Ett provtryck visas upp av Birgitta Notlöf.
Ett provtryck visas upp av Birgitta Notlöf. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Livstycket ger Tenstas kvinnor ett nytt språk

I 27 år har Birgitta Notlöf dagligen tagit tunnelbanan från Östermalmstorg till Tensta och Livstycket. Utan henne hade Tensta centrum fört en tynande tillvaro och fler kvinnor hade blivit fast i sina hem. Det anser både hennes medarbetare och handlarna i området.

– Birgitta är bäst. Hon lyser och tar bort allt det mörka, säger blomsterhandlaren Farai Cha.

Publicerad

Hon får vända på den stora ringen hon köpt på en resa i Turkiet för att få in fingrarna och kunna torka tårarna under de stora mörka Dior-solglasögonen. Det är inte allergi orsakad av den dignande blomsterprakten i blomsteraffären, som får ögonen att rinna över.

Birgitta Notlöf bor på Östermalm.
Birgitta Notlöf bor på Östermalm. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Jag blir så rörd när du säger så snälla saker, vet du det Farai.

Hon försöker stålsätta sig. Han bryr sig inte om att hennes känslor flödar.

– Alla här känner Birgitta och utan Livstycket hade vi fått stänga. Nästan alla besökare har kommit hit för Birgitta. Och de köper inte bara tyger, utan också många blommor, säger han och ler stolt bakom den välpolerade disken.

Birgitta Notlöfs Livstycket är en konstant i Tensta centrum, en ideell förening och en demokratisk plattform som i decennier stått emot politiska skiften och ekonomiska bekymmer. Oavsett vindar har de erbjudit främst kvinnor kunskap om hantverk, språk, kropp och samhälle.

1/2

Birgitta Notlöf i blomsterhandlaren Farai Chas butik i Tensta Centrum.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Blomsterhandlaren Farai Cha i Tensta Centrum.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Utanför lokalen har samhället förändrats. Skjutningarna har blivit fler och segregeringen allt tydligare. Och Birgitta, som bor i en våning på Östermalm, klär sig dyrt, gillar att dansa och gärna går på fina tillställningar i USA sticker ut på Tensta torg. Själv fnyser hon åt det och förklarar att Tensta är hennes andra hem, som hon också älskar. Eller egentligen är det människorna hon älskar.

Annons

– Visst, många hade väl velat att jag skulle ha palestinasjal och näbbstövlar. Men alla här låter mig vara ifred, för jag uttalar mig aldrig partipolitiskt och alla vet att vi gör gott för kvinnorna här.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Just i dag skiner solen. Det är extrapris på allt runt torget och här trängs pustande människor från världens alla hörn på de få bänkar som erbjuder skugga. Jag har varit här och i angränsande områden många gånger genom åren. Skrivit om Livstycket, skolan, utställningar på konsthallen och framgångsrika projekt. Mött Nobelpristagare på besök, poliser på specialuppdrag och mammor som förlorat sina barn i de återkommande skjutningarna. Träffat religiösa företrädare, stolta föräldravandrare, framgångsrika rappare och ungdomar som hellre visar sina vapen än sina betyg. Sett skuggorna som stryker omkring i de flagnande parkeringshusen där de blixtsnabbt gör upp sina affärer. Ätit den bästa kebaben. Känt värmen och vinkat glatt till ett ”Hej damen, välkommen!”

Annons

Men flyktiga besök räcker inte för att kunna avkoda orten, förstå människornas vardag som på så många sätt är så långt ifrån min – och samtidigt väldigt nära.

– Jag vill inte flytta hit, utan behöver båda mina världar för att orka. Jag kan inte sluta heller, för vi har ju så roligt. Vi skrattar jämt, säger Birgitta Notlöf.

Birgitta Notlöf visar ett nytt tyg från ett tryckeri.
Birgitta Notlöf visar ett nytt tyg från ett tryckeri. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hon tar ny sats. Sträcker på sig och rättar till den cerise kavajen. Just här utanför blomsteraffären hade Livstycket sin senaste utställning. De visade färgsprakande tyger, kuddar, brickor, kläder – allt med mönster skapade av kvinnor från hela världen som går på Livstycket för att lära sig skriva, läsa – och sy. Men också för att kunna avkoda det svenska samhället. Ta sig in och kanske på sikt skaffa sig ett jobb. För många på Livstycket är långt från arbetsmarknaden. Och utan trygghet och självförtroende går det inte att ta sig fram. Det är Birgitta Notlöfs devis – och det hon bestämt sig för att förändra.

Annons
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Många som kommer till oss kan varken läsa eller skriva och ännu mindre göra sig förstådda på svenska. Men de lär sig och jag som är lärare i botten förklarar för alla att utbildning är det viktigaste och i Sverige måste alla jobba för att de ska kunna hjälpa sina barn.

Farai Cha avbryter.

– Hon har gjort så mycket för våra kvinnor. Jag har sett dem börja lysa som Birgitta.

Hon får bråttom ut från butiken men blanka ögon. Hon klarar det mesta, men bevisligen inte beröm.

Blomsterhandlaren Farai Cha i Tensta Centrum samtalar med Birgitta Notlöf.
Blomsterhandlaren Farai Cha i Tensta Centrum samtalar med Birgitta Notlöf. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Farai Cha har haft sin affär i många år och fått det att fungera, men i Tensta centrum – som i år fyller 50 år – är det vanligare att butiker öppnar och stänger på löpande band. Kundunderlaget viker. Det talas om omfattande beskyddarverksamhet. Och fattigdom är vanligt, arbetslösheten hög och medelinkomsten ligger långt under medel. Bland kvinnor är den drygt 200 000 kronor – hälften av snittet i Stockholm. Och dessutom brottas Tensta med kriminalitet och öppen droghandel och är ett av de områden som polisen anser vara extra utsatt med bland annat systematiska hot mot vittnen och anmälare. 

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Om just droghandel går det inte att tala öppet. Det är för riskabelt. En handlare förklarar dock att det blivit “mycket bättre”, medan andra menar att försäljningen bara flyttat för att undvika den massiva kamerabevakningen på torget. ”Nu sker försäljningen på biblioteket eller på förskolan”, förklarar en man som vill vara anonym.

Annons

Kvinnorna på Livstycket har fullt upp med dagens lektioner och teckningar i hallen visar att de lär sig om haven och klimatet. Utanför finns en annan hårdare värld.

Konflikter kring den lukrativa cannabisförsäljning, är en av de vanligaste orsakerna till gängkriminalitet och skjutningar, förklarar områdespolis Mats Törnblom.

– Att narkotika inte ska röra sig in i exempelvis förskolemiljö är något vi arbetar mot kontinuerligt. Kamerorna har en omfördelningseffekt. Men vi talar om en marknad och polisen ser till att det blir svårt för köpare och säljare att mötas. Det är en viktig del i kriget mot narkotikan.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det dödliga våldet, hur ska det motverkas? 

– På många områden, men det är svårt. Missbrukare som är fullproppade med narkotika är rädda och paranoida. Då kan minsta lilla grej göra att allt spårar ur. Men vi måste arbeta förebyggande också med unga mäns självkänsla, säger Mats Törnblom.

Annons

Männen. Yngre killar i en trappuppgång, äldre på ett kafé i närheten – andra jobbar med att sälja tomater, gurkor och extra söta hallon. Mitt bland alla frukt- och grönsaksstånd står också en termos med ljummet kaffe.

– Vår receptionist bjuder på kaffe eller te varje dag. Du vet på vintern är det kallt att stå ute. Och nu känner vi varandra så när vi fick in massor av bananflugor i lokalen kunde vi bara be dem om att ha lock på soptunnorna – och så var det löst, säger Birgitta Notlöf.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi går tillsammans över torget. Värmen gör stämningen dåsig, men inte Birgitta.

– Hej hur har du det i dag? Mår du bra?

Birgitta Notlöf tilltalar alla hon möter. Vill veta vad de unga håller på med och får hon en chans så slår hon ett slag för utbildning. ”Går det bra i skolan, det är viktigt vet du?”, ”Hur mår du i dag”, ”Vad ska ni göra tjejer” – frågorna smattrar.

Annons

På Livstycket ska kvinnorna nu ”göra gymnastik”, De sträcker, tänjer och böjar. Många kommer från kulturer där kvinnans borg är hemmet och fnissar nu åt ”armar uppåt sträck”.

Jag vill höra mer om Birgitta. Varför hon i över tjugo års tid lagt all sin vakna tid på kvinnorna i Tensta. Vem är hon? Hon vill istället berätta om verksamheten.

– Här gör vi design av världsklass. Skriv det.

Saha Nukic visar en av kvinnorna hur man syr fast dragkedja på Livstycket i Tensta.
Saha Nukic visar en av kvinnorna hur man syr fast dragkedja på Livstycket i Tensta. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hon förklarar sedan att det som blir kuddar, brickor och servetter egentligen är resultat av den ”funktionella pedagogik”, med syfte att också de som befinner sig längst ned på samhällstegen ska få en röst. Idén är enkel och innebär ett samarbete mellan hand och hjärna. De syr, målar och skapar mönster, samtidigt som de lär sig svenska. Drygt 150 kvinnor deltog i verksamheten i fjol, många kunde inte alfabetet. De med högst kunskapsnivå har en ungefärlig utbildning på högstadienivå. En knapp tredjedel av eleverna kommer från Arbetsförmedlingen och fyra av fjolårets deltagare fick jobb.

Annons

– Politikerna talar om enkla jobb, men det finns inga sådana i Sverige. Du måste kunna språket, hantera en kassaapparat i handeln, kunna orientera dig i en stad och läsa på flaskorna för att kunna städa. Våra kvinnor kan inte det. Inte när de kommer hit.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hon dänger en bok i bordet så att det skakar. ”Vi dricker te och lär oss e” – en bok om bokstäver och hur man lär sig ljuda – som de har de tagit fram själva.

– För vet du vad det svåraste är att lära som vuxen?

Hon hinner inte vänta på svaret.

– Att cykla, simma – och läsa.

Dessutom krävs självförtroende för att kunna lära, enligt Birgitta Notlöf. Livstycket samarbetar också med Järvapsykiatrin i ett projekt som finansierats av stiftelser och landstinget.

– Vi har kvinnor som tror de ska dö när de kommer i övergångsåldern, men med rätt stöd och utbildning så minskar behovet av både psykiatrin och läkarvården. Det kvinnliga samtalet är jätteviktigt.

Annons
Tensta Centrum.
Tensta Centrum. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi avbryts av att lektionerna är över för dagen och mängder av kvinnor strömmar ut ur salarna. Glada röster fyller lokalen. I går var de på utflykt till Skansen för att lära om svenska traditioner. Och nu jämför de sina intryck.

– Somaliska kvinnor i sina traditionella dräkter stod bredvid svenska kvinnor i sina traditionella dräkter. Det var fint, säger Saha Nukic som kom till Sverige från Bosnien på 90-talet. Skräddare till yrket, men som inte heller hon fick fäste i Sverige.

– När jag efter lång tid i Sverige kom till Livstycket på pratade Birgitta med mig, men jag förstod inte vad hon sa. Men hon log och jag fortsatte gå hit för det fick mig att må bättre.

Kvinnorna runt om nickar. De känner igen beskrivningen. En säger på nyfunnen svenska: ”Birgitta snäll” och överrumplar henne med en enorm omfamning. Saha Nukic försöker istället förklara att alla kvinnor vill hjälpa sina barn. Ingen vill att deras söner ska sälja knark eller ännu värre – bli skjutna. Och därför måste de kunna och veta saker.

Annons
Saha Nukic som kom till Sverige från Bosnien på 90-talet är nu anställd på Livstycket som lärare.
Saha Nukic som kom till Sverige från Bosnien på 90-talet är nu anställd på Livstycket som lärare. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Också barn i familjer utan pengar och utan kunskap om samhället vill ha Nike-skor. De börjar tjäna pengar på dåligt sätt och tar av sig hos kompisar och går hem i trasiga skor, säger hon och rycker på axlarna.

I dag har hon fått jobb på Livstycket och kan köpa skor om hon vill. Men verksamheten har i omgångar varit nedläggningshotad.

Senast i januari i år hade Birgitta Notlöf kniven mot strupen när nästan en miljon saknades i budgeten. Men vid sidan av Stockholms stad såg Barbro Osher Pro Suecia Foundation och Stiftelsen Einar Belvén till att rädda Livstycket från ruinens brant ännu en gång.

Varifrån kommer din energi, ditt patos?

– Jag har alltid engagerat mig i andra och jag tror att det är en väldigt bra sak. Man blir en lycklig människa då förstår du, utan den där jag-centreringen.

Annons

Hon berättar en historia från sin barndom i Halmstad där hon växte upp i en medelklassfamilj utan överflöd, tillsammans med fyra bröder och en syster. På vinden i huset där de bodde hittade hon som barn en bok med bilder från andra världskriget och i mötet med de lemlästade utmagrade kropparna vällde skammen fram. Och den omvandlades till ett socialt rättesnöre och allmän omsorg om andra människor. Men att bli kallad god, det går inte för sig.

– Jag har alltid känt mig privilegierad för jag har fått såna resurser. Jag har lätt att lära och är skyldig att dela med mig.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Rahia Mahmod, ursprungligen från irakiska Kurdistan slår sig ned vid bordet med den färggranna duken och rättar till den lösa slöjan. Inte enkom för att täcka håret, utan också för att dölja den blossande solbrännan från gårdagens utflykt till Skansen. Innan hon kom till Livstycket hade hon aldrig gått i skolan och kursen i Svenska för invandrare var svår att ta till sig. Hon talar mjukt och försiktigt.

Annons

– Jag kan läsa nu. Lite. Och det känns jättebra. Jag ”går i skolan” tre timmar varje dag. Helst vill jag ha jobb, men man måste ha... Vad heter det?

Birgitta högt och tydligt:

– ...utbildning. Du är jätteduktig Rahia, du kan väl laga mat? Jobbade du inte på en skola? Tyckte du om det?

– Jo, men det var praktik. Och jag älskar Sverige. Mina barn har alla jobb här och de klarar sig själva. Det är lugnt här. Fint.

Birgitta Notlöf.
Birgitta Notlöf. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Birgittas arbete med att lära kvinnor att läsa och ta sig fram i samhället har gjort henne till något av expert på att blidka politiker och skaffa kapital. Men det har blivit allt svårare att få politikerna att besöka verksamheten. Att få gehör.

– De borde vara här oftare, för att se allt bra som händer – inte bara elände, säger Birgitta Notlöf, som har bråttom hem, dagen därpå ska hon resa till Estland och trycka tyg.

Annons

Jag söker istället upp föreningen Grannstöd Spånga-Tensta, som kör runt i en liten vit el-bil som ofta syns i området. Det handlar knappast om ett medborgargarde, utan mer om pensionärer som kollar om papperskorgar tömts, undersöker trasig gatubeläggning och rapporterar vad de anser kunna bjuda in presumtiva tjuvar – som öppna fönster eller kvarglömda stegar mot husfasader. Och om nödvändigt, rapporterar de in händelser eller iakttagelser till lokalpolisen.

Hur ser de på förortens förändring?

Tensta torg en solig sommarförmiddag.
Tensta torg en solig sommarförmiddag. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Berit Franzel är djupt engagerad i Grannstöd och som mångårig boende i området och med en karriär som lärare bakom sig, så känner hon de flesta.

– Jag älskar andan i Tensta. Här ställer man upp för varandra, har närmare till sina känslor och säger rakt ut vad man tycker. Men tonen har blivit hårdare och religionen mer närvarande. Jag går inte längre upp på torget med en bar klänning som visar armarna, menar hon.

Annons

Om det eskalerande våldet understryker Berit Franzel att hon aldrig är rädd, men att hon i skolan mött barn till både kriminella och djupt religiösa familjer, som motarbetar barnens skolgång med förödande resultat. Även frågan om könssegregering är närvarande i många klasser enligt Berit Franzel.

Livstyckets betydelse kan hon inte riktigt skatta, men förklarar att hon tagit dit både släktingar som alla varit mycket imponerande.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När vi en vecka senare möter upp Birgitta Notlöf för att ännu en gång ta tunnelbanans blå linje passar jag på att fråga hur hon ser på könsuppdelning. Det är trots allt nästan bara kvinnor på Livstycket.

– Jag skiter i den diskussionen. Det är en demokratisk plats som välkomnar alla. Men när vi stänger dörren kan vi ha ett kvinnligt samtal – och det är viktigt.

En man i vagnen går mot dörrarna för att gå av när Birgitta får syn på honom.

– Hej, känner du igen mig?

Han hinner inte reagera förrän dörrarna stängs bakom honom.

– Jag tror att det där var en man som jobbat hos oss. Han kom från Syrien och var kristen. Han var lärare. När han höll lektioner var det helt tyst. Vi hjälpte honom med hans utbildning här. Han har ett bra jobb nu.

Ännu en gång går vi tillsammans över torget i Tensta. Birgitta i högklackat och vacker kavaj. Det är kallare i dag. Vinden tjuter mellan husen.

Är du aldrig rädd?

Hon stannar mitt i steget.

– Aldrig. Alla människor är fria, de väljer sin egen väg. Och när jag går in i parkeringshuset ensam en sen kväll så hälsar jag och pratar med killarna där.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Birgitta Notlöf bor på Östermalm.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 19

Birgitta Notlöf i blomsterhandlaren Farai Chas butik i Tensta Centrum.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 2 av 19

Blomsterhandlaren Farai Cha i Tensta Centrum.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 4 av 19

Birgitta Notlöf visar ett nytt tyg från ett tryckeri.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 5 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 6 av 19

Blomsterhandlaren Farai Cha i Tensta Centrum samtalar med Birgitta Notlöf.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 7 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 8 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 9 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 10 av 19

Saha Nukic visar en av kvinnorna hur man syr fast dragkedja på Livstycket i Tensta.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 11 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 12 av 19

Tensta Centrum.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 13 av 19

Saha Nukic som kom till Sverige från Bosnien på 90-talet är nu anställd på Livstycket som lärare.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 14 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 15 av 19

Birgitta Notlöf.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 16 av 19

Tensta torg en solig sommarförmiddag.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 17 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 18 av 19
Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 19 av 19