Annons
Krönika

Per Gudmundson:Livet går vidare

Foto: Fredrik Sandberg / TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jag hann fram innan det var för sent.

Elisabeth Modig föddes den sista april 1939. Det var två katastrofer det året, brukade hennes två storebröder reta henne; världskriget och Kickan. Hon var sladdbarn, och dyrkade sina bröder. De lärde henne bryta arm, så hon kände sig som den starkaste flickan i hela Härnösand.

Stark var hon då fortfarande. Sjukdomen hade brutit ner hennes kropp till bara en spillra. Det lät som om hon drog luften genom ett sugrör där hon låg. Varje andetag var en ansträngning. Hon hade slutat äta. Sov med ögonen öppna. Jag åkte upp så fort jag fick höra att hon hade blivit sämre, orolig att inte hinna i tid. Men hon pumpade på.

Hon föddes i arbetarhem. Fadern var första generationens socialdemokrat, som bröt torv för hand på den småländska mossen som barn, organiserade sig, sålde Stormklockan och svartlistades från flera arbetsplatser för att ha startat fackklubbar. Han gick kurs på Brunnsvik och startade en lång rad Konsumaffärer i mellersta och norra Sverige.

Elisabeth kom ut i arbetslivet i skarven mellan 1950- och 60-talen. Var kontorist i den då nybyggda Folksamskrapan vid Skanstull. Tillsammans med min far bosatte hon sig i Leksand. Fick min bror 1966, mig 1969. Efter småbarnsåren sökte hon sig ut på arbetsmarknaden igen. Hon arbetade med datamaskiner redan i mitten av 1970-talet. Hon vidareutbildade sig till lärare, och ägnade sig primärt åt kommunal vuxenutbildning inom kontorsyrkena – stenografi, maskinskrivning och sedermera datorkunskap – fram till sin pensionering. På fritiden var hon engagerad i den nya tidens framväxande rörelser. Skrev brev för Amnesty international. Var med i den lokala kvinnojouren.

Annons
Annons

I medelåldern hittade hon en ny centralpunkt. Hon köpte ett sommarhus i Mästerby på Gotland. Det är också ett mått på utvecklingen. Uppväxt i arbetarhem, frånskild, men ändå med egen sommarstuga på en paradisö. Sverige är fantastiskt.

Sett utifrån löpte mors liv parallellt med ett helt knippe utvecklingslinjer i Sverige under moderniteten. Det började i världskrig och slutade i välfärd. Ett yrkesliv som sträckte sig från rekordåren till informationsåldern. Kvinnorna erövrade plats på arbetsmarknaden, delvis på grund av den kommunala expansionen. Folkrörelsesverige bytte skepnad, från nykterhets- och bildningsförbund till människorättsrörelse och frigörelse. Hela det moderna Sverige i ett liv.

För mig var hon bara mor.

Veckan som har gått har varit ”historisk”, har vi fått höra. Aldrig förr har ett talmansförslag till statsminister röstats ner. Inte på 40 år har borgerliga partier stoppat en borgerlig regering. Det är en unik parlamentarisk situation, sägs det. Aldrig har Sverige stått utan vald regering i två månader.

Men för den som har varit med i 80 år är 40 inte särskilt mycket. Om man har sett det svenska politiska systemet hantera Hitlertysklands trupper på tröskeln, Sovjetkommunistiskt herravälde på andra sidan sjön, nukleär kapprustning gränsande till global utplåning, avindustrialisering, oljekris, Röda arméfraktionen, risken för socialisering av ekonomin, finanskriser och statsministermord, torde det nyvalda parlamentets oförmåga att skaka fram ett statsministerämne te sig lika löjeväckande som prinsessan på ärten.

Annons
Annons

Varifrån kommer föreställningen att just vår tids problem skulle vara de svåraste någonsin?

Vårt politiska system är ändå häpnadsväckande stabilt. Alliansen är död, heter det nu, men tvärtom lever Alliansen i en rad politiska församlingar på alla nivåer. Det kommer även i framtiden att finnas en djupgående värderingsgemenskap mellan de borgerliga partierna. Höger/vänster-skalan har upphört att gälla, sägs det också. Trots det har vi på senare år fått se hur föremålet för all denna uppståndelse, Sverigedemokraterna, målmedvetet och systematiskt har infogat sig till höger på skalan.

Till och med de motsättningar vi ser nu inom borgerligheten, som tycks komma som en chock för många, är uråldriga.

I våras satt ledarredaktionen på Konstnärsbaren och åt lunch med förre politiske redaktören Håkan Hagwall. Han var en gång i tiden talskrivare åt gamle moderatledaren Gösta Bohman. Hagwall blev ledarskribent i SvD 1975 och var chef för ledarredaktionen 1991 till 2000. Mitt i samtalet – jag har glömt vad vi pratade om – tystnade han och stirrade ut i rummet. Vi följde honom med blicken. Han tog till orda.

”Det kommer alltid, förr eller senare, i varje politiskt tänkande varelses liv, en tidpunkt då man börjar hata Folkpartiet.”

Det är ett axiom. Det gällde på 1970-talet. Det gäller nu. Och det gäller även för folkpartister – kanske mest för folkpartister. Det finns inget speciellt med hösten 2018.

Om något är unikt med dagens politik så är det möjligen primadonnementaliteten. Vanföreställningen att just vår situation är så utsatt att varje motgång ursäktar total arbetsnedläggelse. Politisk narcissism.

Annons
Annons

Men åtminstone halva befolkningen har sett värre kriser än dagens, utan att de folkvalda har paralyserats av skrämselhicka. Kanske betalar vi priset för samhällets ungdomskult. Våra politiska ledare blir allt mer lika gymnasister, övertygade om det exklusiva i just deras weltschmerz. Som om vi inte har haft politisk konfliktlösning via partier sedan hattarna och mössorna.

Mor brydde sig, såvitt jag kan erinra mig, aldrig särskilt mycket om partipolitik. Och den här veckan har hon sluppit höra om den. Hade hon varit frisk hade hon gått ut i trädgården. Livet är så mycket större.

Hon ville alltid ha en dotter, brukade hon säga när hon fortfarande kunde. Halvt på skoj. Men bara halvt. Aldrig har jag sett henne lysa upp som när jag tagit med mina två små flickor till boendet.

Alzheimers är en grym sjukdom. Den berövar oss alla minnen. Fräter långsamt bort identiteten. Långt framskriden är det svårt att veta om man får kontakt över huvud taget. Man kan hålla i handen, känna en lätt kram med fingrarna, och sen undra en hel dag om hon ändå inte var där. Mor.

Men kanelbullar med en treårig flicka i Leksandsdräktens gulkolt i somras nådde igenom.

Livet går vidare. Även om det tycktes ta slut den här veckan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons