Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige 2008 efter 16 år som buddhistmunk i Thailand. 2010 träffade han sin fru Elisabeth. Bilden till höger togs 1998.
Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige 2008 efter 16 år som buddhistmunk i Thailand. 2010 träffade han sin fru Elisabeth. Bilden till höger togs 1998. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman och Privat

16 år som buddhistmunk hjälp i obotliga sjukdomen

När beskedet om ALS kom bestämde sig Björn Natthiko Lindeblad för att göra en Sverigeturné. Snart sitter han ensam på scen i elva städer och vill uppmuntra alla till att hitta en väg ”från ytlighet till innerlighet”.

Publicerad

Fem gånger har Björn Natthiko Lindeblad kastat om sitt liv. Radikalt. Givit upp en karriär som civilekonom. Sålt allt för att gå i buddhistiskt kloster. Flyttat tillbaka utan ett öre på fickan. Gift sig med Elisabeth. Och nu – blivit en offentlig person som föreläsare, meditationslärare och poddare.

Den allra senaste omkastningen var annorlunda. I september kom beskedet om ALS, en obotlig sjukdom som gör att musklerna successivt förtvinar. Läkarna har givit honom max fem år. Björn Natthiko Lindeblad säger: Stephen Hawking fick 50 år.

Allt kan hända i hockey, är bland det första han säger. Och tillägger leende att det är en ”gullig mänsklig egenskap” att vi ändå har så svårt att umgås med osäkerheten.

– Det är olyckligt, för framtidens mest säkra karaktärsdrag är att vi inte vet något om den.

Efter reklamen visas:
Meditationsläraren och poddaren Björn Lindeblad är drabbad av ALS

Men först: alla kommer inte ihåg Björns sommarprat från 2012. Då hade han varit tillbaka i Sverige ett tag, blev vald till lyssnarnas sommarvärd och berättade hur han aldrig tillträdde jobbet som rekordung ekonomichef på Aga i Spanien. Björn, industriledarsonen, blev en sökare. Efter fem år gjorde han sig av med alla sina ägodelar och blev munk i Thailand.

Allt vi kommer att prata om när vi ses i hans och Elisabeths villa utanför Kungsbacka har att göra med det livet. Ett liv där man stiger upp 03.00 för meditation, får sin mat via allmosor, flyttar runt mellan klostrets små hyddor, reflekterar över döden. Varje dag. År ut, år in.

Eller, som Björn kallar reglerna om att inte få välja vem man lever med och inte få hantera pengar – ”en livsstil formgiven för att exponera en människa för osäkerhet och uppmuntra tillit”.

Annons

– Det har kommit mig väl till pass i den här processen.

Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige 2008 efter 16 år som buddhistmunk i Thailand. 2010 träffade han sin fru Elisabeth.
Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige 2008 efter 16 år som buddhistmunk i Thailand. 2010 träffade han sin fru Elisabeth. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När jag fick beskedet var det som om det fanns två delar i mig. En djupt sorgsen. Och samtidigt en nästan tidlös visdom.

Symtomen började förra sommaren; domningar i fötterna, snubblingar, lätt att få kramp. Efter många många läkarbesök utan lugnande besked och med hans egen träning från klostret fanns – på ett plan – en beredskap.

Björn Natthiko Lindeblad sitter uppkrupen i lotusställning i den ljusgrå hörnsoffan hemma i Kungsbacka. Elisabeth som varit ute på promenad har dukat en vacker bricka med äppeljuice och en solitär orkidé. Kaffekoppen pryds med Björns eget ord ”varsevarande”.

– När jag fick beskedet var det som om det fanns två delar i mig. En ego-nivå, som blev chockad, djupt sorgsen. Som grät. Och samtidigt en nästan tidlös visdom – det jag kallar ’varsevarande’. Det är inte en personlig egenskap, utan en närvaro som alla har men ofta förbiser. Den delen, som jag har uppmuntrats i att stärka, hade förberett sig – det här kan bli tufft.

Annons
Någon svensk motsvarighet till de engelska orden awareness och consciousness finns inte riktigt, menar Björn Natthiko Lindeblad som hittat på ordet ”varsevarande”.
Någon svensk motsvarighet till de engelska orden awareness och consciousness finns inte riktigt, menar Björn Natthiko Lindeblad som hittat på ordet ”varsevarande”. Foto: Agneta Lagercrantz

Det visar han också i det avsnitt i podden Björn & Navid som är inspelat ett par veckor efter beskedet. Han låter sin gråt bryta igenom, precis som varje gång det slår honom: Innebär det här att jag inte får bli gammal med Elisabeth? Tänk om jag inte får se hennes barnbarn komma till världen? När han tänker på avsked uppfylls han av ren och skär sorg.

– Då kommer vemodet över vad jag kanske inte kommer att få vara med om. Men jag är tränad i att släppa taget om oroande tankar och komma tillbaka till något rofyllt. Det innebär att jag inte genererar så mycket framtidsscenarier, som ’hur ska det gå, hur ska det sluta’.

Han höjer rösten in mot huset: Elisabeth, hur var det där mantrat i filmen om Björn Borg som vi såg i går?

Annons

Svaret ropas tillbaka från köket, ”Den här bollen.”

– Just det, att inte tänka på förra setet, och inte på nästa, utan enbart på ’den här bollen’. Det var tränarens råd som Borg kunde internalisera mitt under den enorma pressen i Wimbledon: Den här bollen. Släpp aldrig den.

Om man inte har kontakt med sin sorg tenderar den att gå över i ilska, och det är betydligt mer komplicerat.

Björn Natthiko Lindeblad känner igen det från golfbanan. Då, när han var i karriären och starkt tävlingsinriktad, hamnade han ofta i strategier: Om han spelade bra här, kunde han göra si och så på nästa hål. Eller så grämde han sig över misstagen vid förra hålet.

– Det är så tydligt: sånt tänkande är så himla icke-produktivt.

Det låter ändå som om du låter känslorna bryta igenom?

– Ja, då är jag precis lika ledsen som andra. Jag skulle bli djupt oroad om jag inte kände sorg. Sorg renar oss och jag mår alltid bättre om jag har fått gråta. Om man inte har kontakt med sin sorg tenderar den att gå över i ilska, och det är betydligt mer komplicerat.

Annons

Nu har han närvarotränat i över 25 år. Redan första året som munk i norra Thailands skogar fick han besök av ett svenskt tv-team och Stina Dabrowski. Med rakat huvud, den orangebruna munkkåpan draperad över ena axeln och ett nytt namn, Natthiko, ”den som växer i visdom”, berättar en 32-årig Björn om vad som är mer njutningsfullt än kärleken till en kvinna.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Frid. Harmonin tillsammans med andra.” Han gillar närvaron i alla sysslorna man gör i klostret: ”Här har vi inte bråttom, det är inget annat man är på väg till som är viktigare än det man gör just nu.”

Att inte tro på allt vi tänker gör oss väl rustade när livet går mot sitt slut – för då kan det komma tankar om rädsla.

– När vi lär oss meditera, lär vi oss grundligt värdet av att inte tro på allt vi tänker. Att släppa taget om tankar som inte vill oss väl. Den förmågan gör oss väl rustade när livet går mot sitt slut – för då kan det komma tankar om rädsla. Ingen vet hur vi kommer att hantera vår egen död.

Annons

När han själv ställde frågan om utmätt tid till läkaren, för att han hellre vill leva i en osminkad verklighet än i en vacker illusion, löd svaret: ”I ditt fall snarare 1–5 år än 3–5 år”. Men …

– Att allt bara skulle gå åt ett håll – nej, jag skriver inte under på den bilden. Det är också en kontemplativ övning, att hålla sig öppen för allt vi inte vet om den här sjukdomen.

Jag har medicinska skäl till att tro att jag inte får ett normallångt liv.

Just nu mår han bra, säger han, men han kan inte simma och springa, det är jobbigt att gå uppför trappor, han har svårt att använda nagelknipsare, dra upp korkar, öppna skruvlock. Det blir ännu värre när det är så här kallt.

– Jag har medicinska skäl till att tro att jag inte får ett normallångt liv – men ingen har ett kontrakt om att leva till 80. Ingen vet om de får se sina barnbarn. Det här är verkligen en intensifiering av det jag har uppmuntrats till i 25 år – att leva med osäkerhet.

Björn Natthiko Lindeblad har nära till skrattet och tycker humorn ska följa oss ända in i det sista. När hans pappa var nära slutet skämtade han om vad som kan komma efteråt: ”Om du märker att livet fortsätter, tänk på mig sägandes Vad var det jag sa?”
Björn Natthiko Lindeblad har nära till skrattet och tycker humorn ska följa oss ända in i det sista. När hans pappa var nära slutet skämtade han om vad som kan komma efteråt: ”Om du märker att livet fortsätter, tänk på mig sägandes Vad var det jag sa?” Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Det är inte första gången. Björn var 47 år när han återvände till Sverige 2008 och hade svårt att finna sig till rätta. Han hade levt i en kollektivistisk kultur med människor omkring sig hela tiden, var inriktad på andras behov, visste inte hur han skulle få någon försörjning.

I en intervju med SvD ett par år senare säger han: ”Just nu innehåller mitt liv en hög grad av osäkerhet. I mina mörkaste stunder undrar jag om det var ett misstag att flytta från klostret. Jag har ingen stadig inkomst och ingen egen familj att luta mig emot.”

Det finns en enorm andlig längtan och en enorm skepsis mot etablerad religion.

– De första 18 månaderna vaknade jag ofta med fruktansvärd ångest i vargtimmen. Jag fick säga till mig själv, om och om igen: Tro inte på vad du tänker, tro inte på vad du tänker.

Så småningom skaffade han visitkort, startade en hemsida och gick med i Facebook. 2010 blev han kär i Elisabeth som var ensamstående mamma i Göteborg. 2012 anmälde han sig till lyssnarnas sommarvärd. Och sedan dess har tusentals hittat till hans guidade meditationer, retreaterna blir fullbokade på kort tid, näringslivet vill ha honom till sina ledarskapsprogram. Själv häpnar han.

Annons
2010, efter ett par år tillbaka i Sverige, blev Björn Natthiko Lindeblad intervjuad av SvD:s Ricki Neuman. Han var 49 år och behövde inte längre klosterlivets stöd för sitt andliga växande, men tänkte: ”Säkert är det ödets avsikt att jag skall dela med mig av vad jag lärt mig.”
2010, efter ett par år tillbaka i Sverige, blev Björn Natthiko Lindeblad intervjuad av SvD:s Ricki Neuman. Han var 49 år och behövde inte längre klosterlivets stöd för sitt andliga växande, men tänkte: ”Säkert är det ödets avsikt att jag skall dela med mig av vad jag lärt mig.” Foto: Dan Hansson

Vad tror du intresset står för?

– Det finns en enorm andlig längtan och en enorm skepsis mot etablerad religion. Jag tror ett av skälen till att jag får uppmärksamhet är att jag inte står för ett trossystem.

Nu ska han ut på turné, en av planerna som dök upp ganska snart efter att han fått beskedet om sin sjukdom. Han har ingen lista på vad han vill hinna med att göra eller platser han ska besöka, utan känner bara tydligt vissa behov: Mer tid för avskildhet, att prioritera de närmaste och ge människor ”nycklar till frihet”, som han kallar föreställningen. Att det kan finnas en väg från ytlighet till innerlighet.

Många söker efter mening, men hittar den inte i den tvådimensionella variant av framgång som ofta erbjuds.

Annons

– Många söker efter mening, men hittar den inte i den tvådimensionella variant av framgång som ofta erbjuds. De skulle vilja ingå i ett sammanhang där det man gör räknas, att man bidrar med något.

Senaste månaderna har han känt sig mer fri, lyssnar mindre på vad andra tycker. Och så hände något i bilresan hem hit till Kungsbacka efter läkarens besked. När han stängde av bilmotorn utanför garaget kände han bara: ”Jag är så innerligt tacksam för att jag inte har gjort något oförlåtligt, något som jag djupt ångrar och inte kan gottgöra eller ställa till rätta.”

Björn har förstått att minnen av det vi har sagt och gjort brukar väga tungt när livet går mot sitt slut. Det gör att många känner behov av att slippa bära hemligheter eller att få ställa saker till rätta.

Han menar att känslan inför vårt sista andetag har betydelse;– är den som en knuten näve eller som en öppen hand?

– Medvetandetillståndet i dödsögonblicket är signifikant för vart det bär hän sedan, säger han och klargör den buddhistiska livssynen: att det liv vi lever varken är det första eller det sista.

Annons

– Därför är det olyckligt om man inte har en öppen hand när det är dags. Det är jobbigt om medvetandet är färgat av rädsla eller ängslan. Så det bästa man kan säga när någon är nära slutet, om man får vara med, är ’oroa dig inte för oss, vi tar hand om varandra’.

Björn Natthiko Lindeblad om bilden från oktober 1998: ”Mitt badrum under eremitåret. Det lilla vattenfallet föll i en lagun som var mitt badrum. En grupp thailändska munkkompisar kom på besök en dag. Thailändare ler ofta, fast sällan på bild. Västerlänningar ler sällan, fast ofta på bild!”
Björn Natthiko Lindeblad om bilden från oktober 1998: ”Mitt badrum under eremitåret. Det lilla vattenfallet föll i en lagun som var mitt badrum. En grupp thailändska munkkompisar kom på besök en dag. Thailändare ler ofta, fast sällan på bild. Västerlänningar ler sällan, fast ofta på bild!” Foto: Privat

I somras följde Björn sin pappa till en klinik i Schweiz där det är tillåtet för utlänningar att själv få sätta punkt innan en sjukdom gör det. Familjen, mamma och fyra bröder, var samlad och de hade en timme på sig att ta farväl. När Björn skulle krama om sin pappa för sista gången flög något i honom.

– Jag tycker inte man ska sluta använda sig av humor bara för att man dör, så jag viskade: Om du nu upptäcker att livet ändå fortsätter – då kan du väl tänka på mig, att jag står framför dig och säger: ’Vad var det jag sa!’ Vi storgarvade bägge två.

Annons

Björn Natthiko Lindeblad kan inte tänka sig en bättre förberedelse för livets sista skede än de 16 åren i kloster. Samtidigt uttrycker han flera gånger en omsorg om Elisabeth som står vid sidan om och ändå dras in i mediebevakningen. Hur håller han själv borta tankarna på framtiden? Björn svarar: ”Jag vet ju vilka möjligheter jag har om jag skulle bli fysiskt begränsad och hamna i rullstol.”

Varför är det så tabubelagt att stödja en människa som bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva?

Möjligheter???

– I klostret var vi så tränade i begränsningar. Man har inte sex, man har inga pengar, inga distraktioner. I begränsningarna tränas man till att vara i sin närvaro. Jag vet att jag kan vara där, och inte tro på vad jag tänker. Du fattar – sitta där i en rullstol och tro på dom tankarna som kommer då!

Men, säger han och är beredd att vara politisk. Om det inte går att leva med sjukdomen, om det inte är värt det – då vet han att det finns kliniker i Schweiz. Fastän buddhismen är sträng när det kommer till att uppmuntra självmord, är Björn Natthiko Lindeblad säker på vad han tycker.

– När vi föds gör samhället allt för att det ska gå bra. När vi blir sjuka gör samhället allt för att det ska gå bra. Men när vi vi vill avsluta ett liv på goda grunder, då står vi plötsligt helt ensamma. Varför är det så tabubelagt att stödja en människa som bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva?

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Björn Natthiko Lindeblad kom tillbaka till Sverige 2008 efter 16 år som buddhistmunk i Thailand. 2010 träffade han sin fru Elisabeth.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Någon svensk motsvarighet till de engelska orden awareness och consciousness finns inte riktigt, menar Björn Natthiko Lindeblad som hittat på ordet ”varsevarande”.

Foto: Agneta Lagercrantz
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Björn Natthiko Lindeblad har nära till skrattet och tycker humorn ska följa oss ända in i det sista. När hans pappa var nära slutet skämtade han om vad som kan komma efteråt: ”Om du märker att livet fortsätter, tänk på mig sägandes Vad var det jag sa?”

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

2010, efter ett par år tillbaka i Sverige, blev Björn Natthiko Lindeblad intervjuad av SvD:s Ricki Neuman. Han var 49 år och behövde inte längre klosterlivets stöd för sitt andliga växande, men tänkte: ”Säkert är det ödets avsikt att jag skall dela med mig av vad jag lärt mig.”

Foto: Dan Hansson

Björn Natthiko Lindeblad om bilden från oktober 1998: ”Mitt badrum under eremitåret. Det lilla vattenfallet föll i en lagun som var mitt badrum. En grupp thailändska munkkompisar kom på besök en dag. Thailändare ler ofta, fast sällan på bild. Västerlänningar ler sällan, fast ofta på bild!”

Foto: Privat
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman