Annons

Orfeus & EurydikeLivat värre när Hades får besök i sitt rike

Javier Perez och Marcus Vögeli dansar loss hos Hades.
Javier Perez och Marcus Vögeli dansar loss hos Hades. Foto: Markus Gårder

Antiken dansar i sneakers när Örjan Andersson iscensätter Orfeusmyten för ung publik. Ensemblen kliver med härlig energi mellan liv och död.

Under strecket
Publicerad

Nina Fex i Chrisander Bruns scenografi.

Foto: Markus Gårder

Jernej Bizjak i ormens famn.

Foto: Markus Gårder

Orfeus & Eurydike

Genre
Dans
Medverkande
Jenny Nilson, Stacey Aung, Jernej Bizjak, Javier Perez, Kirsti Stubø, Nina Fex, Christoffer Svensson, Marcus Vögeli
Var
Kungliga Operan
Koreografi
regi: Örjan Andersson

Text: Magnus Lindman. Musik: Jonas Redig. Scenografi, ljus: Chrisander Brun. Kostym, mask: Bente Rolandsdotter

Eurydike är död. Så heter en balett som Birgit Cullberg skapade 1968. Med avstamp i Orfeusmyten lät hon dansen bli uttryck för motstånd mot brutala diktaturer. Koreografen Örjan Andersson – nyligen prisad för en sällsamt ljus ”Mozarts Requiem” i Malmö – har en helt annan ingång; en fiffigt uppdaterad humoristisk dust med både döden och myten. Men också här finns ett livsbejakande motstånd, och en ystert framdansad insikt om den betydelse vi tillmäter tidens gång.

Så är det också 12–15-åringar som fått bidra med sina funderingar om kärlek och förlust till detta gränslöst lustfyllda samarbete mellan Unga på Operan och Dramaten, mellan dansande skådespelare och talande dansare. Magnus Lindmans text fångar ung jargong. Jonas Redigs musik understryker de stora känslor kropparna bär. En kör i masker och sneakers utför skakande dans.

Här sörjer tre olika Orfeus varsin Eurydike: Nina Fex får aldrig mer gosa med sin hund (Javier Perez), Kirsti Stubø aldrig mer fläta mammas (Jernej Bizjak) hår, Marcus Vögeli inte messa med bästisen (Stacey Aung).

Annons
Annons

Nina Fex i Chrisander Bruns scenografi.

Foto: Markus Gårder

Jernej Bizjak i ormens famn.

Foto: Markus Gårder
Nina Fex i Chrisander Bruns scenografi.
Nina Fex i Chrisander Bruns scenografi. Foto: Markus Gårder

Rotundans intima scenrum är svept i ett ormskinnsdraperi. Det dödsbringande djurets mönster blir en magisk gräns mellan livet och underjorden, mellan verklighet och fantasi. Christoffer Svensson gör entré i silvertoga, inte olik skalden Ovidius, och försöker få ensemblen att göra ingenting. En omöjlighet så länge hjärtan slår. Han är ju också Hades, boss över dödens tidlöshet.

Vad är då döden? Barnens filosofiska tankar skiljer sig inte mycket från vuxenvärldens, även om Jenny Nilson kastar fram att det kanske är som på ett postkontor. Hon gör även en käck Persefone, som ”jobbar deltid” i underjorden, samt dödsrikets viga väktare Kerberos.

Jernej Bizjak i ormens famn.
Jernej Bizjak i ormens famn. Foto: Markus Gårder

Scenografen Chrisander Brun har verkligen gått loss. De döda kliver upp ur rosa luftmadrass-kistor för att i glittrande togor ansluta till discodimman på andra sidan gränsen. Livat värre. När Eurydike ska återföras till jordelivet växer svarta rosor upp bakom Orfeusarna, vars längtan och tvivel blir övermäktigt. Här uppstår styckets innerligaste scen: taktila, ömsinta duetter mellan skådespelare och dansare. Kvarlämnade famnar fylls av saknad och minnen.

Slutscenen är en abrupt kontrast mot allvaret. Denna ”Orfeus & Eurydike” prövar lekfullt den antika myten mot samtiden och kliver med härlig energi mellan liv och oundviklig död.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons