hon ger ett konkret exempel: När man läser en riktigt bra roman får man chansen att vara en annan person, kanske uppleva hur det är att vara en kvinna helt olik den man själv är. När man träder in i hennes huvud blir hennes tankar ens egna och man börjar känna empati. Då vidgar man sin egen syn på vem man är.

–Så visst, litteratur förändrar, det är bara väldigt svårt att mäta, sammanfattar hon och ler, som om hon just har vunnit en verbal boxningsmatch.

Även litteraturen är ett återkommande ämne. Kärlekens historia cirklade runt en bok. Det stora huset har förutom skrivbordet även författare i huvudrollerna.

Annons
Annons

–På ett eller annat sätt skriver jag alltid om hur vi kommunicerar med andra och även om mina gestalter ofta är ganska ensamma – på samma sätt som jag alltid har känt mig – försöker de nå andra. Mitt sätt att nå andra har varit genom skrivandet, därför är det naturligt att jag skriver om författare. Det är som att de ofta är judar, att göra dem till svenskar från Stockholm hade känts falskt. Jag väljer det som känns personligt.

Det stora huset är imponerande i sin uppbyggnad, nyfikenheten kring hur allt hänger ihop växer för varje sida. Så var det även för författaren, hon har aldrig historien klar när hon börjar. Till exempel skrev hon nästan hela romanen utan att veta vad som fanns i den låsta lådan i skrivbordet. Ibland kan hon klottra ned en liten påminnelse så att hon ska få alla slingrande trådar att gå ihop, i övrigt för hon inga anteckningar.

–Om man skriver om en person och upptäcker att den måste träffa en annan person på en båt 1943 kan ju inte den andra stiga på båten 1944. Så man måste fundera på hur det ska gå till när de möts och se till att allt annat också går ihop, förklarar hon och häller upp kaffe ur en silverfärgad kanna på bordet i konferensrummet.

Hon inspireras av arkitektur, medger hon och hennes ögon glittrar till. Hon kände det redan från början som att hon byggde ett hus, styckena hette rent av Rum 1, Rum 2 och så vidare.

Nicole Krauss började som poet, det där med husbygget var ett tungt skäl till att hon gick över till romaner.

–För mig är dikter som rum. Ett rum är litet nog för att kunna bli perfekt. Men när man stänger dörren vet man aldrig om man kommer att skriva om det igen. Men en roman är som ett hus, det är fullt av brister. Romaner kan bli som ett helt hem, bristerna ger ett slags tröst.

Annons
Annons

–För mig har ”hemma” varit så krångligt. Det är så komplext att säga var min familj kommer ifrån och det är en slump att vi bor i USA. Att skriva är ett sätt för mig att känna mig hemma i världen.

Att Det stora huset är ett perfekt bygge skriver hon inte under på. Men ibland känns strukturen så oklanderlig att man nästan önskar att ett rum hade snett tak eller att det regnade in.

Kanske vänder hon sig mot det för att det är den kritik hon har fått – i annars berömmande recensioner – att det är för snyggt.

Hur är det att stänga dörren till det där hemmet då? Glömmer hon det när hon lämnar skrivbordet? Ja, jag måste ju, säger hon.

–Barn kräver att man är med i nuet. När man har små barn är man utelåst från sitt inre liv. Jag upplevde det för första gången innan jag började skriva på den här romanen.

Flera gånger under intervjun återkommer hon just till hur hon påverkades av att hon efter Kärlekens historia fick två barn. Men trots det skildrar boken inte uttalat föräldraskap, snarare föräldrar som lämnar bort sina barn eller människor som väljer att inte skaffa barn.

–Ibland när jag ska skriva om något måste jag ta den motsatta vägen. Jag hade nog inte skrivit en särskilt bra bok om jag hade tänkt: ”Jag har ju just blivit mamma, då ska jag skriva om hur det är.” Det är när saker förvandlas till något annat man hittar den konstnärliga friheten.

Ämnena ligger henne nära, men hon hittar inga svar när hon skriver. Om hon har några principer i sitt skrivande är det att vara osäker så länge som möjligt.

–I den här boken sipprade min osäkerhet in i personerna jag skrev om, så romanen är fylld med tvivel. Det är väl det livet handlar om, att leva i skuggan av ovissheten.

Annons
Annons

Det stora huset är enligt Nicole Krauss själv hennes mest personliga roman. Men det innebär inte att den är självbiografisk. Hon är inte den som vrålar ut sitt mest privata. Kanske därför har hennes agent meddelat förlaget i Sverige att hon inte vill svara på frågor om maken, Jonathan Safran Foer. Hon mörknar när jag försöker vara smidig och undrar hur trött hon är på frågor om honom.

–Jag pratar inte om det, så jag blir inte trött på det. Jag säger bara en sak när jag får den frågan: ”Jag är här för att prata om mitt arbete.”

Man kan föreställa sig att de har en trave förfrågningar, lika hög som deras skrivbord, från journalister som vill göra reportage i huset i kulturhippa Park Slope där de bor nära ett mer seniort författarpar: Paul Auster och Siri Hustvedt.

Jag hade velat höra hennes åsikter om fascinationen för författarpar, en teori är att det i hennes fall lockar att de undersöker liknande ämnen och kommer med nya böcker samtidigt. Hon hade garanterat haft ett mer genomtänkt svar, som kring allt annat. Jag slås i stället av att hennes trevlighet nog till stor del handlar om att man charmas av att hon pratar sig rosig om litteraturen. Hon berättar att hon ibland blivit besviken på att författare som hon har träffat inte har levt upp till hennes föreställningar. Samtidigt känns Nicole Krauss på många sätt själv som just ”En riktig författare”.

Efter att denna författare för ett decennium började med prosa har hon nu alltså gett ut tre romaner. Kommer även nästa bok att skrivas vid det otympliga skrivbordet? Hatar hon det fortfarande?

–Ja, men nu står jag i tacksamhetsskuld, jag fick ut en hel roman av det!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons