Annons

Litteraturens längtande lillebror

Under strecket
Publicerad

Lars Jakobson
Ola Larsmo
Steve Sem-Sandberg
Stjärnfall. Om sf
150 s. Albert Bonniers Förlag. CA 182:-

När en litterär lågstatusgenre ska legitimeras drar man ofta paralleller till etablerade föregångare ur mainstream-litteraturen. Att Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg inte gör så i essäsamlingen Stjärnfall. Om sf är en barometer för att science fiction (sf) redan myndigförklarats och har eget leg att uppvisa. En sorts huvudtes i boken är att sf är en relativt autonom genre, som egentligen haft och har många fördelar framom mainstream-litteraturen.
Lars Jakobson, själv en framstående svensk sf-författare, gör i bokens första essä en distinktion mellan egentlig science fiction och allmän fantastik (allt från Jules Verne till Karin Boye, med mera). Där den senare använder framtiden som allegori, bygger den förra upp mer specifika världar utan tydliga kopplingar till den omedelbara samtida verkligheten. Sf, påminner Jakobson, är ett amerikanskt fenomen som härrör från 1920-talet, som först
förekom som pulp fiction, och långt senare blev rumsrent. Om det någonsin fullt blivit det.

Annons
Annons

Jakobson fokuserar på sf-författaren Samuel R Delany, som tillhör avantgardet inom sf, och som var den förste svarte författare som gjorde sig gällande inom denna genre. Delany är dessutom homosexuell och akademiker (professor i engelska vid SUNY-Buffalo) med bakgrund i New Yorks konstnärskretsar. Delany gör med vissa undantag inte politisk allegori - trots att han ur ett yttre perspektiv kunde tänkas ha all orsak att allegoriskt pejla till exempel sin minoritetsstatus - utan sf helt enkelt. Som han själv säger i ett uttalande som citeras av Jakobson: ”Jag tror på konsten som uteslutande en formmässig verksamhet, omslutande i stort sett alla de 1800-talets teser som talade om l”art pour l”art, teser som gjort 1900-talets experiment möjliga”.

Alltså: ingen ”Aniara” här inte. Harry Martinsons ”Aniara” är snarare ”mainstream-litteratur”, i sin pessimism är den inte ”det möjligas litteratur”, utan en teknofob vision av det moderna livet. Åtminstone fram till 1970-talet handlar däremot sf inte om hur människan utplånas, utan snarare om hur hon (över)lever, inte som ”fast subjekt” utan i en ”pågående interaktion”. På 70-talet krävs ett politiskt engagemang, och litteraturen - också sf - reduceras till verktyg. Man glömmer bort att litteraturens politiska styrka ligger i att vara opolitisk, motsträvig, kritisk.

Det är toppen att detta sägs, att sf lyfts fram på detta sätt, inte bara för genrens egen skull, utan också i namn av allt litterärt egenvärde. Det vill säga vid sidan av den mainstream-litteratur som bespeglar och bekräftar subjektet finns en annan, eller snarare många andra litteraturer, som fungerar på andra premisser, med andra förtecken. Man kunde kanske kalla sf en sorts populärkulturell modernism, den pekar mot möjligheterna, mot framtiden. Den är radikal genom att den inte bygger på identifikation och bekräftelse utan ”ställer läsaren inför en värld utan några löften om igenkännande eller
begriplighet”.

Annons
Annons

Sf har, liksom flera andra ”nedvärderade genrer” under 1900-talet, hänvisats till ”reservat”, påpekar Ola Larsmo, författare och kritiker i DN, i bokens andra essä. Men man kan fråga sig om inte just dessa reservat är en sorts oaser. Och det är knappast en slump att det är till dem många unga, ännu motsträviga, läsare dras. Sf är inte en litteratur med syftet att göra oss till bättre, trevligare samhällsmedborgare, den är en frizon, ett korrektiv. För Delany var att skriva sf ett sätt att pröva ut icke-etablerade sätt att vara svart och homosexuell, den var ett ”identitetslaboratorium”, som Jakobson skriver.

Larsmo påpekar att sf-romanen förverkligar ”litteraturens egen möjlighet” eftersom den rör sig ””som om” det vore möjligt att veta något annat än det vi vet”. Han tillägger, intressant nog, att i det ögonblick den rör sig mot detta omöjliga, sublima, så blir den som mest självreflekterande och formmedveten. Alfred Besters ”The Stars My Destination” ges här som exempel. För att
beskriva det okända rör sig texten mot det möjligas gräns, men blottlägger genomgående de språkliga villkoren för detta i sin typografiska expressivitet.

Det är inte en slump att det är just rymden som lockar språket mot dess gränser. Så fort vi lyfter blicken och begrundar rymden, ter sig våra egna begrepp (till exempel tid och rum) plötsligt löjliga och begränsade. Det okända däruppe avspeglar sig i det okända härnere, det obekanta mitt i det välbekanta språket. I sf-sammanhang talas det om ”pararymd” - en verbal förtätning, ”en främmande textkropp i berättelsen” enligt Jakobsons definition.
Det deklarerade syftet med ”Stjärnfall” är att säga något om litteratur överhuvudtaget, och det lyckas boken bra med. Steve Sem-Sandberg, författare och medarbetare på SvD:s kulturredaktion, säger det kanske bäst i bokens avslutande essä när han påpekar att sf-romanens ”parasiterande” på den konventionella realistiska romanen är förutsättningen för dess självreflektion: den ”potential” som kan realiseras i sf-romanen är en samtidig reflektion över de litterära greppen som grepp, och skapandet av en ny värld. Den här sortens litteratur ”vädjar”, enligt Sem-Sandberg, ”inte till vår visuella förståelse, utan till vår verbala”. Språket blir här det egentliga rymdäventyret.

Annons
Annons

”Stjärnfall” är inte perfekt, en term som ”pararymd” förblir svår att greppa, och ymnigheten av sf-titlar, särskilt i den inledande essän, kan bli svår att ta in för den läsare som inte är bekant med böckerna. Idén om det sublima i sf-litteraturen, i Larsmos essä, kunde ha utvecklats ytterligare. Ett namn som J G Ballard saknas - fast den implicita sf-kanon som boken upprättar är annars mycket trovärdig, med namn som Delany, A E Van Vogt, Arthur C Clarke, Robert Heinlein, Alfred Bester, Roger Zelazny, Ursula LeGuin, Philip K Dick, William Gibson - och den starkt feministiska Joanna Russ inte att förglömma, som en av de få kvinnliga sf-författarna.

Men detta är små brister. ”Stjärnfall” är ett sällsynt helgjutet och intelligent försök att karakterisera det bästa med sf, och samtidigt en utmärkt brandfackla mot vad man kunde kalla en mainstream-uppfattning om litteraturen. Sf är en litteratur som vet att den inte är fri men som fortfarande kämpar för sin frihet, eller som Sem-Sandbergs avslutande ord i boken lyder: ”en litteratur som ständigt skrivs fri; och för att skrivas fri behöver den sina utopiska orter, dessa mål att ständigt sträva mot, dessa platser dit den aldrig når”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons