Annons

Alan Asaid:Litteraturpriset har alltid varit politiskt

Nobelprisen började delas ut 1901.
Nobelprisen började delas ut 1901. Foto: TT

Svenska Akademien har satt en ära i att stå över ”allt hvad krig och politik heter” i valet av Nobelpristagare, vilket har visat sig lättare sagt än gjort. Reaktionerna på årets pris påminner om den diskussion om politik kontra litterära kvaliteter som aktualiserades av första världskriget.

Under strecket
Publicerad

”Alla pris är politiska till sin verkan, om inte till sin avsikt”, menade akademiledamoten Artur Lundkvist i en intervju apropå stormarna kring Solzjenitsyns pris 1970. I alla starkt konfliktridna tider, som vår egen samtid, ekar förvisso de orden med påfallande giltighet. 

För Nobelpriset i litteratur är och har alltid varit ett politiskt pris. Om man med det menar att det inte undgår att vara en del av sin samtid, att det ständigt tvingats och tvingas förhålla sig till samtiden och till de författarskap som verkar i och genom den. Det må nu låta som en truism, men i litteraturprisets historia är frågan om prisets, den prisutdelande institutionens – och individernas – förhållningssätt till den egna samtidspolitiska verkligheten en genomgående och fasetterad följetong. 

Inom Svenska Akademien uppmärksammas problematiken för första gången på allvar betecknande nog i ett kommittéutlåtande hösten 1914, några månader efter krigsutbrottet. Historikern Harald Hjärne, som höll i pennan, ger där uttryck för tankegångar som i varje fall i stycken, och växelvis i justerat skick, kommit att gå igen i efterföljande akademi- och kommittékonstellationers syn på sitt värv. 

Annons
Annons

Hjärne inleder sin principiella utläggning med att konstatera att ”tidsomständigheterna” gjort att de mellanstatliga relationerna ”undergått en genomgripande förändring”, vilken inte kan annat än inverka på kulturlivet i stort och som därmed inte heller Akademien kan ignorera i sitt internationellt syftande Nobeluppdrag. 

Sverige och svenskarna må ännu stå utanför kriget som sådant, fortsätter Hjärne – ”endast såsom åskådare och medelbart påverkade af främmande sammandrabbningar, midt uppe i hvad som benämnes ’världskriget’” – men det går knappast att undgå att det bland annat skapar ”mycken förvirring i tänkesätten ända upp till kulturens högre rymder”. Man ser närmare bestämt hur ”vetenskapens, vitterhetens och konstens mest frejdade målsmän plötsligt gripas af den starkaste samkänsla med den öfverväldigande fosterländska hänförelsen, äfven där sådant minst kunnat väntas, men på samma gång huru många bland dem i sin nitälskan liksom förlora jämvikten, bryta sig ut ur all gemenskap med den politiska fiendens kulturarbete och emot detta arbete offentligen nedlåta sig till våldsamma beskyllningar, som endast intyga det kritiska omdömets försvagande under det ömsesidiga folkhatets tryck”. 

Det kinkiga tidsläget fordrar en varsamhet, särskilt så att inget prisbeslut potentiellt alstrar ”nya utbrott af den rådande förbittringen”.

Hjärne erinrar om att flera av de då redan lagerkrönta, som Maurice Maeterlinck, Gerhart Hauptmann, Rudolf Eucken och Rudyard Kipling, samtliga hemfallit åt ”för den epokgörande krisens förlopp egentligen betydelselösa pennfejder och därvid tagit sig anledning till häftiga utfall också mot hvarandra”. Det kinkiga tidsläget fordrar en varsamhet, särskilt så att inget prisbeslut potentiellt alstrar ”nya utbrott af den rådande förbittringen” och som genom en eller annan ”missuppfattning af Akademiens uppgift och ställning kan riktas emot vårt eget land”. 

Annons
Annons

Samtidigt påpekar Hjärne att prisbesluten inte gärna bör ske under omedelbar påverkan av ”de uppjagade stämningarna i utlandet”. Tvärtom – skriver Hjärne i en formulering som klingar ända in i årets utslag – vore det högst lämpligt om ”Akademien i fullt medvetande om de intryck och följder, som sannolikt kunna väntas, likväl utan tvekan om litteraturens upphöjdhet öfver tidens politiska oro” tilldelar priset den författare som man ”med öfvertygande skäl föreslå såsom den personligen värdigaste framför alla andra”. Sålunda skulle Akademien kunna hävda sin roll av ”en vitterhetens internationella skiljedomstol”, som oförväget ”afvisar alla andra inflytelser än den rent litterära kritikens och icke låter störa sig af några bekymmer angående sin beröring med den profana oron”. 

Överläggningarna kompliceras ytterligare av att åtskilliga av de tilltänkta pristagarna ”med synnerligen öfversvallande ifver” ägnar sig åt diverse polemisk och propagandistisk verksamhet.

Emellertid släpper inte Hjärne helt varsamheten ur sikte – varför inte försöka kryssa rätt, när man nu ändå kryssar? I egenskap av Nobelprisutdelande samfund framstår Akademien som ”tillräckligt representativ för att i utlandet gälla såsom ett organ för bestämmande meningar i vårt land, kanske i högre grad än den dagliga pressen”, och just därför, menar Hjärne, är en smula preventionstänk nog trots allt på sin plats: att helt enkelt se till att man ”utan att kränka de åtagna förpliktelserna” överhuvud öppnar ”så litet utrymme som möjligt åt en politiserande diskussion, som i dessa upprörda tider vore mer än eljest anstötlig”. 

Annons
Annons

Hur det rent praktiskt ska gå till – ”genom ett äfven med hänsyn till de egendomliga förhållandena lämpligt val af pristagare eller genom prisets delning eller genom prisutdelningens inställande för detta år” – lämnar kommittén till den samlade Akademien att ta ställning till. Som bekant valde man till slut det sista alternativet och vållade därmed Nobellängden dess första glugg.

Följande år återkommer Hjärne till den aktuella problematiken. ”Det är uppenbart”, konstaterar han inledningsvis, ”att det alltjämt pågående kriget med sina våldsamma intryck och lidelsefulla meningsstrider nästan öfverallt bortledt uppmärksamheten från dessa humanitära täflingar om de vittra idealens segerpris”. Överläggningarna kompliceras ytterligare, liksom redan föregående år, av att åtskilliga av de tilltänkta pristagarna, i synnerhet franska sådana, ”med synnerligen öfversvallande ifver” ägnar sig åt diverse polemisk och propagandistisk verksamhet. 

Rolland hade genom pacifistiska uttalanden lyckats väcka vrede såväl i Tyskland som i hemlandet Frankrike, där hans verk under en period kom att förkastas utifrån ”patriotiska synpunkter”.

Tyvärr, skriver Hjärne, gäller det även den som varit närmast att faktiskt få priset föregående år, nämligen schweizaren Carl Spitteler. Denne ansågs då i fråga om både form och innehåll stå höjd över tidens motsatser och förhålla sig ”neutral till all dess bittra och fåfängliga strid”. Men nu, året efter, noteras det att schweizaren ”råkat ut för samma öde” som några av de andra kandidaterna som inte kunnat tygla sina politiskt sinnade stämmor. 

Annons
Annons

Trots avsevärda litterära förtjänster, som därtill anges ha anrikats sedan sist, känner Hjärne sig ”nödsakad att fästa uppmärksamheten därpå, att hans politiska uppträdande, huru man än må opartiskt bedöma dess anledningar och syften, har väckt den största anstöt i Tyskland och Österrike och beröfvat honom de sympatier, som han såsom skald så småningom och i allt större omfattning under de senaste åren där förvärfvat”. Att kora Spitteler under pågående krig skulle, fruktar Hjärne, ”i dessa länder göra ett högst pinsamt uppseende och föranleda misstolkningar af flerfaldig art”. Ett år efter att kriget väl var över fanns det dock inget som hindrade Spitteler från att bli den förste schweiziske litteraturpristagaren. 

Ett besläktat problem omgärdade för övrigt Romain Rollands kandidatur samma år. Rolland hade genom pacifistiska uttalanden lyckats väcka vrede såväl i Tyskland som i hemlandet Frankrike, där hans verk under en period kom att förkastas utifrån ”patriotiska synpunkter”. Det hindrade inte att han blev med 1915 års pris (utdelat året därpå).

Det må vara sant att Akademien kan definiera sin uppgift som att den står över ”allt hvad krig och politik heter” .

Hjärne betonar att denna problematik, och hanteringen av den, inte får ha något direkt inflytande på bedömningen av författarnas verk. Däremot går det, tillägger han, att diskutera ”lämpligheten” i att förläna vad han benämner ”mer eller mindre komprometterade stridsmän” ett svenskt Nobelpris. Det må vara sant att Akademien kan definiera sin uppgift som att den står över ”allt hvad krig och politik heter” och i stället måste utföras ”å hela mänsklighetens vägnar uteslutande med hänsyn till litteraturkritikens kraf och intressen”. 

Annons
Annons

Skulle nu däremot Akademien tveka huruvida en ur politisk synvinkel problematisk författares förtjänster väger upp ”den förargelse, som hans val för närvarande torde åstadkomma”, så hävdar Hjärne att det i sådant fall inte syns helt obefogat att betänka inte i första hand ”hvilka obehag detta samfund själft därigenom månde utsätta sig, men törhända hvilket ansvar det kunde såsom en svensk institution ådraga sig genom främmande folklidelsers äfven ofrivilliga uppeggande mot vårt land”. 

Även om det, enligt Hjärne, vore att gå för långt om man till följd av något slags neutralitetshänsyn inte gav priset till en viss förtjänt kandidat på grund av dennes hemhörighet i någon av de krigförande nationerna, erbjöds här ett tillfälle att ”icke förbise de mindre talrika folken”, detta särskilt som ”de störres anspråk, som ej sällan blifvit på ett öfverdrifvet sätt yrkade, just på grund af den upprörda tidens inbördes missförstånd och hätskhet icke denna gång torde kunna framställas med samma själfförvissning och samma underskattande af de trängre samhällenas kulturkraft som förut”. 

Problematiken har i prisets historia dykt upp med jämna mellanrum även i anslutning till enskilda kandidaters historiska bagage.

Denna anmodan till mer aktsam navigering bland dagspolitikens blindskär, och på samma gång maning till strandhugg i mindre, kanske på ett eller annat vis förbisedda litteraturer och kulturkretsar, förefaller sedermera periodvis återkomma som ledstjärna, inte minst under kalla krigets dagar. 

Problematiken har i prisets historia dykt upp med jämna mellanrum även i anslutning till enskilda kandidaters historiska bagage – så har det ju många gånger gjorts gällande att exempelvis Pounds och Borges kandidaturer hanterats med skyddshandskar givet dessa herrars i politiskt och ideologiskt hänseende komprometterade förflutna. Något som visst också aktualiseras i fallet med årets pristagare Peter Handke, som åtminstone i ”vår” del av världen sågs ha sumpat sina chanser genom gravt inopportun politisk vandel. 

Att då jämföra med fjolårets i år utsedda pristagare Olga Tokarczuk, som i och med sina politiska utspel och verk med samtidsudd också hon synts misshaglig – men så att säga på rätt sätt, enligt ”vårt” sätt att se. Likväl är sikten skäligen oklar när det gäller Akademiens eller i själva verket de över tid och i flera bemärkelser ombytliga akademi- och kommittésammansättningarnas sätt att handskas med en tänkbart chikanerande kandidat, och det förstås alldeles oavsett om hen nu är ”Skandinav eller ej”. När allt kommer omkring har det ofta stått tämligen klart att man inte drar sig för att belöna riktigt utmärkta författarskap, trots den beständiga vådan att trampa på allehanda tår.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons