Annons

Maxim Grigoriev:Livsföraktande, cynisk och fullkomligt självklar

Vladislav Chodasevitj har kallats för vår tids största poet, men ändå förpassats till historiens skuggvärld. Först nu, många år efter hans död, börjar hans dikter, kritik och epokavgörande betydelse lyftas fram. 

Under strecket
Publicerad

För 80 år sedan, på en sjukhusbädd på Hôpital Broussais i Paris, dog den ryske diktaren Vladislav Chodasevitj, 53 år gammal. De sista åren hade han genomgått flera plågsamma operationer, men slutdiagnosen blev en alldeles för sent upptäckt bukspottskörtelcancer. Under hans sista dagar var det mycket varmt; solen gassade i rummet som han måste dela med andra; han var utmärglad och åt girigt av allt man hade med sig till honom. Ibland grät han. “I natt hatade jag alla”, lär han ha sagt till sin före detta hustru, den framstående författaren Nina Berberova. 

Vladimir Nabokov har kallat honom för “vår tids största poet”. I egenskap av litteraturkritiker var han en av de allra mest tongivande inom den stora ryska kulturdiasporan som efter revolutionen 1917 bosatt sig i Berlin och Paris. Hans sista bok, ”Nekropol”, en memoar utkommen 1939 på det prestigefyllda emigrantförlaget Petropolis i Bryssel, är en av epokens allra mest läsvärda och ett ovärderligt dokument över den ryska symbolismen och emigrationen.

Annons
Annons

Nu på 2010-talet har intresset för den gulbleke, livsföraktande pessimisten med polska rötter oväntat väckts i hemlandet.

Chodasevitjs “klassicistiska”, Pusjkin-inspirerade poesi, med enkel melodi och tydliga rimscheman, har visserligen aldrig varit bortglömd, men den fick stryka på foten i kanoniseringskampen när det kom till mer modernistiska och stilistiskt nyskapande diktare som Boris Pasternak, Osip Mandelstam, Marina Tsvetajeva och Vladimir Majakovskij. Han uppvisade heller inte samma tematiska omfång eller ordrikedom. På svenska finns han knappt alls. Nu på 2010-talet har intresset för den gulbleke, livsföraktande pessimisten med polska rötter oväntat väckts i hemlandet, delvis tack vare flera nyutkomna biografier, men också åtskilliga monografier och studier. Han har rent av blivit något av ett populärkulturellt fenomen: en bokhandel i Moskva heter numera Chodasevitj och i en tämligen smaklös ny film, som handlar om en ung litteraturstudent som uttråkad av sitt ämne väljer att bli lyxprostituerad i arabländerna, är det just Chodasevitj hon skulle ha skrivit en avhandling om. Som en underlig skuggfigur gör han plötsligt entré i det allmänna medvetandet.

Om ett visst livsförakt var synligt i hans diktning redan innan revolutionen, blev hans desillusion efter att han tvingades lämna hemlandet outhärdlig. Chodasevitj tillhörde den generation ryska författare som var för gamla för emigrationen och som aldrig riktigt förlikade sig med den. När revolutionen inträffade var han en etablerad författare i den symbolistiska skolan. På den tiden var grumlandet av gränsen mellan liv och verk på tapeten (så kallad självskapelse) och hans stormiga äktenskap med excentrikern Marina Ryndina, som en gång lär ha dykt upp på en fest halvnaken med en orm runt halsen, gav upphov till debuten ”Ungdomen” (1908). Därefter kom den andra diktsamlingen ”Det lyckliga huset” (1914), mognare men alltjämt av sekundärt intresse.

Annons
Annons

Chodasevitj välkomnade till att börja med revolutionen och tillbringade dess första år med febrilt arbete. Han översatte från hebreiska och utgav diktsamlingarna ”I sädeskornens spår” (1920) och året därpå ”Den tunga lyran” (1921). I dessa framträder han som en färdig poet med hela den apparatur som skulle bli hans kännetecken.

Diktsamlingen är fylld med diverse handikapp, stympade kroppsdelar, eksem och allmänt ohälsosamma ansiktsfärger

Dikten “Apan” från ”I sädeskornens spår” kan tjäna som exempel på omvärderingen av Chodasevitj. Ännu 2008 kunde den beskrivas som “okänd”, då en etablerad rysk poet “återupptäckte” den i Nabokovs engelska översättning och experimenterade på sin blogg med att översätta den tillbaka till ryska. I år förlänas den däremot en egen boklång studie, utgiven i år på det prestigefyllda förlaget Novoje Izdatelstvo. I ”Vladislav Chodasevitjs dikt ’Apan’, en kommentar” studerar Vsevolod Zeltjenko apmotivets vida förekomst i litteraturen, sätter den i sitt förkrigssammanhang och redogör för alla de nödvändiga intertextuella kopplingarna. 

“Apan” hör till en serie blankversdikter Chodasevitj skrev runt tiden för den ryska revolutionen. Ute på datjan möter diktjaget “en serb” och hans apa, klädd i en röd kjol. Den vandrande spelmannen har satt sig ner för att vila och ber om vatten som diktjaget hämtar. Apan böjer sig på alla fyra över skålen, håller den med sina små händer och dricker upp vattnet med armbågarna stödda i bänken. Så måste perserkungen Darius ha druckit ur vattenpölen, reflekterar diktaren. När apan druckit färdigt slår hon helt sonika bort skålen, vänder sig mot diktjaget, skakar hans hand med sin “svarta och valkiga” dito och ser djupt in i ögonen på honom. “Jag har skakat hand med poeter, skönheter och folkledare”, konstaterar denne, “men aldrig har jag erfarit så mycket ädelmod och förfining”. Inte heller har någon tittat honom i ögonen lika djupt och sant som apan. “Samma dag”, konstateras det torrt i sista strofen, “inleddes kriget”.

Annons
Annons

Allt detta är berättat på nobel, högstämd blankvers, med jambernas makliga, shakespearska framåtskridande. Resultatet är en bisarr konstrast mellan stilens cerebrala aspirationer och innehållet, nästan på gränsen till lyteskomik. Läsaren tvivlar naturligtvis på alla de djup som öppnas i apans ögon; snarare framstår det hela som ett hånfullt utpekade av hur en banalitet leder till en annan. Kriget som inleds är naturligtvis första världskriget. 

Chodasevitj är besvikelsens stora diktare.

Ironiskt nog är det ändå som emigrantpoet som man tänker på honom i dag. Han lämnade Sovjet 1922, 36 år gammal, och for till Berlin där han snabbt integrerades i det frenetiska ryska kulturlivet. Runt 100 000 ryssar uppehöll sig i staden, utgav diverse tidskrifter och startade och lade ner bokförlag. Samma år bodde här Andrej Belyj, Tsvetajeva, Nabokov, Viktor Sjklovskij med flera. De första åren räknade Chodasevitj, precis som en stor del av emigrationen, med att snabbt kunna återvända. Han drev en tidskrift med Maksim Gorkij och bodde bland annat hos denne i Sorrento. Under denna övergångsperiod arbetade han med det som skulle bli hans sista och bästa diktsamling, ”Europeisk natt”. Den utkom 1927, men vid det laget hade Chodasevitj redan flyttat till Paris och gett upp allt. Det som inleddes som en satirisk skildring av flyktingarnas umbäranden i den grå, själlösa och ogästvänliga staden Berlin, “de ryska städerna styvmoder”, utvecklades alltmer till ett uttryck för existentiell förtvivlan, besvikelse och utsiktslöshet. Diktsamlingen är fylld med diverse handikapp, stympade kroppsdelar, eksem och allmänt ohälsosamma ansiktsfärger – allt som vanligt stuvat
i stram jambisk vers som snarare för tankarna till kärleksförklaringar.

Annons
Annons

Chodasevitj är besvikelsens stora diktare. Han är besviken på världen, närstående och främlingar, på människan som sådan och framför allt på sig själv. I en av dikterna betraktar jaget en man som hoppat ut från ett fönster och konstaterar att den som faller med huvudet före ändå är rätt lycklig – för en gångs skull ser han världen ur ett annat perspektiv. Åsynen av en armlös man som med sin hustru är på väg in på en parisisk biograf ger diktjaget en plötslig lust att piska änglarna och vänder hans tankar till omöjligheten i att vara sig själv. I en av hans mest kända stycken, ”Framför spegeln”, en omskrivning av Dantes berömda medelålderskris, stirrar han på sin spegelbild och har svårt att tro att hans mor verkligen kunde älska denna “gulgrå allvetande orm” som hos omgivningen framkallar “äckel, ilska och fasa”. I nattens feberdrömmar stänker hans jag åt alla håll “som sörjan från bilhjulen / över varats främmande sfärer“.

I Paris tystnade han som diktare. Åren 1925 till 1927 arbetade han på en kort dikt i vilken han försökte beskriva den blandning av medlidande och äckel, ömhet och hat som de förruttnande, håglösa människorna omkring honom väckte, men han blev aldrig färdig.

Den miserable, livsföraktande emigranten som kallade sig själv ”den ruttna järpen”

I stället skrev han ”Nekropol”, en samling om nio minnesteckningar och essäer över nyligen bortgångna kollegor som Belyj, Alexandr Blok, Michail Gersjenzon, Fjodor Sologub, Gorkij med flera. Döden är det motiv som binder samman texterna på såväl genre- som motivnivå. Samlingen inleds med poeten Nina Petrovskajas självmord “på ett fattighotell i ett fattigkvarter” i Paris, vilket Chodasevitj ser som det symboliska slutet på epoken. Sedan släpper texten inte taget om läsaren för en sekund. Chodasevitj själv framträder i en dubbel roll: å ena sidan som vittne och vän, å andra som litteraturhistoriker och kritiker som samtidigt värderar och analyserar. 

Annons
Annons

I hans vältempererade prosa kan man ana samma återhållsamt giftiga ton som i dikterna, varför porträtten saknar den tröttsamma panegyrik som annars kan utmärka memoarer om framstående diktare. Här bjuds i stället på en stor mängd oförglömliga ögonblick som annars hade riskerat att försvinna ur litteraturhistorien, som när Belyj försöker bryta sig in genom dörren till den avsvimmade Chodasevitj för att maniskt berätta samma anekdot han redan dragit flera gånger samma natt, eller beskrivningen av hur symbolistpoeten Valery Brjusov har för vana att snabbt dra tillbaka handen han just sträckt ut för en handskakning i vad vissa i dag skulle kalla för “härskarteknik”. Men även på ett mer allvarligt plan är detta alltjämt det bästa som skrivits om den ryska symbolismen, dess flykter och tillkortakommanden, morfinmissbruk och självskapelse.

Hans hustru Nina Berberova, som tillsammans med honom lämnade Ryssland men anpassade sig bättre till livet utomlands, stod i längden inte ut med den miserable, livsföraktande emigranten som kallade sig själv ”den ruttna järpen”. De bröt upp 1932. Samma år gav han upp arbetet med Pusjkinbiografin på grund av försämrad hälsa och skrev till henne: “Nu har jag ingenting kvar”. Han gifte om sig med Olga Margolina. Hon dog tre år efter honom, i Auschwitz.

I sina memoarer formulerade Berberova den historiens dom som alltjämt vilar över den skugglike diktaren: ”Det finns tio namn utan vilka den ryska poesin är otänkbar. Chodasevitj är det elfte.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons