Annons

Sofia Lilly Jönsson:Livet är kort – men konsten är lång

Tom Hanks i filmen ”Cast away”.
Tom Hanks i filmen ”Cast away”. Foto: Century Fox/IBL

Möten ger livet mening – och även om musiken märkvärdigt ofta är tom på folk så erbjuder den ett möte. Ett tema, en musikalisk figur, en harmoni som påverkar våra känslor; dessa är den musikaliska motsvarigheten till mötet.

Skrolla ned för Sofia Lilly Jönssons musiktips!

Under strecket
Publicerad

Viktor Gårdsäter

Foto: Per Gudmundson & Bengan Janson

Kommer ni ihåg Lill-Babs? Sångerska, artist, livslång ambassadör för Järvsö?

Frågan är förstås ställd på sin spets, för det är klart att ni minns Barbro Svensson. Ändå har rapporteringen redan för länge sedan svalnat fast det var inom denna månad som hon gick ur tiden. Om den här krönikan hade publicerats fredagen efter Lill-Babs bortgång skulle den självklart handlat om henne. Nu känns ämnet hopplöst efter, som ett försenat tåg som missat sin tidtabell.

Högst en vecka brukar de flesta ämnen få i dagens offentlighet. De flesta inte ens så länge. Ketchupeffekten häller varje morgon sitt innehåll över oss och några dagar senare öppnas en ny flaska.

Institutet för mediestudier visar i en ny rapport om bevakningen om terrordådet i Stockholm förra året att den blixtsnabba nyhetsförmedlingen kan bli ett hinder för sanningen. Redaktionerna, skriver författarna i en debattartikel, måste välja om de vill vara snabba eller alltid ha rätt.

Tydligen drömmer många människor om att bli strandsatta på en öde ö. De tänker sig en tillvaro utan måsten. Det var åtminstone med den utgångspunkten som skådespelaren Tom Hanks och hans medförfattare började skriva manus till filmen ”Cast away”, om en man som hamnar på en ö efter att hans flygplan kraschat.

Annons
Annons

Chuck Noland är en man som levt efter klockan. ”Tid, tid, tid!”, skanderar han för stressade underhuggare på postbolaget han jobbar för, ”vi lever och vi dör i relation till tiden!”.

Det första som kapsejsar efter kraschen är hans älskade personsökare och ett antikt fickur han fått av sin fästmö Kelly. På insidan av locket har hon fäst ett fotografi av sig själv. Hennes ansikte blir Chucks enda mänskliga kontakt under åren i isolering.

I slutet av filmen, när Chuck är hemma igen efter fyra år, förklarar han för en vän: ”Jag är så tacksam för att hon var med mig på den där ön”.

Kelly är kompassen han styr efter. Det visade sig att han inte alls levde i relation till tiden, som han trodde. Han levde i relation till henne.

Möten kan vara korta, medierade, ensidiga, uppdiktade; ja de kan till och med vara inbillade. Men då och då krokar vi i en annan människa. Det är oundvikligt. En vän, en romanfigur, en artist. Lill-Babs långa exponeringstid med svenska folket gjorde att generationer kunde relatera till henne som person den dag hon lämnade oss.

Men i själva konsten är individen ofta märkligt frånvarande. Symfonier handlar sällan om någon, personifierar inte en människa. Däremot finns det gott om natur i symfonisk musik: vatten som strömmar, gurglar, skvätter och stormar, vinande vindar och pastorala idyller.

Varför, undrar jag, varför är musiken tom på folk?

Men så kommer jag på att musiken – verket – i det fallet övergått till att bli själva individen. Ett tema, en musikalisk figur, en harmoni som påverkar våra känslor; dessa är den musikaliska motsvarigheten till mötet. Det är den tonen vi är på väg tillbaka till. Det är den som stämmer oss, för att låna ett begrepp som en av mina kollegor på den här sidan Erik Wallrup har undersökt i sitt avhandlingsarbete.

Annons
Annons

Viktor Gårdsäter

Foto: Per Gudmundson & Bengan Janson

Livet är kort, säger Hippokrates, men konsten är lång. Bortom det vi gör, istället inne i det vi är, är mötet med konsten tidlöst. På tvärs mot medielogikens hetsiga ketchupeffekt går den erfarenhet vi alla har att livet i sin kärna är tidlöst. Vi vet det. Vi märker det i konsten. Vi märker det, om vi lyssnar, på den tysta minut som infaller när någon lämnar jorden.

En gammal fura faller i skogen och ingenting blir mera sig likt.

Det är i mötet som tillvaron får mening. Allting annat faller på plats runt detta. Det är det enda verkliga.

I några år har jag fått undersöka konsten i krönikor på den här sidan. Detta blir den sista av det slaget. Jag tackar för alla roliga, upplysande och personliga möten jag har haft med er läsare under den tiden.

Lyssna! Sofia Lilly Jönssons musiktips

1. Per Gudmundson & Bengan Janson: Hjeltamôs (Country & Eastern)

Viktor Gårdsäter
Viktor Gårdsäter Foto: Per Gudmundson & Bengan Janson

I ett höstligt Leksand förra året träffades fiolspelmannen Per Gudmundson och dragspelaren Bengan Jansson för att spela in 14 tradlåtar och tre nyskrivna. Skivan släpps på nationaldagen, jag vet inte om det är avsiktligt, den 6 juni. Den tillägnas deras käre vän och kollega Björn Ståbi. Detta är en händelse. Den som väntar på nåt gott.

2. O/Modernt, Hugo Ticciati – White light: The space between (Signum)

Annons
Annons

Hugo Ticciati har alltid framstått som en Harry Potter-liknande anakronism med huvudet djupt i den gamla musiken på sin festival O/Modernt på Confidencen. Men också, just därför, har han alltid känts så fräsch. På debutskivan med O/Modernt kammarorkester överraskar han förstås igen, med Arvo Pärt, John Tavener, Pēteris Vasks och Beatles.

3. Paul Lewis – Joseph Haydn: Piano sonatas nos 32, 40, 49, 50 (Harmonia Mundi)

Jag ser fram emot att stifta närmare bekantskap med Haydn i min favoritpianists tappning. På ett första album med Haydns pianomusik, i en planerad serie om tre, tar Paul Lewis fasta på Haydns förmåga att överraska, chockera och skapa skoj. I en tid, säger Lewis, när extremer blivit norm känns Haydns musikaliska grepp ännu märkligt nya.

Annons
Annons

4. Musik från film och tv (Varese Sarabande)

Det här tror jag kommer att bli stort. Naxos är förstås ett skivbolag men också distributör av andra bolags skivor. Nu lanseras en amerikansk label i Sverige, Varese Sarabande, specialiserad på filmmusik på cd och vinyl från kända filmer och tv-serier. Blockbusters som ”Star Wars” och ”The Bourne Legacy” samsas med musiken från mindre filmer och klassiker.

5. Duo Gazzana – Ravel, Franck, Ligeti, Messiaen (ECM) 

Systrarna Natascia och Raffaella Gazzana från Rom släpper här sitt tredje album för ECM, med 1900-talsmusik för violin och piano. Även två sena 1800-talsverk av Franck och Ravel hörs på skivan, där en världspremiärinspelning av Ligetis "Duo" från 1946 också är med. Tolkningarna är skira, nästan späda. Kanske tvingar det oss att lyssna efter bättre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons