Annons

Kristoffer Leandoer:Litteraturens Notre-Dame ligger i hjärtat av världen

Innan lågorna slog upp på taket hade Notre-Dame redan brunnit i fantasin. Marcel Proust, J-K Huysmans och Sigmund Freud hör liksom Victor Hugo med sin ”Ringaren i Notre-Dame” till dem som på olika sätt bidragit till att ge den franska katedralen evigt liv i litteraturen.

Under strecket
Publicerad

Claude Frollo tittar ut över Paris i Victor Hugos ”Ringaren i Notre-Dame”, illustration av Gustave Fraipont.

Bild 1 av 4

”Innan lågorna slår upp ur taket på riktigt har Notre-Dame redan brunnit i fantastin”, skriver Kristoffer Leandoer.

Foto: Thibault Camus/TT NYHETSBYRÅN Bild 2 av 4

Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen den 15 april.

Foto: Thierry Mallet/AP Bild 3 av 4

Notre-Dame efter att branden släckts.

Foto: Thibault Camus/TT Bild 4 av 4

Claude Frollo tittar ut över Paris i Victor Hugos ”Ringaren i Notre-Dame”, illustration av Gustave Fraipont.

Bild 1 av 1
Claude Frollo tittar ut över Paris i Victor Hugos ”Ringaren i Notre-Dame”, illustration av Gustave Fraipont.
Claude Frollo tittar ut över Paris i Victor Hugos ”Ringaren i Notre-Dame”, illustration av Gustave Fraipont.

Kyrkor brinner. Natten till den 17 maj 1990 brann Katarina kyrka för andra gången (första var 1723) och kyrktornet rasade in, på grund av ett elektriskt fel. Kyrkor brinner och byggs upp igen, min familj och mina vänner har begravts och döpts och konfirmerats i Katarina såväl före som efter branden. På sätt och vis betonas och förstärks kyrkorummets funktion av gemenskap bara ytterligare av lågorna. Kanske kan kyrkor i viss mening inte brinna, precis som Bulgakov i ”Mästaren och Margarita” ironiskt låter djävulen säga om romaner: men manuskript brinner inte, det vet ju alla.

Några har menat att branden i Notre-Dame är mindre viktig i en tid när klimatkrisen håller på att sätta hela världen i brand – men en katedral är hela världen, en katedral är avsedd som ett mikrokosmos där all dess tids kunskap, det vill säga framför allt den kristna tron, finns åskådligt framställd i tredimensionell form.

Annons
Annons

Katedralen har varit de fattigas bibel, ett allkonstverk där icke läskunniga i arkitektur, skulpturer och reliefer skulle kunna läsa sig till den kristna tron – en medeltida version av de antika minnestempel som idéhistorikern Frances A Yates skrev om i den betydelsefulla ”The art of memory” (1966). 

Proust lät sig köras till Notre-Dame mitt i natten och stod i två timmar och begrundade fasaden med en pälsfodrad rock kastad över pyjamasen.

Den medeltida katedralen var en kollektiv skapelse, först genom att förena sina respektive yrkeshemligheter kunde samhällets hantverksskrån återspegla det storslagna i skapelsen. För Ruskin och prerafaeliterna är katedralen därigenom också en social förebild, ett bevis på vad hantverkare i samverkan med självuppoffring och gudstro kan uppnå, en antites till masstillverkning och kapitalism.

En katedral står självklart i centrum, kan inte vara något annat än en mittpunkt.

Det är i öppen tävlan med katedralernas anonyma mästare som Marcel Proust skapar sitt romanverk, han vill att ”På spaning efter den tid som flytt” ska bli ett allkonstverk, som likt en katedral samlar alla konstarter, allt vetande i sin konstruktion, och vill från början ge romanens böcker namn efter katedralens uppbyggnad – absid, mittskepp och så vidare. Proust är framför allt inspirerad av John Ruskin, vars ”The seven lamps of architecture” från 1849 han påstod sig kunna utantill, och gör pilgrimsresor till landets stora katedraler med dennes böcker till guide. 

Proust lät sig köras till Notre-Dame mitt i natten och stod i två timmar och begrundade fasaden med en pälsfodrad rock kastad över pyjamasen. Men i romanen tar Notre-Dame närmast ingen plats alls, utom som exempel på kokerskan Françoises inskränkthet i alla frågor som inte gäller köket: Françoise suckar gärna när hon hör talas om skönheten hos avlägsna kyrkobyggnader, belägna i Venedig eller på franska landsbygden – men hon har aldrig kommit på tanken att besöka Notre-Dame i hjärtat av staden där hon bor.

Annons
Annons

”Innan lågorna slår upp ur taket på riktigt har Notre-Dame redan brunnit i fantastin”, skriver Kristoffer Leandoer.

Foto: Thibault Camus/TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
”Innan lågorna slår upp ur taket på riktigt har Notre-Dame redan brunnit i fantastin”, skriver Kristoffer Leandoer.
”Innan lågorna slår upp ur taket på riktigt har Notre-Dame redan brunnit i fantastin”, skriver Kristoffer Leandoer. Foto: Thibault Camus/TT NYHETSBYRÅN

När Joris-Karl Huysmans beskriver Durtals omvändelseprocess i romanen ”En route” (1895) är jakten på rätt kyrka viktig: Durtal springer från kapell till katedraler, från nybyggen till gotiska mästerverk, han jämför liturgi och musik – men i Notre-Dame sätter han aldrig sin fot. Och fortsättningen ”La cathédrale” från 1898 inleds med en detaljerad läsning av katedralen som bildberättelse, men då har Durtal sökt sig till Chartres, inte Notre-Dame i hemstadens hjärta. 

Att hon klarade sig ända till förra veckan har hon delvis en svensk att tacka för.

Nämner denne den franska 1800-talslitteraturens mest berömde katolik då inte alls Notre-Dame? Jo, men i ett helt annat sammanhang, långt innan omvändelsen. I ”Mot strömmen” från 1884, den roman som utnämndes till ”dekadensens bibel”, talar Huysmans om dåtidens farsot syfilisen och hur den trängde sig in och genomsyrade allt: han hävdar att även Notre-Dames statyer angrips av den sjukdom som på den tiden krävde 5 000 dödsoffer om året, att det inte var luftföroreningar och skorstensrök utan syfilisens angrepp som fick kyrkans sten att fläckas och förvittra.

Notre-Dame är ofta illa ute. Hugenotterna skadar kyrkan under 1500-talets religionskrig, och under franska revolutionen hugger man huvudet av de 28 bibliska figurerna som står staty på västfasaden, i tron att de föreställer franska kungar. 

Annons
Annons

Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen den 15 april.

Foto: Thierry Mallet/AP Bild 1 av 1

Innan lågorna slår upp ur taket på riktigt har Notre-Dame redan brunnit i fantasin. 

Att hon klarade sig ända till förra veckan har hon delvis en svensk att tacka för. Den 2 augusti 1944 fick Dietrich von Choltitz, nyutnämnd militärguvernör i Paris, en otvetydig order från Hitler att lägga Paris i aska: alla kyrkor och historiska monument skulle stickas i brand, inget utom en askhög fick vara kvar när de allierade kom. I långa samtal, som flera gånger dramatiserats på scen och duk, senast år 2014 av Volker Schlöndorff, övertygade den svenske generalkonsuln Raoul Nordling honom att ignorera befallningen, trots att führern ursinnig återkom till frågan: ”Brennt Paris?”

Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen den 15 april.
Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen den 15 april. Foto: Thierry Mallet/AP

Den första som tänder eld på Seines drottning i fantasin är dock den som hyllat henne mest: Victor Hugo i ”Ringaren i Notre-Dame” från 1832, som tämligen exakt föregriper den brand som härjar katedralen 187 år senare. Men det är inte det värsta hotet mot ”de fattigas bibel” som Hugo föreställer sig i romanen. I en berömd scen står ärkediakonen Claude Frollo, som uppfostrat Quasimodo, vid sin skrivpulpet och pekar från en bok som ligger uppslagen där och ut mot katedralens massiva silhuett. Den här kommer att döda den där, säger Frollo. Små ting övervinner stora, boken kommer att dräpa byggnaden.

Annons
Annons

Hugos tanke är givetvis att tryckkonsten kommer att ge upphov till renässansen, som bryter kyrkans makt över människornas sinne. Det blev dock inte tryckkonsten utan en annan uppfinning till mänsklighetens fromma – elektriciteten – som blev Notre-Dames fall.

Katedralen kan inte stå någon annanstans än i mitten, och har väckt tävlingslust hos vissa, hos andra lust att ta en omväg.

Victor Hugo hade inga som helst problem med att befinna sig i centrum och identifierade sig med katedralens gigantiska proportioner, dess försök att omfatta allt. Identifikationen gick så långt att Hugo ville läsa in ett jättestort H i tornen på Notre-Dame. Medan Hugo höll på att skriva ”Ringaren i Notre-Dame” begav han sig varje kväll upp i ett av dessa torn, berättar Walter Benjamin i ”Passagearbetet” – ett verk med lika stora anspråk att tävla med stadsarkitekturen i litteraturens form, fast inte med katedralen utan hela staden Paris med dess labyrintiska myller, oväntade möten och dolda genvägar. 

De flesta har valt att gå runt Notre-Dame, så otvetydigt placerad i hjärtat av världen. På golvet i en katedral finns ofta en labyrint som bild av världen, ett mikrokosmos i ett mikrokosmos. Labyrintens estetik kräver att man känner till centrum, men hela poängen är att undvika det så länge som möjligt, helst rentav lämna det tomt.

Så sker till exempel i Peter Cornells kulturhistoriska labyrintbok ”Paradisets vägar” från 1987, där katedralbygge ändå är en genomgående tankefigur och Paris den plats som korsas av surrealister, frimurare och tempelriddare på jakt efter de vises sten. På en av bokens illustrationer, ett flygfoto över Paris hjärta, reser sig ändå Notre-Dames tvillingtorn självklart mitt i bilden, men texten viker undan och nämner platser runt omkring.  

Annons
Annons

Notre-Dame efter att branden släckts.

Foto: Thibault Camus/TT Bild 1 av 1
Notre-Dame efter att branden släckts.
Notre-Dame efter att branden släckts. Foto: Thibault Camus/TT

Jules Laforgue ägnar en hel diktsamling, ”L’imitation de Notre-Dame la lune” från 1886, åt att hylla fullmånen, som i hans dikt motsvarar rosettfönstret i Notre-Dame: för honom är det självklart att välja omskrivningen. Notre-Dame kräver robustare själar. Samma år som Laforgue ger ut ”L’imitation de Notre-Dame la lune” möter Paul Claudel Gud, detta sker i kvällsmässan på juldagen och för honom är det självklart att det är just i Notre-Dame som ”händelsen som kommit att dominera mitt liv” äger rum. Har man läst André Gides dagböcker är det inte förvånande: för Gide var vännens självklara förmåga att ställa sig själv i centrum en livslång prövning och utmaning – hur kunde han ha så gott självförtroende?

Samma självförtroende fanns hos Sigmund Freud, hos vilken Notre-Dame år 1885 väcker förut oanade känslor och som student hos Charcot tillbringar varje ledig eftermiddag framför katedralens fasad: jag har aldrig sett något så rörande allvarligt och dystert, sade han. 

Mötet med Notre-Dame kräver en trosvisshet utöver det vanliga: 1964 skildrar den övertygade stalinisten Aragon hur Notre-Dame stiger ur vattnet ”som en älskande”, detta i en diktsamling med den fantastiska titeln ”Det enda Paris som finns för mig är Elsa”.

Annons
Annons

En av mina första tankar när jag såg bilder på rökpelaren från Notre-Dame var: nu har vi slutgiltigt flyttat in i en roman av Houellebecq.

Socialisten och katoliken Charles Péguy (1873–1914) är framför allt förknippad med Chartres, men i ”Vår frus gobeläng” (”La tapisserie de Notre-Dame”, 1913) talar han om katedralen som reser sig i hjärtat av staden ”I sin furstliga dräkt och sitt majestät / I sin prakt och sin rättfärdighet”. Och i ”Portalen till hoppets mysterium” från 1911 räknar han upp staden Paris alla skyddshelgon som skulpterats i Notre-Dames portal, och förklarar att det kommer en dag när deras beskydd inte räcker längre, när man måste vända sig högre, till själva jungfru Maria, ”till henne som är oändligt rik / emedan hon också är oändligt fattig” som det heter i Kerstin Thomells svenska översättning. 

Den dagen får väl sägas vara inne nu. 

Den som senast aktualiserade Péguy var faktiskt Michel Houellebecq, som i ”Underkastelse” med illa dold ironi kontrasterade dennes hänryckta rader om lyckan i att dö för fosterjorden (vilket blev Péguys eget öde; han stupade i första världskriget) med den relativa likgiltighet med vilken fransmännen i ”Underkastelse” ger upp sina fri- och rättigheter för saudiarabiska oljepengar. 

En av mina första tankar när jag såg bilder på rökpelaren från Notre-Dame var också: nu har vi slutgiltigt flyttat in i en roman av Houellebecq. Denne roas säkerligen just nu av givarracet mellan Frankrikes rikaste familjer. Men Houellebecq är lomhörd för uppståndelsens mysterium och missar nog poängen i att Notre-Dame, som egentligen aldrig slutat byggas, brann just i påskveckan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons